Du är här

Min resa – genom cancer, återgång till jobb och stress

Detta är Linda och Runos historia.

Runos text är den som är i blått.
Ni är välkomna att kontakta dem på to=malmborg [at] rocketmail.com" target="_blank">malmborg [at] rocketmail.com

 

 

Det börjar i slutet av 2008 men det kommer säkert att ingå händelser tidigare också.


Någon gång i slutet av året, okt-nov, jag vet inte riktigt när så upptäckte jag en knuta på ovansidan av mitt vänstra bröst. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur den bara dök upp så där helt plötsligt. I alla fall så låg det en massa helger framöver och i samma veva så kom en kallelse till mammografi i januari. Jag valde att lägga tankarna åt sidan då jag skulle kollas strax efter min 45-årsdag. När jag läser i min almanacka från 2008 så står det inget speciellt. Förmodligen la jag alla tankar åt sidan.

Jag minns att vi pratade lite om detta men vi undvek att diskutera det mer grundligt, lite olustkänslor hade jag dock men det kändes som om vi underförstått skulle diskutera detta senare om det behövdes Jag trodde dock inte att det var något konstigt utan någon inflammation i någon muskel eller liknande.

Så blev det 15 januari och jag begav mig till Eslöv för min 1:a mammografi. Sköterskan undrade om jag märkt någon förändring, vilket jag sa att jag gjort. Då sa hon att oavsett vad bilderna visade så skulle de skickas vidare till Lund och jag skulle väl bli kallad dit. Så tog vi bilderna och jag måste säga att det kändes över knölen jag hade. Än hade jag inte bekymrat mig så mycket.

Jag noterade denna tid i min kalender, bara för att jag skulle komma ihåg det. Jag trodde nog att när jag kom hem på kvällen så skulle jag mötas av min fru som skulle berätta att det inte var något att bry sig om. Blev lite besviken på att vi skulle behöva vänta tre veckor till att få reda på att det inte var något särskilt. På något vis fanns detta med oss under januari månad och det gick inte att släppa tanken helt och minns inte exakt hur mycket vi pratade om det men vi visste att oavsett så kan vi inte göra något mer än att vänta på tiderna i februari.

3 veckor senare, 4 februari var jag kallad till bröstmottagningen i Lund. Jag minns att jag jobbat natt så jag tror jag sov 1-1,5 timme på jobb innan jag åkte dit. 
I Lund gjordes ytterligare en mammografi och ett ultraljud. När jag låg där och såg hur knölen såg ut så började jag någonstans i bakhuvudet förstå allvaret. Jag var trött efter nattens jobb och det förstod sköterskorna. Det blev lite väntan. De skulle även ta en biopsi. En stor mojäng som tryckte in en nål i bröstet för att ta prov. Sen var det bara att invänta svar. Kommer inte ihåg om jag fick en tid direkt för återbesök eller om det kom med posten.

Den 10 februari var det dags för återbesök/besked. Jag befann mig på Örenäs för en konferens som var under måndag-tisdag. Tisdag morgon äter jag frukost och säger till mina kolleger att jag kommer igen. Tog tjänstebilen och for till Lund där min man mötte upp. Inte hade jag en tanke på att jag inte skulle tillbaka.
Inne i väntrummet så börjar jag känna mig orolig och nervös. Vi går in till läkaren och hon undrar hur jag mår. Jag säger att nu är jag orolig varpå hon säger att det ska jag vara. Det är cancer de har hittat. Hon är rak och tydlig. Det känns som jag får en rak höger samtidigt som någon drar undan benen på mig. Vilken otrolig chock. Det är inte heller lätt för min man. Han försöker trösta mig men jag är inte speciellt mottaglig.
Som person är jag en som klarar mig själv och har sällan bett om hjälp. Själv kallar jag mig tjurig, envis, kan själv. Svaghet och att låta andra ta över har liksom inte funnits i min vokabulär/hjärna.
Läkaren tar mitt blodtryck och säger sen att hon kommer att sjukskriva mig. Jag fattar inte. Sjukskriven, jag, aldrig, varför då? Jag som aldrig varit hemma mer än 14 dagar. Nja, ska jag vara ärlig och tittar bak så var det ca 2,5 vecka.  I september 2008 blev jag opererad, då tog man bort min livmoder pga. enorma blödningar under 2008. Har räknat ut att fram till september så gick jag och blödde 40 % av tiden.

Sjukskrivning, jo det skulle jag bli efter operation och skulle bli så under hela behandlingsperioden. Just då var det en hel evighet. Inte trodde jag eller vad visste jag om hur det kommande året skulle te sig.
Vi tog oss ifrån Lund och körde till min mamma som satt och väntade på vad jag fått för besked. Det finns två personer som är jätteviktiga i mitt liv och det är min man, Runo och min mamma. Jag kunde inte berätta på telefon vad jag fått för besked.

Jag var nere på jobbet en stund eftersom jag inte ville sitta och vänta på att jag skulle möta Linda i Lund. Jag pratade med min chef och berättade vad jag skulle göra och att jag eventuellt inte skulle kommer mer den dagen. När vi fick beskedet av läkaren kändes det som om en kall vind blåste igenom rummet och helt plötsligt fanns det inga ord som kunde sägas. Det kändes bra att vi tog bilen till Helsingborg och berättade läget för min svärmor, det hade inte varit bra att låta Linda berätta detta på telefon.

Tid till operation fick jag drygt 3 veckor efter läkarbesöket. Under den tiden jobbade jag som vanligt. Fast inget var som vanligt längre. Jag var ledsen och nedstämd. På jobb fanns det en tjej vars syster också hade fått besked om bröstcancer. Tillsammans blev vi en liten terapigrupp. Jag gick in till Maria och grät en stund, sen gick jag ut och fortsatte jobba igen. Vi kunde förstå och förklara för varandra om vi inte hade fattat saker rätt. Förklara att, jo så känner jag också för att……

Redan tidigt var jag öppen med det som hänt och vad som skulle ske. Jag skrev mail till de som stod mig närmast och skulle göra så under hela min hemmavaro. Det blev ett sätt för mig att bearbeta det som kom. Var jag tvungen att förklara för någon annan förstod jag bättre själv.

Som person är jag väldigt realistisk och vill veta hur saker fungerar. Har varit nyfiken på vad de gör med mig oavsett om det gällde att sätta in en picline eller hur cellgifterna fungerade.
Dagarna fram till operation varierade. Ibland var jag långt nere på den 10 gradig skala jag gjorde upp för mig själv.
En dryg vecka efter beskedet skulle jag åka med 2 gamla klasskompisar på spa. Jag hade berättat för dem innan. När vi väl var på spa så kommer verkligheten närmare. De gav inte massage till någon som var drabbad av cancer.
Det förkom en massa tankar. Kan massage sprida ut cancer? var en sån. 

