Cancerkompisar berättar

Nu är det sommar och många tar ledigt för att "ladda energi" och njuta ledighet.

Hur gör du? Du som lever nära cancer eller förlorat någon. Hur gör du för att få ny energi? Berätta gärna då vi behöver "din röst" för att kunna sprida kunskapen om hur vi anhöriga mår.

Varför är det så viktigt att tänka på sig själv? Att vara anhörig är så mycket mer än att bara gå vid sidan om.
Du kan uppleva stress som gnager på insidan men syns inte på utsidan och att leva så kan leda till ohälsa.

- För mig har naturen varit dit jag sökt mig. Har varit tom på energi. Har inte velat ha människor runt mig. Då har naturen gett mig energi, återhämtning, kunna bara vara, i början var det ”paus” från behandlingarna. Sen efter min fru gick bort var det lugn o ro, stillhet, njuta av massa syre o vackra platser utan krav. Jag hade den första tiden vår hund med mig o hon var en ängel o räddning. Nu har hon somnat in men naturen är fortfarande en avkopplande plats för återhämtning. / Tomas cancerkompis

 

Har du tips, hör av dig till oss info [at] cancerkompisar.se

#cancerkompisar #anhörigtillcancer #anhörigsstöd #cancerkompisar #cancer

Hans-Johnny om musik och cancer.

Till min älskade hustru Annika Hedström , min allra bästa vän och min livskamrat. 

Jag önskar att jag kunde ta bort en del av din smärta så att du får uppleva en midsommar till med alla som du älskar och som älskar dig. Du har alltid ställt upp för alla och nu är det vår tur att ställa upp för dig. Jag vet inte hur det ska gå till men på något sätt måste den hemska sjukdomen du drabbats av besegras. 

 Jag är inte så bra på att beskriva mina känslor för dig med ord. Så det får bli med den här låten.

Jag älskar dig Annika Hedström.

Till min fru som för exakt ett år sen åkte in på sjukhus med njursvikt som orsakades av den där jävla cancern. 

Hon gick bort den 8/6.

Annika jag hoppas att du hör den här låten var än du är.

Här kommer låten

Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra.

Din Hans-Johnny

 About The Everly Brothers - All I Have To Do Is Dream (1958)

The 1950s was a transformative decade in music, witnessing the rise of rock 'n' roll, rhythm and blues, and the continuation of country music's influence. Amidst these diverse genres, two young brothers emerged with a sound that would meld them all together in perfect harmony: The Everly Brothers. With their harmonious voices, they delivered a song that would become an anthem for lovers everywhere – "All I Have To Do Is Dream.”

Don and Phil Everly, hailing from Kentucky, had a unique ability to blend their voices in such a way that the resulting harmony was almost ethereal. Their close-knit bond as siblings translated into their music, creating an intimate and heartfelt sound that was unparalleled in its time.

"All I Have To Do Is Dream" is a testament to their talent. The song is a soft, melodic ballad that speaks to the heart's deepest desires. Its gentle guitar strums and subtle instrumentation lay the foundation for the brothers' angelic harmonies. The lyrics, simple yet profound, express a longing for a loved one. The refrain, "Whenever I want you, all I have to do is dream," encapsulates the song's essence – the idea that even in separation, one can find solace in dreams.

The song's beauty lies not just in its melody but also in its lyrical depth. It touches upon the universal theme of love and longing, and the comforting notion that dreams can bridge the gap between reality and desire. The Everly Brothers' delivery of the song is filled with genuine emotion, making listeners feel every word, every note, and every sentiment.

When "All I Have To Do Is Dream" was released, it was met with widespread acclaim. It resonated with people from all walks of life, transcending age, culture, and geography. The song climbed the charts, becoming a staple on radio stations and jukeboxes, and further solidifying The Everly Brothers' status as musical legends.

Beyond its commercial success, the song has left an indelible mark on popular culture. It has been covered by numerous artists across different genres, each bringing their unique interpretation to it. Yet, the original version by The Everly Brothers remains unmatched in its purity and emotion.

Looking back, "All I Have To Do Is Dream" is more than just a song from the 1950s. It's a timeless classic that speaks to the soul. 

The Everly Brothers, with their impeccable harmonies and genuine emotion, captured the essence of love in its purest form. The song stands as a testament to their musical genius and remains a beloved anthem for dreamers everywhere. Through this track, The Everly Brothers have shown that love, in all its forms, is eternal, and sometimes, all we need to do is dream to feel it.

 

 

Hej alla cancerkompisar!

