Du är här

Cancerkompisar berättar

Visar inlägg inom #anhörig #anhörigtillcancer. Visa alla inlägg.

Tid är konstigt

Idag är det två år sen min mamma dog. Skrev ihop en liten text om det. 

Vad två år av sorg lärt mig.
Sorg sker inte i steg eller stadier. Det är som att vara på ett hav. Har du tur hittar du lä och du kan slappna av ett tag men det kommer alltid komma en våg. Du kommer aldrig innan veta hur stor vågen kommer vara men den kommer skaka om dig igen.. och igen.. och igen. 

Tid är konstigt. Jag har varit utan dig i evigheter och inte alls. 

Att få diagnoser i sorg är inte ovanligt. Mina: depression, ångest och ptsd 

Du är aldrig ensam men samtidigt så obetydligt liten i din egen sorg. 

Ingens sorg är den andres lik men jag har inte energin att ta hänsyn till någon annans än min egen eller mina närmaste. Ibland inte ens det. 

Energi är en bristvara och jag och min mentala hälsa går först. 

Jag kan sätta gränser och berätta vad jag behöver. 

Hade jag vetat det jag vet idag för 2 år sen tror jag inte att jag hade klarat av att stå upp. Jag vet faktiskt inte hur jag står upp. 

Var inte rädd för att prata om henne. Det hjälper att hålla henne nära. 

Jag har så mycket att säga men orden räcker inte till 

2 år.. 2 år har gått sen jag såg dig för sista gången i verkligheten. Jag ser dig dagligen varje gång jag blundar. Allt har förändrats och du missar allt. Och jag saknar dig så fruktansvärt mycket.


Varma kramar

Sandra 

En Jamare - Skål!?

TACK Helena och Peter för att ni vill bjuder in oss till ert liv med cancer.

Peter skriver i bloggen ETT FÖNSTER MOT HIMLEN

Varma hälsningar

Inga-Lill Lellky, Ambassadör

En Jamare - Skål!?

Äntligen börjar "assistenten, gubbjäveln, den store, den halte å lytte", eller vad folk nu kallar mig, bli nästan frisk. Det är en oerhört skön känsla att kunna vakna utan andningsbesvär, feber och en ihållande hosta. Visst - min stelopererade rygg och artrosen i bl a knän försvinner inte hur som helst, men att "bara" ha kvar de gamla vanliga krämporna, känns som en befrielse. Hela oktober och nästan hela november har varit kämpigt. Så nu ska resten av livet börja levas igen.

Helena är ju skör pga alla olika diagnoser. Nu är det väl bl a hennes diabetes som är "orolig". Den har ofta varit hög på morgonen (12- 13 i fastevärde). Hennes MS håller antagligen på lite bakom kulisserna. Det visar sig med att hon får ont i leder/muskelfästen, osv. Dock är det ju så att hon även har metastaser i STOR mängd i skelettet. Det kan ju också vara en skyldig faktor i ekvationen. Det jobbiga just nu, är att hon har svårt för att sova på nätterna. 

Då svärmor tillfälligt är på sjukhus så har vi blivit kattvakter. Som rubriken säger så har jag ju "nån" gång i forntiden, smakat en snaps - eller jamare, som vi brukade säga på den tiden. Det blir ju som vanligt lite lagom knäppt. Helena är allergisk mot katter men tål "nästan" svärmors ragdoll-katt, Dezzibel eller Dezzie som hon heter till vardags. Våra 7 hundar är inte jätteimponerade av att husse luktar katt. Katten är väl inte heller så imponerad av hunddoften, i ärlighetens namn. 

TILL BLOGGEN