Jag minns att Linda var ledsen när hon kom hem, var många känslor som kom fram under denna helg, särskilt var det att hon fick avstå massagen och då blev cancern ändå mer påtaglig än tidigare.

Från sjukvårdens sida så erbjöds kurator hjälp vilket jag tacksamt tog emot. Jag möttes av Eva Mattsson som under våra träffar fick mig att gråta och släppa ut rädslor och funderingar. Tyvärr skulle jag inte få fortsätta träffa henne då jag skulle bli överflyttad till onkologen. Men under de gånger vi träffades fick jag bra hjälp.

Tiden fram till operationen släpade sig fram, jag såg det som en vändpunkt genom att då var det slut på sjukdomen och resten skulle bli en lång återhämtning där livet så småningom skulle kunna återgå till det normala.

Operationsdagen närmar sig. Dagen innan ska jag skrivas in och lungröntgas. Det blev en lång och jobbig dag. Skulle träffa narkosläkare och blev sittandes över 1 timme och väntade. Kände mig liten, rädd och grät. En sköterska uppmärksammade min situation. All heder till henne. Den dagen kände jag mig som ett vrak när jag kom hem.

Kände mig ganska värdelös denna dag, vi hade pratat en del och vi var överens om att Linda skulle fixa det själv. Men så här i efterhand så förstår jag inte varför jag var med och stöttade istället för att komma hem på kvällen och förstå att jag borde ha varit med oavsett vad vi hade diskuterat tidigare

5 mars. Så var det då dags. Runo, min man och jag åker tillsammans till kirurgen och där får han lämna mig. Jag vill inte rullas iväg och skiljas på det viset så han åker vidare till sitt jobb. Jag har fått mina lugnande tabletter och lägger mig tillrätta i sängen. Sen minns jag inget mer.

Det kändes helt rätt att följa med Linda och vara med tills hon hade kommit tillrätta och sedan lämna henne innan hon rullades iväg.

Tidigare i veckorna har jag samtalat med läkaren som undrar om jag vill ta en bit av eller hela bröstet. Tveklöst kommer det, ta hela. Jag vill inte veta av att det ska finnas något som det kan komma i igen. Läkaren lät mig förstå att det var vad hon hade rekommenderat mig att göra också.
Dagen innan har de även sprutat in ett radioaktivt ämne i bröstet så de ska se lymfans väg och hitta körtlarna.
Jag tror det var eftermiddag när jag vaknade upp med ett stort bandage på bröstet. Dränage i armhålan och där bröstet suttit. Märkligt nog hade jag inte ont.
Det gjorde väl sitt till att jag mådde relativt bra. Hade egna kläder med så jag kände mig ganska bra. Känslan var lättad för nu var det sjuka borta. Det var med lättnad jag kunde ringa upp min man och tala om att jag mådde bra.

Väntade på samtalet i flera timmar, eller så kändes det bara så. Var en riktigt skön känsla när en väldigt trött Linda ringde och jag ringde till Svärmor och min mamma och berättade att operationen hade gått bra och att vi skulle höra av oss mer senare. Ringde även till min bror för att berätta och få en chans att prata om lite allt möjligt.

Dagen efter operationen kom kuratorn upp till mig för att se hur jag mådde. Det var fredag och jag ville hem. Fick erbjudande om att ligga på patienthotellet men det såg jag ingen vits med så sköterskan på avdelningen visade mig hur jag skulle tömma dränaget. Detta skulle sitta kvar i 5 dagar. Innan jag åkte hem så tog de dränaget där bröstet suttit. Kvar var det som satt i armhålan. 
Då de hittat cancer i portvaktskörteln och någon till så tog de hela paketet i armhålan. Nerverna spelade mig spratt i början. Det kändes som om nervändarna ”talade” med varandra. Känseln var borta och det är inte mycket som kommit tillbaka.
Vid ett tillfälle så kändes det som att det rann i armhålan. Usch, nu blöder jag, var min första tanke. När jag känt efter med handen var det snustorrt. 
Första gången jag duschade så rörde sig förmodligen slangen och det sved som om jag kissat i ett öppet sår.
Påsen skulle bytas varje dag och mängden av innehållet skrivas ner. Jag hade fått ett gammalt örngott att ha påsen i som fästes vid midjan. Kändes lite töntigt när vi skulle ut och gå, platt på ena sidan och påsen som jag skulle försöka hiva upp under jackan. Mycket var jobbigt men med tiden kan jag skratta åt hur jag betett mig.

Efter operationen fick jag en lite bröstkudde som jag skulle ha tills allt var läkt. Denna kudde hade en särdeles förmåga att flytta på sig. Mer än en gång fick jag trycka ner den från armhålan.
Jag minns ett tillfälle då jag satt på jobb och pratade med två av mina manliga kolleger. Lite provocerande tog jag upp kudden och la på bordet för att visa dem och få någon sorts reaktion. Det har blivit lite av min filosofi att kunna driva med mig själv. Det underlättar.
Livet går vidare. Jag åkte väl till jobb någon gång, jag träffade kuratorn som vid våra samtal fick mig att gråta. Det var nog rätt bra att på så vis få ut de rädslor jag kände.
Jag besökte en gammal arbetskamrat och hans fru, Cay och Laila men första gången förmådde jag inte säga något då hon sjuk i bukhinnecancer. Det fick bli vid ett senare tillfälle.

26 mars. 3 veckor efter operationen var det tid för återbesök på bröstmottagningen. Denna gång skulle vi få veta vad för sorts cancer jag hade och vilken efterbehandling det skulle bli. Knölen hade varit 2,8 cm och pga. Det fick jag cellgift. Att det hade spritt sig gjorde att jag även skulle bli strålad.
Vänner runt omkring ringde. Sandra, min systerdotter, pappa som jag inte har mycket kontakt med började ringa. Birgitta från jobb ringde en gång i veckan. Lena kom och tog mig med ut. Laila ringde, hon och Cay kom. Nu i efterhand så är det hemskt. Ett år senare finns hon inte längre. Hon förlorade kampen. Min hade precis börjat.

Hade en bra chef under denna tid. Så fort han visste vad som hände så ordnade han att jag kunde arbeta hemifrån samt att jag fick möjlighet att logga in i Banverkets server oavsett vilken plats jag befann mig på. Loggade aldrig in mig från sjukhuset men vetskapen att jag skulle kunna göra det kändes bra eftersom det gav mig möjligheten att fortsättningsvis vara med under Lindas alla behandlingar

8 april. Under hela min tid så träffar jag helt underbara människor. Nu var det dags för en sådan. Eva, sköterskan som provar ut proteser. Den första man får är en som du stoppar in i behån. Det kommer att ta ca 6 månader innan jag får den som klistrar på huden.
I alla fall är Eva otrolig. Jag gick dit med hängande axlar och kutande rygg. Därifrån går jag rak med huvudet högt. Hon har en förmåga att se direkt vad som behövs. Nu kan jag äntligen se ut lite som innan.

