Du är här

Cancerkompisar berättar

Visar inlägg inom styvförälder med cancer. Visa alla inlägg.

Att försonas med sorgen.

Jag ser mig sittandes där, i min säng, min borg, djupt inlindad under ett täcke som skyddar mig som en mur från omvärlden. Jag blundar och håller mina ögon hårt stängda i rädsla för att släppa ut några som helst tårar. Jag är instängd i en värld som jag inte förstår. Fångad i en gemenskap av sorg och panik och vanlig tonårsförvirring. Jag är fångad i en värld av avdomnad frihet.

Idag, 17 år senare kan jag fortfarande ta på muren, krypa mig in under skalet, på den där lilla lilla flickan som gör allt för att världen inte ska se henne. Jag vill krama om henne trots att jag vet att hon skulle vägra. Jag vill lyssna till hennes hjärtesorg, låta henne skrika i mina armar och slå, slå och slå. Jag vill rädda henne, säga att det är okej, att livet blir bättre. Jag vet ju det nu.

Jag färdas alla år tillbaka till ett rum med gröna väggar. Jag ser sorgens blandade ränder på dörrens glänt, och jag känner, samma förtvivlan. Jag återupplever samma förbjudna tårar och rädslan av att någon ska se mig där under min täcke. Jag brukade tro att det fanns en väg tillbaka, bara man önskade det riktigt hårt. Jag brukade till och med tro, att änglarna förstod att han var tvungen att komma tillbaka och jag väntade, och väntade.

Det fanns inga dagar, inga sekunder, inga tankar, som jag drömde om att världen skulle krama om mitt hjärta, omfamna mig i kärleksnästen gjorda av skuldfria händer. Nej, det fanns bara dagar, sekunder och tankar, om att världen visst kunde gå baklänges. Där han och jag skulle utplåna sorgens svarta rötter som gjorde så ont. Det fanns bara han, och det fanns bara jag. I vår sorg. Och i sorgens gemensamma tårar och skrik, dansade vår kärlek så ömt och vackert.
Där borta, i dåtiden, på vägen tillbaka.

Jag var ett barn i tidiga skolåldern när cancern valde att tränga sig in i min familj. Magnus, som jag egentligen inte vill kalla för extra pappa eftersom han var som min riktiga pappa, fick sin första tumör i 25 årsåldern. Mamma och Magnus hade precis startat det ljuva familjelivet. Vi hade flyttat ut från stan till en mindre ort för att jag och min bror skulle få en sådan bra uppväxt som möjligt bland kor och välklippta gräsmattor. Livet för oss hade precis börjat.  De första åren med cancer minns jag som väldigt hoppfullt. Han lyckades flera gånger besegra sina tumörer och upprepade gånger kunde vi landa i det "ljuva familjelivet". Eftersom Magnus lyckats besegra cancern så många gånger trodde nog ingen av oss att cancern tillslut skulle få besegra honom. Det var inte förens jag kom att träda in i puberteten som cancern vägrade att ge upp om att ta hans liv. Jag var nästan fyllda 13, min bror 8, mamma 28 och Magnus 30 år när han dog hemma.

De första åren vägrade jag att släppa in sorgen. Jag vägrade att låta någon komma mig nära. Det var bara under mitt täcke som jag grät och vågade skriva varje känsla jag hade i kroppen.  Men sorgen kommer ikapp, den hinner ta tag om benen och få en att ramla omkull och tillslut bestämde jag mig för att kapitulera. I en hiss på Majorsgatan, började min resa med att försonas. Aldrig hade jag då kunnat tro att sorgen skulle bli min vän, att jag skulle hitta kärleken i det där mörka och att jag skulle komma i balans med mina randiga färger.

När jag tänker tillbaka är minnena blandade, liksom känslorna. Luckorna är många och förmoligen är inte min sanning den verkliga. Men mina minnen är. Så som jag minns dem.  Jag minns när han satt där på sjukhussängen och bet ihop framför mig och brorsan som han alltid gjorde. Höll huvudet högt med ett leende.  Allt för att skydda oss ifrån ondo. Vad han inte visste var att vi såg all smärta, vi hörde alla skrik. Det sägs att ögonen är själens spegel, och oavsett hur mycket han försökte rädda oss såg vi att ingen skulle rädda honom. Ögonen talade ett tyst språk. Varje gång.

Jag minns den gången han satt på sjukhusssängen och vi kom in. Han log, sken upp och sedan rasade muren och han grät. I det ögonblicket tror jag att han förstod att vår tid snart var slut.  Jag minns att jag blev som förlamand. Om ni bara visste hur många gånger jag velat förflytta mig tillbaka till den stunden och förändra den. Då skulle jag krama honom. Låta honom släppa ut alla tårar, all rädsla för att dö och all rädsla för att lämna oss själva. Varför kramade jag honom inte.

Jag hade inte tid med sorg. Jag hade inte tid med sjukdom, inte med tårar, inte med sjukhus, inte med att passa brorsan alla gånger mamma och Magnus åkte in akut. Jag hade inte tid med döden.  Jag ville bara få vara en tonåring som alla andra. Få oroa mig över  om hur man får bort finnar inte om han är död när jag kommer hem. Jag ville bara få vara tonåring och oroa mig för om förälsken var besvarad, inte om han var död när jag kom hem. Jag ville bara få oroa mig över klädsel till fritidsgårdarnas disco, inte om han var död när jag kom hem. Jag ville vara en tonåring. Så jag gömde livet. Bevarade alla mina vänner känedom om att cancern fanns i mitt hem. Jag bevarade dem till och med kännedomen om att han sen var död när jag kom hem.  Jag lindade in mig i muren under täcket istället. Där grät jag.

När jag tänker tillbaka minns jag dock en massa kärlek. Jag minns kärleken från mamma. Jag minns kärleken mellan mamma och Magnus och jag minns kärleken mellan oss alla.  Jag minns hur mamma kämpade med alla medel. Jag minns att de bestämde sig för att gifta sig trots att han inom kort skulle dö. Jag minns att vi tillsammans valde begravningsmusik. Jag minns att jag skrev dödsannonsen med kärlek från mina tysta ord. Jag minns nyårsafton år 2000 i Dalarna. Den där resan som skulle bli så fantastiskt kärleksfull bland släkt och vänner. Vilket det blev trots att det kom att bli hans sista resa, som han avslutade med en storslagen förstaklassbiljett  till sjukhuset i ambulanshelikopter. I all den förtvivlan och maktlösheten fanns kärleken. Vad jag vet idag är att döden aldrig tog kärleken. Det tog mig bara en lång tid innan jag förstod det.

Som anhörig hade jag nog önskat att jag fått vara delaktig i ett sammanhang med likasinnade när Magnus hade dött. Utan psykologer och hjärngrävare. Jag hade önskat att jag fått vara i ett sammanhang där orden inte var av betydelse utan endast vetskapen om att vi alla delade gemensamma nämnare..  Kuratorn ville prata. Min lärare ville prata. Alla ville få mig att prata, men hur beskriver man ett trasigt hjärta? Jag var inte sjuk. Jag var  i sorg. Tänk om jag fått vara i ett sammanhang där andra människor förstod det.

Idag har alla randiga färger samlats i en lagat hjärta och det jag känner är ren kärlek och mycket glädje. 

Någon klok människa sade “ The pain now, is part of the happiness then”. Idag förstår jag precis.

Så, tillslut fick vår kärlek dansa så ömt och vackert men inte där borta, i dåtiden, på vägen tillbaka utan här, i nuet.

/ Emelie - vän med sorgen sedan många år tillbaka