Du är här

Cancerkompisar berättar

Visar inlägg inom svärförälder med cancer. Visa alla inlägg.

Prostatacancer

Prostatacancer – först förlorade jag min svärfar Erik sen min pappa Uno och nu min Älskade Anders i denna hemska sjukdom.

Eftersom vi vet hur ärftlig den här sjukdomen är så har vi alltid sagt att ”direkt när symptomen kommer så ska vi gå till läkare” - det vi lärt oss nu är att vid ärftlig prostatacancer och man väntar till symptomen kommer så kommer man så gott som ALLTID för sent... Det är en elak jäkel till sjukdom som inte ger sej till känna förrän den gått utan för sin bas och spridningen är ett faktum.

Efter nyår 2009 lämnade Anders (56 år gammal) PSA-prov och var på undersökning. I februari fick vi bekräftat att det med all säkerhet fanns cancer i prostatan och ytterligare undersökningar skulle göras. I vårt landsting innebär 90 dagars vårdgaranti att man får komma in på den 89:e dagen så den 5 juni -09 fick vi bekräftat att det var cancer men att värdena tydde på att han kom i god tid och man hade stor tillförsikt att det skulle gå behandla och stoppa. I augusti gjordes en lymfkörtelutrymning som det så fint heter och man kunde konstatera att spridningen var ett faktum. Det fanns cancerceller i 9 av 10 lymfkörtlar och man påbörjade behandling. Vi begärde ut hans journaler och fick veta att han hade en cancer av typ 3 (T3) med gleasonvärde 4+4 – det visar att det är en elakartad tumör med aggressiv tillväxt. I det här läget var vi ner till Sofiahemmet i Stockholm för att få en second opinion – och de kunde bara bekräfta att ”det var kört”. Vi valde här att inte operera bort prostatan utan att behandla och försöka stoppa så länge det gick. 

Behandlingen inleddes till att börja med i tablettform för att bromsa tillväxt av testosteron – vilket är prostatacancerns näring. Efter jul konstaterade man att han svarade ganska bra på detta men man satte oxå in strålningsbehandling, 40 gånger. Sen februari 2009 har vi levt vårt liv i 3-6 månaders intervaller – man har svävat mellan hopp och förtvivlan. För mej har det alltid varit värst veckan innan det var dags för återbesök – väntan på att få veta, tiden man så påtagligt svävar i ovetskap. När man får besked – bra eller dåligt – så kan man ta tag i den kunskapen och agera utifrån det men att inte veta är tufft. Anders svarade bra på tablettbehandlingarna i kombination med sprutor och har inte behövt växla medicin och testa nytt så många gånger. Strålningen hade han så gott som inga skador och problem efter utan vi hade några bra år – utifrån våra förutsättningar.

Så kom april-maj 2013 och vi började ana att spridningen satt sej på fler ställen, han började bli orkeslös och få värk, främst i ryggen. Vi har ju erfarenhet av den här cancern sen tidigare och har läst och tittat på föreläsningar på nätet om sjukdomen så vi förstod att vi närmade oss slutet på vår resa. Efter röntgen konstaterade man att cancern spridit sej till skelettet, ena lungan och lymfkörtlar (den vanligaste spridningen vid prostatacancer) MEN oxå till levern. Vi hade med andra ord det sämsta utgångsläget man kan ha. Den 28:e maj påbörjades cellgiftsbehandling – han skulle ha behandlingar var tredje vecka, totalt 10 st. Vi räknade snabbt ut att vi skulle ha ett elände fram till jul med upp-och-ner-veckor och ingen möjlighet att planera in saker då allt styrdes av dagsformen på Anders. 

Efter 5 behandlingar konstaterade man att cellgifterna hade haft bra effekt på skelettet, lungan och lymfkörtlarna men inte alls på tumörerna på levern utan de växte hela tiden. Man testade en ny sorts cellgifter och hoppades att det skulle hjälpa – i början av december fick han sin sista behandling och man kunde konstatera att även den andra sorten varit effektlös – fanns egentligen inget mer att göra. Man beslutade sej i alla fall att testa en ny sorts tablettbehandling – Zytiga – som är en ny dundermedicin. Den är väldigt dyr och jag vet att alla landsting har inte den som behandlingsmetod – tack å lov så har Gävleborgs län valt att ta in den i sitt medicineringsprogram. Anders svarade jättebra på de här tabletterna och från att ha mått dåligt i 8 månader så mådde han skitbra – han till och med började jobba lite. Vi visste ju att det var lånad tid men vi njöt i fulla drag av att ha honom så frisk å pigg – vi beställde till oc h med en resa till New York för han ville så gärna att vi som familj skulle åka dit då det länge varit vår äldsta dotters dröm.

Sista veckan i mars var Anders med på mässa genom jobbet – Nordbygg – han jobbade som säljare på SP Fönster i Edsbyn. Han hade redan innan börjat få väldig värk och vi började ana igen att han slutat svara på behandlingen. Den 7 april var han ner till Gävle för sista gången – han hade varit på röntgen innan han åkte på mässan och då vi inte fick svar på den via telefon utan man valde att vänta till återbesöket så visste vi att vi skulle få dåliga besked – och det fick vi. Man avbröt all behandling och kopplade in palliativa teamet – nu var det fokus på smärtlindring som gällde. Dagarna före påsk insåg vi att vi aldrig skulle kunna genomföra vår resa till New York. På långfredagen körde han bil för sista gången och sen gick det snabbt utför. 