Hela livet består av avsked och uppbrott. Efter jag blev änka så tar jag inte skit för jag är mån om mig själv. Jag städar på människor men trots allt är även de förlusterna en sorg och något kostsamt. När kassan minskar känns förlusterna mer. En del dör, andra väljer att försvinna medan några måste väljas bort så att man inte dör själv.

Men anhörigskapet och förlusten - hur kan den någonsin försvinna? Det är ju en stor del till att man befinner sig precis där man är. Att livet blivit en bergochdalbana där det inte alltid kittlar skönt i magen.

Jag tar mig framåt. Mina vänner märker ständig förbättring. Jag är tacksam för de människor som finns där för mig. Som bjuder in mig i deras gemenskap. Det är inte på riktigt samma villkor som förr men jag är desto mer tacksam för det som trots allt är.

Åtminstone jag har hamnat i ett slags utanförskap. Jag var 48 när jag blev änka, mitt i livet där det är svårt att bygga nätverk. Tänker att de som är i 75-årsåldern, i deras kretsar kanske det finns fler änkor och änklingar att nätverka med och få kompisar bland. Jag vet inte.

Ta hand om er!

Vee

 

Kära cancerkompisar!

Ja.....känslan av förlust kommer nog aldrig att försvinna.
Det är ju en annan sak om förlusten beror på att man VALDE bort någon (ex.vis skilsmässa), men vi som förlorat någon, på den här sidan, fick ju aldrig någon chans att välja utan vi ställdes bara inför faktum.

Det som gör det ännu mer tragiskt, är ju de som faktiskt valde bort oss som finns kvar. Jag menar vänner i ens närhet, som "fasade ut sig själva" under min mans sjukdom, och som sedan poppade upp till begravningen, och sedan försvinna helt ur mitt liv.
Vänner som jag verkligen hade behövt under alla svåra år (och som jag fortfarande, 4,5 år senare, skulle behöva).

Jag känner att det hände så ofantligt mycket tråkigheter, i svallvågorna efter makens bortgång, tråkigheter som fortfarande pågår. De har tagit enormt mkt kraft från mig och jag känner att jag ännu inte fått sörja ordentligt.

Jag väntar bara på att braka ihop, det känns som om det hänger i luften.
En del i det beror nog inte bara på förlusten av maken, utan även på förlusten av de som jag trodde var mina nära vänner.

Ta hand om er!

Helena

Anna berättar,

min sambo diagnostiserades med prostatacancer våren -21. Sedan dess har det spridit sig till skelett, lungor, bukspottskörteln och tjocktarmen.  Han har även svår njursvikt med väldigt låg njurkapacitet vilket gör hans behandlingar och medicinering så mycket svårare. 

Jag har semester från mitt jobb som undersköterska på demensboende. Men jag känner sån enorm stress och oro. Jag orkar inte med att träffa folk . Vill bara få vara ifred med mina tankar. Minsta motgång eller krav känns jättejobbigt.  Om två veckor ska jag jobba igen och jag vet nästan redan att det inte kommer att gå . 

Att hela tiden vara andra till lags och hjälpa  när jag själv mår jättedåligt.  I vintras brakade jag ihop och blev sjukskriven för akut stress-syndrom. Gick till kurator på vc  för att få hjälp att hantera allt , men hen var inte så behjälplig som jag skulle önskat. 

 

När jag gråtit och berättat om vår situation svarade hen med "Ja, det var inte mycket positivt där inte..." Tycker det var ett mycket märkligt uttalande.  Hen tyckte dock att jag behövde vara sjukskriven eller gå ner i arbetstid. 

Läkaren tyckte jag "verkade deprimerad" och skrev ut antidepressiva och sjukskrev mig 14 dagar. 

 

Alltså hur glad måste jag vara egentligen? Får jag inte vara ledsen, utmattad, ångestfylld och orolig?  

Varför får jag inte bara må dåligt över att  min sambo är svårt sjuk?

Varför måste jag pressas att må bra och tänka positivt när hela min kropp och själ bara vill skrika och slå ut min ångest över att se min älskades smärta.  

Varför måste jag kämpa emot det jag egentligen känner ?!  

Nu drar jag mig för att söka hjälp igen fast jag känner att jag behöver det.

 

Hej Anna,

Jag håller på att mista min man i spridd magcancer, just nu får han näringsdropp, cytostatika och immunterapi.

Vi har palliativ vård i hemmet. Som pensionär kan jag inte få anhörigpenning, dock kan annan anhörig som har SGI få ersättning för att vara med maken, vilket ger mig möjlighet att göra något för egen del, besöka en vän, vandra nån tur med hundarna eller vad jag känner för.