Påsken närmar sig. Mamma kommer till oss och vi ska få besök från Kalmar. Sara och Rolf. Sara är en gammal arbetskamrat med en ärlighet och rakhet som få har. Rolf, jättesympatisk. Han säger inte så mycket i början men man märker att han lyssnar och analyserar. Det blir en helg som går känslomässigt från glädje till sorg. Vi har en liten hund, Wilma som helt plötsligt blir dålig, 14 år gammal. Det visar sig vara vatten i lungorna. Vi tar hem henne från djursjukhuset med vattendrivande. Efter 2 jobbiga nätter då jag sitter med henne i famnen för att hon ska kunna andas så åker vi tillbaka och gör det enda rätta. Hon får somna in.
Usch, vad jobbigt. Men återigen, så här i efterhand med facit i hand var det kanske bra. Jag hade inte orkat med det känslomässigt eller orkat rent fysiskt om det hänt senare. Visst, hade hon mått bra kunde det varit positivt för min fysiska hälsa

Påsken var jobbig, det var hemskt att behöva avsluta Wilmas liv på detta sätt men tyckte ändå att vi gjorde rätt genom att försöka med medicin först för att sedan ta ett snabbt beslut om att hon skall få somna in.

Veckan efter påsk är väl i stort sett bra. Jag är ute med två arbetskamrater, får manikyr och lunchar med Runo och en av hans arbetskamrater. Min systerdotter kommer på besök med son och hund. Vi har en mysig dag tillsammans. En dag är sämre, rent ut sagt en ”pissedag” och jag tycker inte den är ok förrän på eftermiddagen.

Följande vecka går jag på besök på onkologen, förmodligen för första gången. Jag minns en läkare som jag inte tyckte om. Hon skulle förklara för mig vilka behandlingar som fanns om jag ville ingå i en studie. Det sades att hon var under specialistbehandling men jag fick känslan av att hon pratade över huvudet på mig. Jag fattade ingenting. Hur skulle jag kunna välja om jag ville vara med i en studie om jag inte förstod innebörden?

Jag var med och det var väldigt svårt att förstå vad hon pratade om, det var nog en hel del orutin från hennes sida. Fanns ingen chans att förstå tillräckligt mycket för att kunna ta ett beslut att ingå i studien.

Till min lycka fanns Marie-Louise, sköterskan på onkologen som förklarade för mig. Är du med i en studie kan du inte välja behandling utan den lottas fram. Det fanns den traditionella, en där du fick behandling med 2 veckors intervaller istället för 3 och den sista där du skulle äta cortison och antibiotika under tiden.
Vilken tur att hon fanns för det hjälpte mig att ta den traditionella. Ville inte äta medicin i onödan.
I övrigt så har jag enbart träffat gulliga, underbara människor som såg mig som person.
Vi fick åka iväg på en resa, det godkände Försäkringskassan. Så vi åkte en vecka till Azorerna för att samla energi inför det som skulle komma.

Resan var skön att åka iväg på, det var nyttigt att komma iväg från alla sjukhusupplevelser. Tror att ingen märkte något udda med oss förutom att vi inte badade någonting utan använde tiden till att gå omkring och tittade på sådant som intresserade oss.

Nu börjar en tid med inrutade vanor. Jag ska gå på vårdcentralen 1 gång i veckan för provtagning och spolning av picline. Ett besök hos min handläggare på Försäkringskassan stod också på agendan. Samma dag jag varit där åkte jag till Carl M Lundh för att prova peruk. Den dagen följde min frissa, Marie-Louise med mig. Jag hade frågat henne och var villig att betala för hennes tid. Hon vet hur jag vill se ut och vad för färg som passade bäst. Hon var med mig hela den dagen. Vilken underbar människa hon är. Vem gör så egentligen? Hon såg det som en ynnest att få vara med.

Härligt att Marie-Louise var med, jag var med också men så här i efterhand så kan jag konstera att det inte behövdes men det var trots allt intressant. 

Så en helg i mitten av maj kommer min chef och hans fru på besök. Mamma var också hos oss den helgen. Vad jag minns av den är att mamma tyckte synd om honom för han var inte bekväm i situationen. Det var frun som pratade och ställde frågor. Nu vet jag att han inte är bra på mjuka frågor men det sitter kvar i mig och jag har svårt för att lita på det han säger även idag. 

Lindas chef pratade lite med mig om att han vill komma och hälsa på och vi bestämde en dag, vi hade tur med vädret och kunde sitta ute på altanen och njuta. Det märktes att han inte trivdes med situationen men hans fru var riktigt intresserad och verkade vilja veta allt. 

Så närmar sig allvaret. 11 maj 2009 åker jag till onkologen för att sätta in en picline i höger överarm. Där ska all cellgift in för att spara ådrorna. Jag har strukit på en bedövningssalva innan. Det är faktiskt intressant att se hur det fungerar. Det syntes på en bildskärm hur de tryckte på ådran. Kändes lite grann som att trycka på ett ventilgummi till en cykel. Nu har jag 20-30 cm slang i kroppen och den ska spolas en gång i veckan och läggas om. Ibland ser jag ut som ett litet plastfoliepaket.
Det sista som händer den dagen är att jag och min man åker och tittar på Jean Michel Jarre på Malmö Arena. Ingen vet hur jag kommer att må framöver så vi bestämmer ingenting.

12 maj kl. 09.00. Nu är det dags för 1:a cellgiftsbehandlingen. Runo är med och kommer att vara så på alla 6 behandlingarna. Nu är jag ju en tjurig person så jag säger i vanlig ordning att han inte behöver följa med. Men någonstans på vägen inser jag att han faktiskt behöver följa med för sin egen skull. Och visst är jag tacksam för att han är med. Hans chef har gett honom möjlighet att jobba hemifrån. Under de gånger vi sitter på behandling är han den ende anhörige, som vi ser det, som sitter med.

Det kändes bra att vara med, ville inte lämna Linda ensam med detta och stå på sidan om när hon skulle må dåligt och känna sig ensam. Det var lika mycket för att hon inte skulle vara ensam hemma när hon kom hem efter behandlingarna som att kunna vara ett stöd och vara med och prata de timmar som behandlingen tog.

I alla fall så är det första behandlingen. Jag får koksalt insprutat och sen kopplar de på en av de två olika påsar jag ska ha 3 gånger. Den ena blandningen är röd och jag får höra att det är den som gör att man tappar håret. Det blev så att jag kissade rött också, lite jordgubbsfärgat. Vad tog behandlingen? Kanske runt 1,5 timme. Sköterskan sa att jag kunde vänta en reaktion först nästa dag. Så när vi var klara körde vi till Nova och åt lunch – pizza. Därefter hade Runo ett ärende till. På väg hem började jag känna mig lite konstig. Det drog runt nacken hur jag än gjorde. Klockan var nu ca 14. Jag kallsvettades och mådde konstigt. Nu efteråt kan man undra vad vi egentligen hade väntat oss. Kroppen hade ju fått en chock av cellgiftet.

