Du är här

Emma, dotter till pappa som dött i cancer.

Emma, 29 år, Malmö, dotter till pappa som dött i cancer.

En vecka innan jag fyllde 14 år dog min pappa i cancer. Läkaren sa att han hade haft en tumör i tjocktarmen under flera år. Tumören hade varit väl inkapslad och därför inte orsakat pappa några besvär. Jag vet inte om pappa faktiskt hade känt av tumören på något sätt. Jag vet dock att han helt plötsligt fick väldigt ont i magen och att det var cancern som hade spritt sig, bl.a. till hans lever. Läkaren sa att pappa hade runt en månad kvar att leva. Tre veckor senare var han död.

Jag kommer ihåg dagen då jag skulle få veta om det verkligen var cancer och om pappa skulle dö. Jag gick hem från skolbussen, jag ville dra ut på det så jag gick myrsteg och banansteg. Jag kände mig rätt så säker på att det skulle gå åt helvete, men hoppades in i det sista. När jag kom hem var ytterdörren öppen, till höger stod mamma i köket och till vänster kom pappa upp från källaren. De behövde inte säga något, deras ansiktsuttryck var tillräckliga.

Jag kommer inte ihåg jättemycket av de tre veckorna som sen gick. Jag kommer bara ihåg att pappa var smal, gul och spydde mycket. På lördagen åkte han in på sjukhus och på onsdagen var han död.

Det ringde en kurator som sa att jag borde prata med någon eftersom det kunde vara svårt för mig att förstå att pappa verkligen var död. Jag tänkte ”Ursäkta?! Jag är 14 år. Jag fattar väl att min pappa är död?! Jag är inte dum i huvudet!”. Jag kanske borde ha gått och pratat med någon, men jag ville inte. Jag bearbetade allt på mitt egna sätt. Ibland låtsades jag att pappa fortfarande levde och att han bodde någonstans långt ute på landet i hemlighet. Han odlade sina egna grönsaker som han levde på och framför allt mådde han bra.

I år är det 15 år sedan pappa dog. En kompis undrade om det kändes naturligt nu att min familj består av mig och min mamma. Svaret är nej. Min familj består av mig, min mamma och min pappa, även fast jag har levt mer än halva mitt liv med ”bara” min mamma så består min familj av mig, min mamma och min pappa och så kommer det alltid vara. Jag tänker fortfarande på pappa och jag gör det ofta. Under julen tänker jag lite extra på honom. Det gör jag eftersom jag ser alla runt omkring mig som är med sina familjer, sina hela familjer. Det blir mer påtagligt då att min familj inte är hel.

En sommarkväll innan pappa dog satt han och mamma ute i trädgården. Jag var 13 år, men kände mig för en sekund som 5 år igen. Jag gick ut och satte mig i pappas knä. Idag känner jag tacksamhet för det. Jag kände att jag den kvällen visade att jag uppskattade och älskade honom. Det är något som jag tar med mig, jag försöker alltid se till att visa de som är nära mig att det betyder mycket för mig och att jag bryr mig om dem. Det känns viktigt eftersom jag inte vet om de kommer vara borta imorgon, om en vecka eller om 50 år.

 

Kontakt: emma.girborn [at] gmail.com