Eva

 

Hej Anna

ja det är en jobbig situation, vi hade också allt det där och det var fantastiskt tryggt att få vara hemma och denna underbara personal som var anträffbara dygnet runt och ordnade med allt. Jag har 3 vuxna barn som bor i samma stad som mig så jag fick avlösning så jag kunde göra nåt annat.

Många styrkekramar till dig

Marita L

Kommentar från Cancerkompisar

Dessa anhöriga har godkänt att vi publicerar deras berättelser.

 Ta hand om er alla! Inga-Lill Ambassadör Cancerkompisar

 

Det som var svårast för mig under den tiden hon var sjuk var alla de ”dubbla” och känslor och tankar jag hade.

Tankar och känslor som vällde upp och som jag inte kunde stoppa. Mitt inre kändes som en berg och dalbana och jag skämdes över mina egna tankar. Men det vra så svårt, jag ställdes inför ständiga utmaningar, det var så många nya situationer att ta hand om. Som att behöva berätta för barnen att deras mamma inte skulle överleva.

Innan jag kom i kontakt i med Cancerkompisar hade jag ingen som riktigt förstod hur min vardag såg ut, leva dygnet runt med någon som verkligen såg sjuk ut och hadr ständiga smärtor. Maktösheten! Jag hade eller ingen som jag vågade dela mina känslor öppet och ärligt med. Ibland skrek jag bara rakt ut när jag var helt säker på att ingen skulle kunna höra mig. Vem var jag att gnälla, jag var inte ens sjuk.

Nu så här efteråt vet jag att det helt naturligt att ha sådana här ”förbjudna” tankar och känslor och att jag inte är någon sämre människa för det.

Men så genom ett tips från en vän kom jag i kontakt med Cancerkompisar. Från den dagen kände jag mig ... jag var inte längre ensam, det fanns fler som jag.

TACK FÖR ATT NI FINNS! Tack min kära cancerkompis för att vi har varandra. Vi har aldrig träffats då vi bor långt ifrån varandra men aldrig mer än ett meddelande eller samtal bort.

Kram till er alla som kämpar, Pelle

Vi vet hur tufft livet blir när någon du älskar är svårt sjuk. Rädslan, maktlösheten och frustrationen. Du ska inte behöva vara ensam om det här. Cancerkompisar hjälper dig att hitta en cancerkompis – någon som upplever eller har upplevt samma sak som du gör nu. På vårt online-forum delar vi tankar med varandra. Ger varandra stöd, råd och tips.

Gå med i Cancerkompisar du också.

Klicka på det röda hjärtat längst upp till höger på sidan Cancerkompisar.se

Hej, jag heter Johan och är 36 år från Trelleborg i Skåne.

Har haft en släkt med väldigt mycket cancer. Var ska man börja.

Det började med att min mamma drabbades av cancer när jag var 4 år. Det mesta av den tiden har jag nog förträngt då jag inte har nått minne alls av henne tyvärr. Hon kämpade i över 2 år med denna cancern då hon ej ville dö i från oss 3 barn å man. Jag var 6 år när hon gick bort. Min pappa tyckte ej att jag och min syster på 4 år skulle gå på begravningen men min bror gick då han var 9 år.

Pappa lämnade oss hos dagmamman. Kyrkogården låg nästan där dagmamman bodde så jag tog min syster i handen och gick bort till ett berg och där ser vi massa folk som samlats för att ta farväl av våran mamma.

Livet gick vidare år 2000 drabbas min morfar av proststacanser vilket också var väldigt tungt han levde ej så länge med detta. Kort tid där efter fick min farfar hjärntumör och levde inte heller nån längre tid med detta.

Några år gick sen drabbades min farmor av levercancer å även hon levde en kort tid med detta. Åren gick å gick sen så plötsligt tyckte jag min pappa var konstig när jag var hos han trodde det var en stroke han hade fått. Vi ringde ambulans och åkte till sjukhuset han blev röntgad och även dom trodde att det var en blödning i hjärnan. Han blev skickad till Malmös sjukhus å där låg han ett par dagar många provtagningar och röntgen. Sedan skickades han till Lunds sjukhus där konstaterade dom att han drabbats av hjärntumör som också var grad 4. Det var 10 % chans att han överlever mer än 1 år. Dom opererade han och det gick bra men dom kunde ej ta allt.

Han återhämtade sig jäkligt bra fick komma hem men bara efter 3månader så börjar den växa igen och då gick allt väldigt snabbt! Till slut hamnade han på ett hem men för äldre där han ej passade in men fanns ingen plats nånstans. Kom dit var och varannan dag och hälsade på han men det blev bara värre och värre till slut kunde han inte ens prata.