Vi bäddade på golvet hemma framför tv:n. Jag var väl närgången med toalettstolen ett par gånger under kvällen och hade ont i huvudet. Mot illamående hade jag fått tabletter och stolpiller.

Vilka härliga människor det finns i sjukvården, positiva och glada trots att det vet att vissa av de som sitter i väntrummet inte lever nästa år. Kan inte beskriva mina känslor när jag träffade dem under hela perioden men jag mådde alltid bra när jag var på sjukhuset trots situationen tack vare dem. De lyckades på något sätt att få ner oss på en vardagsnivå tack vare deras inställning.

Följande dagar jobbade Runo hemifrån för att vara nära ifall det skulle behövas. Till helgen skulle han iväg på aktivitet så Sara från Kalmar och Lena från Malmö kom för att hålla mig sällskap. Annars hade han inte åkt och det hade ju varit synd. Det var ju inte meningen att han skulle behöva försaka sitt för att jag var sjuk.

Tjejerna kom till lunch och stannade över till nästa dag. Vi åkte ut i skogen och fikade. Där är det taget ett foto. Jag ser trött ut och det är sista gången jag har hår på huvudet. På söndagen for de till middag. Pappa ringde liksom Birgitta från jobb. När dagen var slut var jag helt färdig.

Uppskattade att de kom, jag hade inte åkt iväg annars men det kändes roligt att de kom och åkte ut i skogen och njöt av vädret tillsammans.

Birgitta från jobb ringde en gång i veckan under hela min behandlingsperiod och pappa ringde också ofta. Vi har inte så jättenära kontakt i vanliga fall så detta var en positiv sida. 
Mamma var hos mig efter alla behandlingar. På så vis kunde Runo jobba i lugn och ro med vetskapen att jag hade sällskap.
Jag hämtar ut min peruk. Kortklippt, lite slingad. Marie-Louise kommer att klippa till den så den passar mig. Det blir så att jag använder den 1,5 dag. Jo, det är riktigt, mer blev det inte.

Veckan efter behandling lämnar jag blodprov och blir omlagd. Jag ringer till onkologen för att kolla mina blodvärden. Cellgifterna slår ju ut hela immunsystemet och jag fått med mig någon stark/bred antibiotika i förebyggande syfte. Det visar sig att mina värden är låga, dock inte så låga att jag får utegångsförbud eller andra restriktioner. De följande 5 behandlingar kommer att följas av en spruta som ska aktiver bildandet av vita blodkroppar. Den tar jag själv i låret och varje spruta kostar 14 000: -. Jisses, det är en hel förmögenhet. 5x14 000=70 000: -.
Jag provar ut en protes och får byta ut tygkudden till en riktig. Känslan och utseendet blir helt annorlunda.
Drygt 14 dagar senare börjar jag kunna plocka hår från huvudet. Jag väntar någon dag till men sen vill jag inte längre. Nu är det jag som bestämmer att det är dags. Det är väl den enda kontrollen jag har för tillfället. Så jag skickar ett sms till min granne, Anneli och undrar om hon vill hjälpa mig. Hon kommer över direkt och vi är nog tagna bägge två. Då hon precis varit hos ögonläkare så kan hon inte men hennes man Mats fixar det. Jag och Runo går in till dem och jag blir sittandes på en pall vid vasken medan Runo och Anneli sitter vid köksbordet. Mats tar fram hårtrimmer och ställer den på 3 mm. När håret åker så ömsom gråter jag och skrattar. Konstig känsla. När allt är borta tittar jag först på golvet, sen på Mats och säger att jag ångrar mig. Min ironiska sida har visat sig. Den har hjälp mig genom många händelser där jag har skrattat åt mig själv.

Kändes lite konstigt att grannarna skulle klippa Linda, jag erbjöd mig att göra det men Linda vill av någon anledning inte detta. Så här i efterhand så blev det bra eftersom vi satt tillsammans i köket och hann med lite skratt och allvar om vartannat.

Situationen har påverkat mina grannar. Är jag dum som utsätter dem för det?
I alla fall, håret är borta och beslutet och känslan är rätt. Mats har en bandana som jag får låna för att jag ska försöka kopiera och sy upp nya efter. Det fixar jag och snart har jag i flera olika färger och mönster. Allt för att kunna variera till klädseln. Det blir ett sätt att lura sig själv till att må bättre. Min frissa sa: Känner jag dig rätt har du en i varje färg. Jo, jag hade en del liksom sjalar och scarfs att sno runt huvudet. Alla i färger.
Runo åker iväg på Sweden Rock och mamma är hos mig. Sara svänger förbi då hon varit på urvalstest i Malmö. Jag har fått min andra behandling. På söndagen kommer min syster Eva och hämtar mamma.

En helnykter festival eftersom jag hade bilen med mig och var beredd på att åka hem om Linda ville det eller om jag kände för det. Det var skönt att ha möjligheten men jag stannade till lördag kväll och hann med att njuta lite av musiken, Ringde hem flera gånger om dagen för att kolla upp läget.

I kommande vecka ska Runo åka till Stockholm med jobbet. Jag är själv i 2 nätter. Den första är den hittills absolut värsta jag varit med om. Jag vaknar och har ont i kroppen. Kan inte ligga, inte sitta. Om jag står på knä vid sidan om sängen och hänger framåt är det lite lindrigare. Vankar rundor och har jätteont, speciellt i ryggen. Jag förbereder mig. Klär mig med mysbyxor och fleecetröja, tar fram en väska där jag stoppar ner almanacka och plånbok sen sätter jag hemtelefonen i ärmen på tröjan. När klockan är 2 på natten går jag upp och låser upp ytterdörren. Ifall jag skulle behöva ringa ambulans. Lite mer ont och jag hade gjort det.
Man kan ju inte ringa till grannen och tänk om de kom med sirener på om de skulle hämta mig i ambulans.
Hur dum får man vara egentligen? Men det enda jag var just då vara rationell på mitt eget vis.
Så småningom somnar jag. Säkert har jag tagit några värktabletter också. När jag nästa dag ringer till onkologen och beskriver känslan så får jag svaret att det förmodligen är sprutan, Neulastan, som gör att jag har så ont. De undrar om jag vill komma till läkare vilket jag avböjer när jag nu vet orsaken och hur jag ska handskas med det onda om det kommer igen.

Det var hemskt att få reda på detta efteråt, varför var jag inte hemma och kunde ta hand om Linda.