Tumörerna på ryggraden (i bröstryggen) ströp ryggmärgen så den 10 maj var han helt förlamad från bröstet och ner, han hade svår värk och det var olika morfindoseringar varje vecka. Den 31 maj somnade han in här hemma med familjen omkring sej.

När Anders fick sjukdomen 2009 var våra tjejer 16 och 11 år gamla, nu är de 19 och 16. Vår äldsta tjej tog studenten i år – vi roddade högt och lågt veckan efter att Anders gått bort - begravning och studentskiva hand i hand. Onsdagen den 28 maj hade Sanna studentbal och pappa Anders fick se sin vackra dotter uppklädd till fest, han dog 3 dagar senare. Den 5 juni hade vi studentskiva för Sanna här hemma – det är nära mellan skatt och gråt ibland – och det blev en ljus och fin dag för henne. 

Jag är stolt över att jag fixade att vårda Anders här hemma för jag är ingen ”vård-typ”, jag jobbar som redovisningskonsult. Jag jobbade allt jag kunde hemifrån och skötte Anders dygnet runt – man orkar och kan mer än man tror när det kommer till kritan. Anders fick somna in här hemma med sin son (från ett tidigare förhållande) och hans familj och oss andra surrande omkring sej – ett fint slut på ett bra liv för en fin person som fick lämna oss alldeles för tidigt. 

Vi kommer alltid att älska och sakna honom.

Monica Jonsäll

Jag är snart 25 år och sitter här med mitt första barn och är livrädd

Cancer har varit en del av mitt liv och allt började egentligen tre år innan jag föddes då min farmor (en människa som fattats mig trots att hon aldrig funnits) dog av cancer. Min pappa var då 26 år gammal och förlorade sin mamma och förebild. Som tur väl hade han min mamma och deras första barn som var på väg att stötta sig emot och sedan föddes jag.. 

I alla år har jag fått höra att cancern tog min farmor för tidigt och att det är orättvist att sådana genuina, fina och fantastiska människor ska dö på ett sådant sätt så unga...

Men det var inte för ens 2005 som jag fick en verklig blick av cancern och det var då jag träffade min sambo och förlorade min fantastiska svärmor och morfar. Jag hann känna min svärmor i 8 månader, en kvinna som blivit "friskförklarad" 2 gånger men som efter sitt tredje återfall inte klarade att kämpa emot den galopperande cancern i magen. I maj 2005, två veckor innan sin 39 år dag förlorade hon kampen och lämnade oss, sina två söner 15 och 17 år gamla, man, släkt o vänner kvar.
En månad innan min svärmor gick bort ringer min mamma och berättar att hon är på akuten med morfar då han fått ett slaganfall som efter prover och röntgen visade sig vara en tumör i huvudet. Detta var i april, i september tar han sina sista andetag hemma i sin säng med sitt blåställ, sin snusdosa och sin catepillerkeps. Precis så som han ville ha det, precis så som han alltid varit. Precis så... med sitt blåställ, sin snusdosa och catepillerkeps. 

Åren går och såren i själen läker.. sakta men säkert. 
2012 är nästa gång jag möter cancern, denna gången hos en nära släkting. En släkting som betytt så otroligt mycket men denna gången var det mer accepterat på något sätt då han ändå levde ut den sista tiden han hade och eftersom att han själv accepterade sitt öde kändes det lättare på något sätt för oss att acceptera. Men dock även här för ung och för smärtsamt. Samma år förlorar även mina vänner deras 4 åriga son i denna skitsjukdom!

Efter alla dödsfall och begravningar jag gått på under de senaste 10 åren så trodde jag att vi skulle få bli skonade från i alla fall sjukdomar och skit men inte.....
April 2013 är min mamma inne och tar bort ett födelsemärke som visade sig vara malignt melanom som spridit sig till lymfkörtlar på ryggen och under armen. Själva cancern har väl inte visat sig så utan detta är något som brutit ner min mamma psykistk. 6 månader av helvete och i höstas på en återkontroll så säger dem att dem fått bort allt på henne och risken för återfall är väldigt liten. 

Läget är lugnt..... trodde vi. 
För lite mer än en vecka sen på sin 6 månaders kontroll visar det säg att skiten kommit tillbaka, i ärren och i bröstet...... Samma helvete har börjat. Denna gången har hon redan gett upp och vi, familjen runt omkring henne står hjälplösa då hon avvisar och går längre och längre in i sitt skal. På onsdag ska hon opereras sedan blir det behandlingar av cytostatika. Hon är rädd, vi är rädda.
Hon gråter när ingen ser, vi gråter när alla ser. 

Jag, snart 25 år gammal sitter här med mitt första barn och är livrädd att behöva genomgå samma helvete som min pappa, sambo, vänner och alla andra som förlorat sina nära o kära.