Men vi lyckades med blickar att tyda varandra. Kommer aldrig glömde den sista kvällen jag var pch hälsade på han när han inte ens kunnde dricka själv. Jag tog en tops typ som han fick suga på för att få i sig vatten och den blicken han ger mig var precis som att nu lämmnar jag er! Men det kom jag på dagen efter att dom från boendet ringer och säger att han gick bort i natt! Kommer alltid ha den blicken från hans mörka ögon på näthinnan.

Det tog helt klart hårdast när min älskade pappa gick bort. Det är ju han som lärt mig allt jag kan och han som uppfostrat oss 3 barn på egen hand vilket inte har varit lätt.

Han var verkligen min hjälte.Tyvärr så stängde jag inne allt och min dåvarande sambo visste ej hur hon skulle vara. Jag visade inget! Pratade knapp å gick in i min bubbla. Gick till och med så långt att vi gjorde slut.

Tog ungefär 2 år innan jag själv insåg att detta går inte så jag rättade till mitt liv med en rad massa saker.  

I dag lever jag och min sambo tillsammans igen med min son och hennes son.

Men efter varje bortgång av en familjemedlem så känns det som att nån rycker bort från mig och jag känner mig mindre och mindre hel.

Men så har jag mitt lilla ljus, min son på 5 år, som gör min vardag jäkligt rolig och spännande.

Jag har fortfarande en lång väg att vandra. Man har bättre å sämre dagar helt klart!

Hoppas ni alla där ute får en trevlig och mysig jul! 

Ta vara på alla nära och kära för helt plötsligt finns dom inte mer. 

Tack Cancerkompisar för att ni finns, här har jag vågat berätta hur allt känns och mår så mycket bättre idag.

 Varma hälsningar

 Johan Henriksson, cancerkompis

Hej alla!
Jag sitter just nu i min säng med mina två små barn på 3 & 5år som ligger och sover här i sängen.
Min man ligger i lillans rum, det är han som fått cancer, spridd cancer i hela magen.... 
Läkarna har bedömt att det inte finns något mer att göra än att bromsa förloppet. 
Han börjar sin första cellgiftsbehandling 25/1.

I oktober 2020 frågade han två olika läkare om problemen kunde vara cancer men nej sa de båda, du är så ung och mår bra i övrigt.
Några månader senare (28 december) opereras han för tarmvred och eventuellt en misstänkt tumör i magen. När dom opererar honom är det så mycket cancer och den är så spridd. Det dom gör är att fixa tarmvredet och koppla om tarmen så han får en stomi. All cancer lämnas alltså kvar......

Så jaa, vad ska man göra? 
Det som gör mest ont är tanken att våra barn ska växa upp utan sin älskade pappa och vad man ska säga till dom. Det dom vet nu är att pappa har ont i magen och att han ligger och vilar hela dagarna. Jag vill gärna prata mer med dom och få hjälp och stöd men min man tycker att det räcker att dom vet att han har ont. Han vill ”skydda” dom. 
Han säger till barnen; pappa kommer snart bli bra igen och då orkar jag leka med er. 

Vi har varit tillsammans i 12 år och har ganska nyligen köpt hus som vi renoverat och har en del kvar att göra... 
Vi hade ingen stress eftersom vi ska bo här tills vi blir gamla... 
Tänk så snabbt livet bara vänds upp och ner.
Från en dröm till en mardröm. 

Många tankar som går runt i mitt huvud.
Efter sommaren börjar stora tjejen i skolan. Kommer jag stå där själv med henne första skoldagen? Kommer hon inte ha någon pappa då? 
Alla födelsedagar, högtider, tillställningar... Är det bara jag och barna då?

Sånna saker är det jag tänker på på nätterna... 

Det var skönt att skriva av sig lite om allt.
Jag önskar dig allt gott och en fin dag.

/ Caroline

För tre veckor sedan arbetade min fru 25% och skulle på sin sista cellgiftsbehandling.

Sedan skulle hon bli frisk ett tag, få leva ett normalt liv innan återfall. Det var det förväntade från alla håll.

För två veckor sedan fick hon ont i magen vilket snabbt förvärrades. Hon hade fått metastaser i hela levern och fick bli inlagd då hon var mycket smärtpåverkad och inte fick i sig någon näring. Läkarna kunde inte erbjuda någon mer behandling.

För en vecka sedan kom hon hem från sjukhuset för att dö. Det gick så himla fort. Natten till måndag tog hon sitt sista andetag, 41 år gammal. 