Det finns något som heter Look Good Feel Better. Det är en ”kurs” som hålls på sjukhusen och som är sponsrad av flera kosmetikaföretag. På dessa får man lära sig hur du ska måla dig när inga ögonbryn eller fransar finns längre. I Lund var kursen slut så jag ringde till Malmö och blev uppsatt som reserv. På denna träff kom det in en tjej lite sent och presenterade sig som Eva och satte sig ner framför mig. Jag frågade om hon hette Hammarstedt i efternamn. Jodå, mycket riktigt, det var Marias syster som jag haft mailkontakt med. Det syntes på ögonen att de var systrar. Vad kul att träffas så där.

Vi fick en necessär full med grejor med oss hem. Det var rengöring, ansiktsvatten, Foundation, puder, hudkräm, eyeliner, kajal, ögonbrynspenna, skugga, rouge, mascara och läppstift. Jo, där var nog en dusch crème också. Vilken present och vad gott det gjorde oss.
Värdet, ja en hel del med tanke på innehållet.

Tiden går och svärmor och svåger kommer ner från Jämtland. De vill väl också se hur jag mår. De åker hem strax innan midsommar.

De ville träffa Linda och eftersom de förstod att vi inte skulle komma upp så fick de komma och hälsa på, det var trevligt även om Linda inte var med särskilt mycket utan fick fokusera på att sova och ta det lugnt.

Midsommar är mamma hos oss. Vi sitter under markisen, det regnar och blåser. Dagen efter är vi ute i skogen och det finns några bilder på mig därifrån. Hätta på huvudet och allmänt svullen.
Veckan efter midsommar är det dags för min 3:e behandling. Min vän Fredrik kommer och vi ska passa hans hund ett tag. Kul med lite sällskap. Jag far till en kompis i Billesholm och grillar. Hunden har jag med mig.

Att ha lite extra sällskap var bra, även om Fritz adopterade Linda direkt och mer eller mindre nonchalerade mig.

Birgitta på jobb har en väninna, Ingela, som också blivit drabbad av bröstcancer. Jag har mailkontakt med henne också och i slutet av juni så ses vi hemma i trädgården hos Birgitta. Återigen så bildas ett litet stödteam precis som med Eva och Maria. Ingela har problem med att visa sig utan keps. Vi är ganska olika men jag tror nog att det är rätt bra ändå. Jag träffar Ingela flera gånger. Vi är ute och går tillsammans, fikar i Pildammsparken.
När jag tittar i min almanacka så börjar jag bli trött runt den 3:e behandlingen. Kroppen får sina duster. Förutom att håret trillar av så får naglarna sig en känga också.
Jag sover mycket, redan efter frukost så lägger jag mig igen. Vissa dagar sover jag flera timmar.

Linda var konstant trött och jag gjorde vad jag kunde för att hinna med allt som behövde göras med hus och trädgård och samtidigt försöka vara alert när Linda var lite piggare. Minns att jag var otroligt trött och ledsen i vissa perioder och kände att jag inte riktigt hann med det som borde göras.

Så är det dags för nästa omgång. Jag har fått 3 omgångar av en sort och ska nu ha 3 av en annan. Nu börjar med att ta cortison kvällen och morgonen innan behandlingen. Läkaren hade redan förvarnat mig att det kunde bli svårt med sömnen. Jodå, mycket riktigt. På kvällen cyklade vi en runda för att trötta ut mig. 

Nu var Linda hyperaktiv, vi hann även med att olja in några golv för att omöjligt få henne trött och ha en möjlighet att sova.

Jag sov i ett annat rum. Sov var kanske fel ord. Jag tittade på film, skrev mail och betalade räkningar. Sov gjorde efter 05.30.
Vi kom in till onkologen, det var varmt och soligt ute. Sköterskan som mötte oss konstaterade att cortisonet hade verkat. Jag var varm och rödmosig i ansiktet.
Av detta gift kunde man få ledvärk som biverkning och givetvis skulle jag få det.

Juli går. Jag träffar pappa och hans syster, är på avtackning för en arbetskamrat och vi kör till Sara och Rolf i Kalmar.
Som alltid är det mysigt att åka dit. Man bara finns där och de är två kloka människor.

Augusti, behandling nummer 5 och läkarbesök. Jag får en remiss ifylld till att komma till Lydiagården utanför Höör. När all behandling är avslutad kommer jag att åka dit en vecka. Det kommer att bli ett bra avslut efter hela sommaren och höstens behandlingar och ett avstamp till att gå tillbaka till arbetslivet igen. 
Jag får healing av Mats, vår granne. Det ger mig fullkomlig avslappning och det kan ju faktiskt inte vara något annat än bra för kroppen.

I mitten av augusti åker jag till Cay och Laila. Hon mår inte bra. Jag kommer ihåg när jag möter Cay i dörren och så fort han ser mig så börjar han gråta. Cay som inte visar sig svag för vem som helst. Laila är sjuk och har fått cellgift, tappat allt hår och med en sond ner i magen. Denna hemska sjukdom, den är grym.
Under hela perioden med cellgift och inget hår har jag försökt hålla mig uppe i humöret med hättor och schalar i färg. Jag har målat mig som vi fick lära oss och jag har halsband och örhängen som piggar upp. Det är väl lite till att lura sig själv men det hjälper mig att ta mig igenom utan att tappa för mycket gnista. Det här har ju blivit ett jobb med rutiner och tider att passa. Jag försöker hålla mig igång men det finns dagar då jag är ordentligt trött och vissa gånger är det enda jag rör på mig enda runt huset. Visst är huset stort men inte om du ska ha det som enda motion du orkar med.
Jag har heller inte smugit och skämts över det jag går genom. Minns en gång när det ringde på ytterdörren och en från kommunen står utanför. Han hajar till först men när jag säger hur det var så visar det sig att hans fru gått genom samma sak. Så var den saken avklarad.

En annan gång satt jag på cafeterian i Lund när en tjej kom fram till mig och började prata. Hennes mamma hade varit drabbad. Så vi satt och fikade tillsammans. Två vilt främmande människor möts och hittar en beröringspunkt. Jag tycker om dessa möten och har under hela min behandlingsperiod bara träffat trevliga och positiva människor. Förutom läkaren på onkologen. Vad jag också upptäckt är att jag är mer positiv än vad jag trott. Har alltid sett mig som en rårealist. Det är jag fortfarande, vill veta vad som händer och är mycket nyfiken så jag förstår sammanhanget.

