Min bror och jag

Ibland blir jag så trött på mig själv, nästintill förbannad. Jag orkar själv inte med dessa negativa tankar, ältandet och frustrationen. Jag skulle vilja, för bara några minuter, kliva ur min egna kropp och vara någon annan.

Men, om man ska se på den positiva sidan, så dyker dom bra dagarna upp mer och mer. Givetvis tänker jag fortfarande på Stefan i stort sett 24/7, men på något sätt är känslorna runt allt lite svalare. Dom är intensiva, men hanterliga. Jag kan knuffa undan minnen osv och fokusera på det jag gör utan att det kommer tårar.

För några dagar sen letade jag upp mina jul-recept och mitt ibland dom låg det en "kärleksförklaring" från Stefan som han hade skickat till mig till Alla hjärtans dag för tre år sen. Det stod så fint om hur han längtade så efter att få bli morbror  m.m men det som tog så hårt var den sista meningen i brevet där det stod att "vad som än händer i framtiden så kommer du alltid vara världens bästa storasyster."

Ja.... vad som än händer i framtiden var det ja...

Efter att Stefan hade fått kramp den där kvällen mitt i sommaren -13 så ville han inte vara själv. Han var rädd för vad som kunde hända om han skulle få en kramp. Den sista månaden var det alltid någon som var vid hans sida. Mamma och pappa kunde inte lämna honom många minuter. Och han hade alltid mobilen bredvid sig om dom skulle lämna honom, även för att bara gå till köket för att hämta ett glas vatten.

Så när han väl gick bort, så kunde jag inte förmå mig själv att lämna hans sida. Jag ville inte lämna honom ensam i det där gröna rummet på Hospice. Det var ju så fel, han ville ju inte vara ensam och hade inte varit ensam på flera månader. Så när jag väl lämnade honom, när mamma och pappa hade gått för att ringa släkt och vänner för att meddela dom att han lämnade oss, då såg jag till att vårdpersonalen var kvar hos hans kropp. Jag visste ju att han inte längre fanns kvar. Men jag kunde inte stå ut med tanken, just då, att äntra det rummet igen o se att han skulle vara själv.

Det är konstigt det där. Hur man tänker när någon just lämnat en. För på något sätt så ville jag ju inte att vi skulle lämna honom ensam, han kunde ju vakna upp när som helst. Hoppat upp från sängen, skrattat lite nonchalant o säga "Jamen, Mona. Jag skojjade ju bara."

Det blev ju aldrig så, men även nu när det har gått 7 månader, så tror jag ibland att han skojjar med oss. Att han snart kommer tillbaka. Det gör han ju inte, det vet jag ju. Men den där önskedrömmen, den är så fruktansvärt stark och längtan är så stor.

//R.

Det var ett tag sen jag bloggade. Har haft fullt upp sedan jag började jobba igen och med två små barn så finns det inte så mycket tid över för annat. Eller jo, kanske. Men jag prioriterar mina barn.

Men nu känns det som att det behövs. Att ta upp mitt bloggande igen. Det känns som att jag snart kommer explodera om jag inte får ur mig mina tankar och känslor. I förrgår var det, eller det skulle ha varit rättare sagt, min lillebrors 23e födelsedag. Jag hade sett till att jag var ledig från jobbet och barnen såg jag till fick vara på förskolan några timmar. Det var ändå fotografering för dom så dom skulle ändå behövt att åka dit. Jag lämnade dom och åkte iväg till gymmet för att avreagera mig lite o få ut lite aggression. Efter det tog jag med mig hunden (mamma och pappa är utomlands och är därför hundvakt tills dom kommer hem igen.) och åkte till Skara- Först till blomsterlandet och köpte lite fina dekorationer till både Stefan och farfars grav. Dom ligger bredvid varandra på kyrkogården.

Sen till McDonalds och köpte med mig mat. Stefan älskade deras mat, speci under hans behandlingar. Sen åkte jag till graven. Gjorde det fint och tände alla ljusen där. Och åt min mat, som jag o hunden delade på. Och tänkte på hur fel det var. Att jag skulle behöva sitta där. Vid en grav. På hans födelsedag. Försökte komma på hur det var för ett år sen när han fyllde år. Men jag kommer inte ihåg. Jag kommer fan inte ihåg. Och jag blir så förbannad när jag inser att jag inte kan fråga honom.

Varje dag skriker jag inombords, rätt ut i mitt inre. Över att han inte finns här. Han finns inte här. Vart fan är han?  Har han det bra? Ser han oss? Saknar han oss? Eller är han bara borta? Poff, så var han bara borta?

Det är kanske tur att jag inte vet. Men jag söker svar. Jag behöver svar. Jag kräver svar. Allt har en mening säger dom. HUR KAN DET HÄR HA EN MENING?