Jag sitter i ett hav av blomsterbuketter i vårt nybyggda drömhus, omgiven av flyttkartonger och fattar ingenting.

Mina barn, 4 och 7 år gamla, leker för det mesta som vanligt. Ibland saknar de sin mamma Anna. Sorgen river i mitt bröst och allt jag tar mig för känns glädjelöst. Jag brukade älska mitt liv, nu hatar jag det. Jag är förkrossad, men jag fungerar. Det var ett monster i hennes mage.

Fan.

Victoria

KOMMENTARER I FACEBOOKGRUPPEN:

Cancern är så brutal o skoningslös. Ett monster var en bra beskrivning. Varm kram till dig  Men finner inga ord, detta monster växte i mina båda föräldrar. Och känslan av inte inte fatta vad som hänt den har även jag. Barn är fantastiska och din fru lever i dom gå till någon kurator eller någon du känner dig trygg med. Försök sätt ord på dina tankar. Styrkekram   Beklagar Fy fan rent ut sagt.. Min make är döende då cancern satt sig i hjärnan började med bukspottskörtelcancer..Minsta barnet är 2 ..Varma kramar Styrke kramar till dig.   Cancer tog min fina älskade dotter för 8 månader sen. Förfärligt. Stackars stackars er. Var nyligen med om ett liknande snabbt förlopp. En grymhet ingen borde behöva uppleva. Skriv DM om du vill   Samma historia som din upplever jag precis nu.Är nu en vecka sen min älskade gick bort på samma sätt enda skillnaden var att vi inte visste att hon var så sjuk.Kramar från vår familj   Vet inte hur jag skall kunna peppa! Jag är med i denna gruppen, för att få pepp efter att vår Far 80år lämnade oss i cancer 2018!Du har förlorat din andra hälft och barnen förlorat en Mamma!All styrka till dig!   Säger bara Fuck cancer.. inte rättvist! 

Älskade Uffe, idag skulle du ha blivit 57 år .

varför kunde du inte ha fått bli det? Vad hände? Varför kunde vi inte bara ha fått bli gamla tillsammans?
Vi hade ju bestämt det .vi skulle sitta där och titta på gamla bilder, se på gamla filmer och minnas - TILLSAMMANS.

Du ska veta att vi har det bra, barnen och jag. Jag LOVADE dig att ta hand om mitt liv, att inte gräva ner mig och att LEVA jag försöker men det är inte alltid så lätt….
När jag tittar i backspegeln, så fattar jag inte att jag ORKADE, fattar inte att DU orkade sista turnén med Alcazar – repetitionerna på Subtopia, efter strålningen, när du var så otroligt sjuk. Tumören och cellgifterna gjorde att du var mottaglig för det mesta. Du åkte dit, kommunalt, med hög feber och en hosta som inte var av denna värld, hur jag tvingade dig till akuten. Du hade lunginflammation, läkarna ville inte att du skulle jobba men du gjorde som du alltid gjort sket i vad dom sa, och jobbade vidare.

Jag hämtade dig sena nätter, efter repen, körde hem dig, du var trött, så trött och hostade lungorna ur dig.

Turnén kom igång, jag körde in dig till Kungsbron, och du åkte iväg med night ridern, ett antal dagar senare hämtade jag dig, på morgonen. Detta upprepades från 5/10-18, till den sista spelningen på nyårsafton 2018.
Hostan gav inte med sig, den var vidrig, jag tvingade dig till akuten igen.

Man misstänkte nu att du hade en tumör på lungan också. Du genomled ett par riktigt otrevliga undersökningar där man tog biopsier på lungvävnaden. Man hade även sett en fläck på lungan vid röntgen.
Men du jobbade på, med feber och hosta. 

Tack och lov var det inte cancer i lungan, fläcken försvann, och det gjorde hostan också efter flera månader.

Turnén låg still i Göteborg ett par veckor, du hamnade på Sahlgrenska efter att ha ringt mig mitt i natten från hotellrummet. Du hade fått ett stort epileptiskt anfall och vaknat till liv på golvet bredvid sängen. Du hade svårt att göra dig förstådd och du hade skrikigt efter hjälp, men ingen hörde dig. Till slut hade du lyckats ringa mig. Efter ett antal samtal till receptionen (som inte var så hjälpsamma utan hänvisade till ”sekretess” trots att jag påtalade allvaret) så lyckades jag till slut, med hjälp av en hotellvakt, få tag på en kollega till dig på samma hotell, och du fick åka ambulans till sjukhuset. Den oron, att inte kunna vara hos dig, att du var 50 mil ifrån mig, det var fruktansvärt. Men du ville inte att jag skulle komma ner, och någon dag senare jobbade du på igen.