I slutet av augusti så har håret sakta börjat återkomma. Jag har väl en matta på några millimeter. Grannarna bjuder in på kräftskiva i deras carport. Jag står och velar. Ska jag ha schal eller inte. Så jag går över utan något på huvudet. Där finns en tjej med långt hår. Själv sitter jag mellan min man som har lite hår på huvudet och en annan som är helt skallig. Det måste sett lustigt ut. Där satt vi, tripp-trapp-trull, mindre och mindre hår.
Det var skönt för de andra i sällskapet brydde sig inte.
Mycket beror klart på hur jag själv är. Jag har inte mött många som ryggat eller reagerat.
Det jag kan tycka är synd är som t.ex. Ingela som gömde sig under sin keps även när hon började få tillbaka håret. Tydligen hade hon haft långt hår innan och det betydde mycket för henne. För mig blev det ”bara” hår och det växer ut igen.
Skrev jag förresten att jag bara använde min peruk i 1,5 dag? Det var inte min stil. Den ligger fortfarande i sin låda i en garderob.

Jag har en kompis på jobb, Lena, som tog hand om mig. En gång åkte jag till Pukavik där familjen hade en stuga. Den dagen tog hon mig på en runda i trakten. Vi åt lunch i Näsum och tog en glass på Ivön. Sen grillade vi när vi kom tillbaka. En bra och mysig dag.
Så har jag kommit fram till en milstolpe, den sista och 6:e cellgiftsbehandlingen. Det är den 26 augusti. Vad jag kan utläsa ur min almanacka så var jag efteråt lite kass i magen och trött. Tro tusan det. 6 stycken cellgifter måste oavsett fysik innan sätta sina spår någonstans.

31 augusti har vi en pensionsavtackning på jobb och jag vill gärna vara med så jag åker dit. Det är första gången som jag är utan hätta på jobb och efter denna dag så använder jag ingen huvudbonad längre.
Där träffar jag också Kerstin, som gått i pension tidigare. Det kommer att visa sig att hon bara har ett år kvar att leva. Goa Kerstin, sundaste människan och alltid positiv kommer att få cancer. Jag kommer att hälsa på henne hemma och sedermera gå på hennes begravning. Djävla sjukdom, vad den är grym och orättvis.

Jag såg hur Anders hajade till när han såg Linda, men han berättade också efteråt hur glad han var att Linda åkte in på hans pensionsavtackning.

Nu inträder en viss återhämtning innan nästa period sätter igång. Jag ska strålas 25 gånger också. Men innan dess är det någon typ av röntgenundersökning, jag har inte minne av vilken.
Är ute och går med en sjukgymnast som kollar hur min kondition när.  

Innan nästa omgång så åker jag och min man till Stockholm. Det är fint väder men jag orkar inte som tidigare så vi tar det lugnt, åker buss och tar även en båttur under Stockholms broar. Det är skönt att komma ifrån ”sjukhusjobbet” och att få se något annat. Vi går på musical, Hairspray och har jättekul.

Resan var bra men Linda var riktigt, riktigt trött. Jag fick lämna henne några gånger på en bänk medan jag gick och fixade några saker för att sedan återvända

Hemkomna och det är 21 september. Nu blir det verkligen inrutat. Jag åker till strålningen varje dag, mån-lör och ska göra så tills jag fått mina 25 gånger.
Cellgifterna fick jag för storleken på tumören, 28 mm och strålningen för att det spritt sig.
När man kommer till strålningen så är det kösystem. Man lämnar sina papper och tar en nummerlapp. Väl ditkommen kan det ta allt fån 10 minuter till flera timmar beroende på vilken dag det är. Det finns ingen möjlighet att bestämma någon tid för annat då jag aldrig vet när jag är klar.
Till exempel går det jättebra måndag fm men inte fredag fm. Det är de boende på patienthotellet som kommer sent måndag och vill ju givetvis åka hem tidigt på fredagen.
Så där sitter vi. Ibland har vi jättetrevligt. En annan gång mindre.  Vi har alla olika sätt att tackla vår sjukdom. Där finns en kvinna som säljer änglar till förmån för barncancerfonden. De är handgjorda, men jag kommer alltid att ha svårt för just änglar. Ser inte, eller vill inte se någon symbolik.

Under denna period börjar jag nog lite mer aktivt sätta igång med promenader. Har ett par hantlar som jag tänker bygga lite muskler så att min vänstra sida, den opererade, inte ska förslappas. Töjer på bröstmuskeln och sträcker på ärret. Har ingen känsel i armhålan eller över bröstet.
Det är ett ganska styrt liv när du måste åka varje dag till strålningen. Själva behandlingen tar inte många minuter. De har ritat streck där de ska ställa in strålarna. Man plockar av sig, lägger sig på britsen och sen tar de framifrån, sidan och bakom. Jag har turen att slippa bli bränd på huden. Får lite rodnad men den tar jag lite cortisonsalva på.
Jag träffar lite vänner då och då. Går på konsert och min man känner sig väl ganska lugn för han åker hem till Jämtland.
Vi går också på en del föreläsningar. Det finns i onkologens regi och vi har även varit på större i någon aula på Malmö lasarett. 

Nu börjar slutet närma sig och då är det dags för nästa grej. Börja arbetsträna. Jag åker in till jobb för att vara på plats och börja prata med människorna. Det har kommit en del nya. Jag går och lunchar med en och efteråt skriver jag i min almanacka. ”Negativitet/smittar?” Nu känns det jobbigt att höra mycket negativitet. Jag har nog blivit lyhörd för sådant. Det är tufft att alltid försöka hålla uppe garden för att skydda sig.

Under hela behandlingsperioden har jag väl försökt att ha koll på mig och vad som sker. Har inte gett efter för jobbiga tankar. Har heller inte haft tid att känna sorg eller ilska. Vad skulle det tjäna till? Jag kände att jag inte kunde ge efter för då hade jag tappat riktningen. Men visst händer det att jag blir liten och ledsen. Då ber jag Runo komma och hålla om mig så tårarna kan komma. Han är mitt ankare. Jag vet att jag sa som så att om det hänt honom eller mamma något under tiden hade jag inte orkat. 

De är de två viktigaste människorna i mitt liv och de som jag i princip kan säga allt till. Min mamma är 2009 77 år gammal men klarar ändå att vara min samtalspartner. Så jag går genom året och anser mig vara frisk efter det.
Visst är det konstigt, innan cancern kände jag mig frisk och lämnade t.o.m. blod. Under behandling känner jag mig jättesjuk av det som ska bota mig. Efteråt anses jag som frisk men får varken lämna blod eller donera organ efter min död. Det känns lite bisarrt alltsammans.
En läkare sa till mig att knölen kan ha startat och växt för så mycket som för 10 år sen. Jisses! Vad skulle jag kunnat göra för att förhindra detta? Ingenting!
Ingen i min släkt har haft bröstcancer. Det är bara jag. Min mormor hade levercancer och dog 1948 40 år gammal.

Någon ”vitsig” människa sa att man får det man klarar av. Jo pyttsan. Man är ju tvungen. Vad är valet? Att tycka synd om sig själv och ge upp eller ta sig framåt? Svaret är väl inte så svårt.
Jag tycker också att jag haft min beskärda del av upplevelser. 1998 bröt jag vänster arm, 2004 då flyttade vi och jag var tvungen att göra mig av med min hund, den bästa kompis jag haft, 14,5 år gammal. 

2006 eller 2007 blir opererad för blindtarmen. Jag hade ont i magen och låg på badrumsgolvet hemma men tvingade upp mig för jag ville inte visa Runo något.

2008 går jag med blödningar 40 % av året dagar fram tills att jag blir opererad i september och de tar bort livmodern. Nu kan det väl inte komma mer? Jodå, halvåret senare tar de mitt vänstra bröst.
En tanke som sveper förbi är att jag minns en arbetskamrat som jag hade. Han dog på dagen ett år innan jag blev opererad. Omen? Usch, nej. Tänk inte vidare på den tanken.
Så var det dags. 20 oktober och det är min sista strålning. Mycket har hänt sedan beskedet i februari. Jag är fortfarande med och träffar mängder med människor jag aldrig skulle mött annars. En del av dem kommer att följa med under åren framöver.

Sjukvården erbjuder mig att gå med i en studie gällande eftervården med livslång uppföljning. Efter avslutad behandling så får man gå på medicin i 5 år. Varken mer eller mindre. I studien jag blev erbjuden förstärker man denna med en spruta i ändan var 4:e vecka i 5 år. Eftersom jag inte var inne i klimakteriet så får jag en tablett som heter Tamoxifen. Min läkare gör också upp en plan för återgång till jobb i stegen 3 veckor i 25%, 4 veckor i 50% sen vidare 75-100%.
Detta ska jag starta med efter att jag varit på Lydiagården under vecka 46.
Jag gör ett försök att börja på Friskis och Svettis. Tyvärr är det inte min grej och det är svårt att hitta motivationen.
Tillsammans med min äldsta syster planerar vi att åka med mellansystern till Holland som hennes 50-årspresent.

Lydiagården – en upplevelse för sig själv. Efter avslutade behandlingar så får man möjlighet att åka hit. Man lever i internat och jag åker dit på söndag eftermiddag i början av november. Det ligger för sig själv ute i skogen vid Frostavallen i Höör. Ett ställe utan störande inslag och där vi bara ska kunna fokusera på återgången till vardagen. 
Vi är 16 kvinnor i åldrar från 30 till cirka 65, alla drabbade av bröstcancer. Man möts av en sköterska som hjälper tillrätta, talar om rutinerna. Hon kommer att övernatt med oss denna första natt. Övriga nätter är vi själva.
Under veckan kommer vi att ha samtal i grupp, möte med läkare, pyssel, meditation, motion och mycket mer. Vi får tillfälle till att få massage, vilket är jättehärligt. En dag åker vi till Orups sjukhus där vi badar i varmvattenbassäng.  Jätteskönt!
Vi har olika föreläsningar. Jag minns Pirjo, sköterskan som pratade sex och hjälpmedel med oss. Jisses vad vi skrattade.
Det kom en från ”Kvinnligt under” som visade underkläder och badkläder som passade oss med protes.
En kväll hade vi underhållning i form av en trubadur med gitarr och en tjej som sjöng.  Maten var enkel men förstklassig.

Vid något tillfälle hade jag samtal med ”min” sköterska. Jag minns att jag tyckte det var lite jobbigt för det kändes som om hon tittade rakt in i mig. Just då var jag nog rätt sårbar och kände mig ensam i min upplevelse.  Men det var nog det som var så bra, man kunde inte fly från sig själv där.
En av dagarna tog jag bilen till Lund. Jag skulle träffa Charlotte, Lotta, den sköterska som kommer att ge mig sprutan var 4:e vecka. Kände mig lite lössläppt när jag for iväg.
Under denna vecka var Eva, som jag skrivit om tidigare med. Jag lärde även känna två andra kvinnor som jag fortfarande har kontakt med. Vi 4 håller kontakt och vi är glada att vi är friska. Kvinnor jag aldrig skulle mött i mitt tidigare liv. Vi har en samhörighet och är lika glada när vi ses någon gång om året. De är också beviset på att ingen kommer undan oavsett var du står i samhällsstegen.

Tyvärr var det en av oss 16 som inte skulle varit där då hon var sjuk och fått cancer på flera ställen. En söt tjej. 7 veckor efter att vi varit på Lydiagården var hon död. Jag fick reda på det i ett mail på jobb och det tog rätt hårt. Jag slutade tidigare den dagen och Lena var med mig ute och gick och pratade med mig.
I övrigt så kommer min almanacka att fyllas med tider för besök hos sjukgymnast, basal kroppskännedom och tid för blodtryckstagning.
Det som också händer i slutet av 2009 är att jag går till frissan den 10 december efter att ha varit hos henne senast den 4 mars. 

Anledningen till att jag skriver allt detta är att jag idag, juli/aug 2012 blev sjukskriven 14 dagar på grund av högt blodtryck. Jag kände någon sorts ångest/panik när hjärtat bubblade i sina slag och jag hörde i öronen hur hjärtat slog. Det var väl den berömda droppen som fick bägaren att rinna över.

Det här skrivandet handlar om att rensa ut allt för att slippa komma ihåg det och för att kunna se det mönster i mitt beteende som har gjort att jag hamnat här. Mitt genetiska arv kan jag bara bli medveten om och kanske mildra. Jag kan ju faktiskt ändra på mitt eget beteende.  Att försöka ta på mig mindre, inte planera så väldigt mycket och försöka vara mindre duktig. Lätt är det inte. Jag har i skrivande stund hunnit bli 48 år och har väl varit den här personligheten de sista 40 åren. Men jag är på väg att medvetandegöra saker för mig själv och förstår varifrån saker kommer och att det kan vara långt tillbaka i tiden.

Hur är jag då? Jo, ibland verkar det som om andra människor känner mig bättre än jag själv. Ska jag göra detta och berätta min bakgrund innan jag går vidare till nutid? Varför inte, det hör ihop alltsammans.
Jag, Linda, minst av 3 systrar. Lis 6 år äldre och Eva 4 år äldre. Pappa jobbade på Bildeve i Helsingborg och mamma var hemmafru. Bägge två hade drabbats av polio när de var små så de hamnade på Vanföreanstalten i Helsingborg där de träffades. Pappa kom från Göinge och mamma från Österlen. Hade de träffats idag hade vi aldrig kommit till. Men nu är det andra tider och på 50-talet blev det så här.
Kanske beror min ”framåtanda” på att mamma aldrig jobbat eller kommit någon vart. Hon har ofta skyllt på att hon enbart gått 7 år i grundskolan.