Sedan tog turnén slut, och efter det så kändes det som om din kampvilja sakta försvann. Det var jobbet som hade hållit dig igång.

Det gick fort.

Cellgifterna hade ingen verkan och man bytte till andra som inte heller de hade någon effekt och nu fanns det inte mer att ta till.

Förlamningen i höger sida, som började med höger arm, fortskred snabbt. Från att du fick använda vänster arm, när den högra gav upp, till att du inte längre kunde använda höger sida alls, varken armen eller benet.

Alla dessa anfall som nu kom tätare och tätare. Så fort du plockade lite med fingrarna så visste jag att ett anfall var på gång, men jag visste aldrig vilken typ av anfall det skulle bli, ett stort epileptiskt, vilket innebar medvetslöshet & ambulans till akuten med afasi, där du inte kunde prata alls. Eller förvirringstillstånd, där du kunde titta på mig men du kunde inte förmedla dig och såg på mig som om jag var en främling, eller att du pratade men allt var så osammanhängande så man inte förstod något.

Pontus och jag ”byggde om” soffan, höjde upp, för att du lättare skulle kunna resa dig ur den.
Till slut kunde du inte göra det själv, till slut orkade jag inte ensam hjälpa dig upp, till slut var någon av barnen tvungen att hjälpa till, till slut insåg både du och jag att det inte fungerade hemma längre.

Vi grät tillsammans efter att vi fått besked om att du fått plats på en palliativ avdelning!

Ljuset i mörkret under hela denna vidriga tid, har varit alla vänner. Du fick så många fina besök på sjukhuset, och även om en del fick ställas in pga ditt mående, så vet jag att du uppskattade dom enormt.

Sedan Bryntes Backstage det går inte att med ord beskriva känslorna som far genom kroppen. Så länge du orkade så satt vi i jacuzzin till sent på kvällarna, pratade om allt mellan himmel och jord och tittade på stjärnhimlen. Sedan, när din kropp mer och mer slutade samarbeta, så satt vi i uterummet, och fortsatte våra samtal om livets käftsmäll, och den framtid som du inte längre skulle dela med mig och barnen.

Sofias Änglar kom hit och fixade så fint i källaren, allt svartmögel är ett minne blott, annars hade jag nog inte kunnat bo kvar. Och Elin har älskat sitt ”tonårsrum” och varit hemma istället för att fly hemmet. Många gånger har hela golvet varit ockuperat av hennes vänner som sovit över.

Hon trivs fint på gymnasiet, och har faktiskt skrivit A på ett prov. Hon fick dessutom vara med och jobba på ”Årets Kock”. När jag hämtade henne den kvällen så sa hon att när hon hade varit backstage, så kändes det som att vara med dig på jobbet. och hon undrade om jag trodde att du var stolt över henne.
Den frågan har ju det mest givna svaret självklart är du stolt så du spricker över henne, vilket såklart även jag är.

Pontus klarar sig fint på jobbet, och trivs bra. Han har äntligen insett att man kan spara pengar till ett framtida boende istället för att spendera allt på datorer och gamla bilar. Det är ju allt jag kan önska att våra barn trivs och mår bra. 

Redan för tre veckor sedan sa Elin att ”när pappa fyller år så ska jag baka en tårta”. Den har vi avnjutit efter middagen ikväll. Det var verkligen en ”Uffe-tårta” en chokladtårta, och den var självklart dekorerad med blåa och vita färger, och lika självklart hade hon spritsat LIF på den.
Inte nog med det, när hon bakade så spelade hon Chris Rea -Driving home- for Christmas, din absoluta favorit-jullåt. Jag påtalade att det var i tidigaste laget, men det är DIN dotter, så hon bryr sig inte om sådant.

Den jävla cancern är i all sin fulhet, närvarande, och just som man tror att man har fått lite andrum, så slår den till med full kraft mot när och kära, och man kan inte annat än hoppas på det bästa.

Fina, älskade Uffe  vi klarar oss fint, men det var ju inte såhär livet skulle te sig, men det var så det blev. Jag hoppas du har det fint, var du nu är, och att du ser att vi klarar oss.

Allt går i vågor, och hösten är allt annat än min favoritårstid, men jag kramar livet allt jag förmår och jag tror kanske att den här hösten inte blir fullt så jobbig. Du förstår det finns någon, som gör att jag tror, att denna höst kanske blir lite lättare, någon som är fin på alla sätt och vis. Jag vet att du applåderar och gör tummen upp, om vartannat för det var detta du tjatade på mig om, att inte sluta leva och att inte stänga några dörrar.

Livet blir verkligen inte alltid som vi tänkt oss, men vi är skyldiga de som inte fått leva det fullt ut, att vårda det, att vörda det, och att göra det bästa möjliga utav det. Jag lovade dig att LEVA vidare, och det tänker jag göra!

Tänker på dig och på alla de år vi ändå fick tillsammans - som jag ska försöka behålla i mitt hjärta, istället för att sörja de år vi inte fick tillsammans.

Kram på er alla, Helena Brynte 

MIN BLOGG

Jag har känt mig mer positiv sista veckan och igår var vi tillbaka med mannen för en ny kur. Nr 5 av 6. Alla blodprover var mer än bra igen!!!!  Grät av lycka först. Sen blev jag helt slut och det kom blandade känslor.Vi pratade länge om mina upplevelser som anhörig. Det är så dubbelt hela tiden.   Minnet.Orket. Kvinnan i relationen med närhet och beröring. Se mannen som den han är intill mig. Och samtidigt få flashar om att han ska dö. Vi vet bara inte när. Veta att man blir ensam kvar och kommer inte ha denna fantastiska människa intill mig hela livet..Två sömntabletter gick åt inatt och jag fick sova okej. Satt med dosering av mediciner och mineraler och allt känns så sjukt overkligt...Nu ska jag leta efter en länk hos cancerkompisar.se så kan jag blogga lite för att få ur mig tankar.OCH söka hjälp hos kurator eller en psykolog. Tänker att många av oss härinne behöver riktig hjälp då det vi är med om är faktiskt inte mänskligt. Jag sänder en varm kram till er alla cancerkompisar och är återigen tacksam för detta forum.Varma häslningar Maria.

Hej alla cancerkompisar!

 

Det är en vidrig  sjukdom hon tar sönder båda sjuka och de anhöriga.Vi som står bredvid försöker ju vara starka, Det är kanske för den sjuke inte ska tappa hoppet och även vi. Samtidigt startar en mängd olika tankar I huvudet, vad ska hända med mig? Kommer min partner att dö ska jag träffa någon ny, ska jag leva ensam och olycklig resten av livet. Saknaden av närhet av alla dessa tankar har jag alla fall jag haft! 
Min saknad efter min fru Är något jag kommer bära med mig resten av livet! Så känns det nu iaf. Min fru sa till mig: Matz du måste träffa någon ny kvinna, då när Sara var sjuk var ju detta så klart ingenting man tänkte  på men någonstans där inne fanns ju längtan efter det normala liv som försvann. 28 juli nu var det fem år sedan min fru avled. 
Vilken kvinna orkar med en man som saknar sin avlidna fru? Kan en ev ny partner fixa att hantera detta?

Har hört detta: att skilja sig är också en separation! Jaa... absolut, men kom igen .. det är väl för fasen inte jämförbart. 

Men vad jag menar också är att jag faktiskt har plats i mitt hjärta för en ny kvinna, men hon ska inte jämföra sig eller tävla mot min avlidna fru. Den kvinnan jag ska träffa måste dock ha förståelse för att jag blir ledsen emellanåt.

Saknaden finns där Inne, Men jag försöker ta mig vidare jag har sålt vår lägenhet och flyttat till Täby. Jag pratar ofta med våra vuxna barn om allt faktiskt , kanske inte borde prata om allt med dem om allt!  men vem ska jag prata med då. Men vi försöker och gör det bästa vi kan och det är det enda vi kan göra. Det finns ingen manual hur man hanterar sånt här Så kämpa på och försöka så gott vi kan här inne Cancerkompisar kan vi prata med varandra, Med människor som har varit eller är liknande situation.

Så kram till er alla nu ska jag försöka ta mig vidare i en bowling tävling.

Kram kram fråm Matz

 

Att sträva efter att leva i evighet, om du inte njuter/har livskvalitet, är ju inget värt. Åtminstone har Helena den inställningen, jag försöker ibland intala mig detsamma, men lyckas inte riktigt. Jag är mer sån att jag alltid hoppas på mirakel. Nu vet jag att mirakel inte händer speciellt ofta, men kanske kan det hända just när man behöver det som mest…

Jag tänkte fördjupa mig lite i just följder av cancern idag. Själva cancern har ju oerhört många ansikten. Ibland är den oerhört aggressiv, Ibland mer saktmodig men ändå dödlig. Ibland kan mediciner bromsa eller till och med bota. Helena har ju spridd bröstcancer. Eftersom den redan var spridd vid upptäckten så är hennes skelett fullt av metastaser. Både jag och Helena var av uppfattningen att: - Är det “bara” bröstcancer så kan de operera och med lite cellgifter och strålning kommer du snart vara tillbaka igen. Hmm, så lite vi visste…

Här finns hela blogginlägget: Ett fönster mot himlen

Tack Peter för att du delar detta!