I alla fall bor vi på Söder i en 3:a där Lis och Eva delar rum medan jag sover hos föräldrarna. När fyller 12 så flyttar Lis och jag flyttar in för att dela rum med Eva. Eva flyttar och jag har hunnit bli 15 och blir själv hemma.
När jag var 10 blev jag påkörd på hemvägen från skolan och hamnar på sjukhus. När mamma kommer så är visst pappa också där av annan anledning.
Pappa gick mycket till läkare under min uppväxt, troligtvis från det jag var 8-10 fram till dess att han och mamma skiljdes 1984. När jag idag pratar med pappa så kan han säga att Lis var ”spara” och Eva ”slösa”. Hur var jag då? undrar jag. Det har han inget minne av. Visst är det trist att höra? Han har missat hela min uppväxt och vet inte hur jag är.

Tidigt tog jag ansvar för mamma på så vis att jag alltid stått bakom henne. Jag stöttar de som inte kan eller orkar. Det var jag som gick till Lis när hon var gravid och när hon nyss fått sin dotter. Varje fredag efter skolan gick jag dit. Mådde hon illa fixade jag Ramlösa och blåbärssoppa.
När Evas bil blev stulen var det jag som gick och berättade för henne.

Pappa gick som sagt mycket till läkare. Nu i efterhand kan man inse att han gick i en pillerdimma. När han flyttade så fyllde vi en eller två plastkassar med piller för att gå till apoteket med.  Där fanns bland annat sobril och valium.
När vi skulle handla var det jag som hjälpte mamma och när jag fick körkort tog jag över pappas ”sysslor”. Det är inte konstigt att jag har starka band till mamma. 
Ändå har jag inte haft någon dålig uppväxt. Förmodligen har jag en karaktär som fixar det mesta.

När jag fyllde 16 flyttade vi till Drottninghög. Vi fick alla tre var sitt rum. Tidvis stängde pappa in sig på sitt rum och när de andra kom på besök fick de gå in till honom.
Pappa firade ner persiennen i köket och mamma tog upp den. Kommunikation har aldrig funnits i vår familj. De är för olika och kommer från olika bakgrund.
Städa eller diska gjorde han sällan eller aldrig. Han blev också sjukpensionär vid någon tidpunkt. Jag kommer inte ihåg allt. Jag hade fullt upp med att växa upp och la väl inte märke till allt.

Under min skoltid hade jag inga speciella bästisar som jag umgicks med.  Jag bodde på fel sida om skolan. Det var enklare att umgås med killarna än tjejerna. Om det var i 7:an eller 8:an som mitt absolut värsta år var. Jag var ensam, hade ingen att umgås med. Som tur var fanns det en kille som Eva hade sällskapat med som var målare och jobbade på skolan just då. Varje rast gick jag till det klassrum där de var för tillfället. Jag tror han räddade mig just då.

Så jag växer upp. Ber inte om hjälp och fixar mycket själv. Köper en stereo som jag själv vill ha. Erfarenheten sa mig att om pappa skulle fixa det så blev det inte vad jag ville ha. Jag hade sett hur det gått för mina två systrar tidigare.
Körkort tar jag själv utan att ha övningskört något nämnvärt.
19 år gammal byter jag efternamn och tar min mammas flicknamn, Malmborg. Det var inte populärt hos pappa. Klart att jag förstår det nu men som jag sa tidigare så var kommunikation aldrig varit framträdande i vår familj. 

Grälade föräldrarna så gick pappa ut och mamma stängde dörren om sig och grät.
När jag fyllt 20 så flyttar både jag och pappa. I säkert 10 års tid efter detta har jag jättesvårt med att ha någon kontakt med honom. Jag vill inte. Hade ju sett hur de sista åren blivit och förstod inte då att han egentligen var sjuk. Hade det varit idag hade han troligtvis fått gå i någon sorts terapi.
De sista åren hemma hade han köpt en koloni som ingen var med på och han hade ett förhållande vid sidan om när han var iväg och spelade curling.
Mamma hade under många år suttit och sytt hemma. På så vis hade hon fått in lite pengar som gjorde att hon kunde köpa kläder eller gå till tandläkaren. Killarna som kom med grejor till henne var inte populära i pappas ögon då de var unga och gick rakt in hos oss.
Jag kommer ihåg det som att mamma fick matpengar som hon sen fick klara sig på.

Under uppväxten tror jag inte att jag bad om något som kunde kosta. Jag gick ur kören i skolan då alla skulle gå med på Lucia och då ha vit skjorta. Jag bad aldrig om en vit skjorta för jag trodde inte vi hade råd.
Jag gick på kommunal dansskola och då det tog slut så bad jag heller inte om att få fortsätta på någon annan mer avancerad dansskola. Det kostade ju pengar med klänning och skor.
Jag fixade bil själv. Det var ju klart inte bra i pappas ögon. Fel bil och fel försäljare. Egentligen hade jag redan då en taktik för hur jag skulle få saker och vad jag var tvungen att göra för att få dem.
Hjälp har jag väl fått de gånger jag flyttat men inte annars. Det är ingen som vetat hur jag haft det och heller ingen som undrat. På något konstigt vis var det alltid längre till mig än vad det var på andra hållet.
Vissa får hjälp hur lätt som helst. Jag har nog alltid haft svårt att lita på andra, att de menar vad de säger. Sen har man olika utstrålning och min har väl varit att, kom inte här och tro någonting, jag klara mig.
Det är väl detta som påverkar mig idag. Visst är jag öppen men samtidigt finns det ingen mer än mamma och Runo som faktiskt känner mig som den jag verkligen är. Det är jobbigt och tråkigt att människor inte ger sig tid att se personen bakom fasaden eller vågar ta reda på det. Det har hänt att jag blivit rädd när jag sett mig själv i spegeln då jag haft gråa ögon. När jag kommit till jobb är det ingen som sett och undrat hur jag mådde.

Det finns personer jag trott skulle stötta och finnas i närheten av mig under 2009 men som aldrig gjorde det. De har väl inte vågat eller orkat. Till exempel så har min äldsta syster fortfarande inte frågat mig en enda gång hur jag mår. Birgitta, min klasskompis från gymnasiet, som jag trodde skulle finnas till mer för mig gjorde inte det. Däremot Birgitta på jobb och pappa visade sig verkligen.
När man blir drabbad av något så allvarligt så börjar du värdera mer och mer vad som är viktigt. Det tar för mycket energi att bry sig om de som inte bryr sig tillbaka. Det är ett hårt arbete att lära sig och går inte över på en dag.
Visst, folk bryr sig säkert men de har svårt för att visa det.

Vad jag egentligen vill visa med allt detta är att man med sin egen inställning kan påverka hur utfallet blir. Det gäller att försöka se sanningen i vitögat och att ta svårigheterna när de kommer.  Det finns något positivt i allt. 
Jag kan säga att jag är tacksam över att få vara med om allt detta för det har öppnat ögonen åt mig för att se det som verkligen betyder något.
Med humor och självironi kan man komma långt och det underlättar.