Jag tycker själv att jag rent mentalt blivit lite ”lugnare” i mitt tänk – men det finns en sak jag har blivit MYCKET räddare för – C A N C E R!!!
Corona rör mig inte ryggen, helt ärligt – jag ORKAR bara inte vara orolig (fast jag kanske borde eftersom mina lungor inte är 100 procentiga)
Jag är till och med lite less på alla rubriker, som allt som oftast säger emot sig själva. Ena dagen är det si, och andra dagen så.
Antingen väljer jag att oroa mig, dvs. jag genomlever mina dagar framöver, med en konstant oro för att bli smittad – något som förhoppningsvis inte inträffar. Eller så väljer jag att inte ödsla energi på det, utan försöker att L E V A mitt liv till fulla VARJE dag.
Alternativ 1 innebär att jag INTE kommer att leva mitt liv till fullo, utan jag kommer att må mer eller mindre dåligt varje dag, av oro, för något som troligtvis inte kommer att inträffa. Inte heller vet jag hur länge jag kommer att vara tvungen att oroa mig….när jag rent krasst kan falla död ner typ nyss.
Jag väljer alternativ 2 – alla dagar i veckan – också av den anledningen att jag kan falla död ner…..typ nyss…..

…….men…..vissa dagar kan jag inte låta bli att, inte bara oroa mig, utan till och med vara lite rädd…..för att drabbas av cancer. Har haft ont i magen till och från i ett antal veckor – och min direkta tanke är att det såklart är någon form av tumör…mitt onda i bakhuvudet (som jag haft i över 2 år nu, till och från), är ju såklart också en tumör……
Det är en rädsla som är fullständigt ologisk, och jag kan se mig själv ”utifrån” och fatta att tankebanorna är uppåt väggarna, men lika förbannat är det svårt att stoppa dom. Men jag jobbar med det, att försöka ”styra om” dom tankarna 

– vill INTE styras av rädsla. Tror att det beror på att jag har sett den mentalt starkaste människa jag någonsin känt, sakta brytas ner av den vidriga sjukdomen, intill oigenkännlighet – och det skrämmer mig. Att den jävla fläcken på en röntgenbild, så fullständigt monterar ner en människa, bit för bit….

Ensamhet……funderar mer och mer på hur min framtid ska te sig…..
Vem vill ha en sån som jag, liksom, men en massa befästa olater och en massa tungt bagage…..och vill jag ens ha någon…..?
Det var ju inte såhär min framtid skulle te sig , jag & Uffe skulle ju bli gamla tillsammans, det pratade vi ju om då och då. Det var ju när vi blev gamla som vi skulle sitta och bläddra igenom alla gamla fotografier och alla videofilmer. Vi skulle skratta och minnas TILLSAMMANS ju. Det blev inte så, jag är ensam med minnena – ingen att dela dom med, ingen som upplevt dom tillsammans med mig.
Ena dagen kan jag tycka att det är nog helt OK att vara ensam resten av livet, för att nästa dag bli rädd av bara tanken.

Kanske är det därför jag försöker fylla helgerna med kul saker, för om jag inte har något inplanerat, hamnar jag fortfarande gärna i soffan, timme ut och timme in – med det konstant malande, dåliga samvetet att jag BORDE verkligen ta tag i saker, jag menar –

Från Publicerad 2020-03-10 00:03:56 Text ur bloggen https://cancerborjantillslutet.blogg.se/2020/march/

Tack!

Hur länge orkar man kämpa - vår cancerresa

Vår cancerresa började våren 2017.

Min fru fick ont i sitt vänstra knä. Hon hade tidigare opererat menisken så hon trodde det var samma problem igen. När smärtan till slut blev outhärdlig gick hon till företagshälsovården. Där sa en läkare att det troligen var överansträngning men vi kanske ska röntga för säkerhets skull.

Hon röntgades och efter 1 vecka kallades hon tillbaka till företagshälsovården där samma läkare sa " det är en tumör men jag är säker på att den är godartad". C.a 1 vecka senare kallades hon till KS där de ville ta prover s k biopsi.

Ytterligare 1 vecka senare kallades hon tillbaka då de ville ta fler prover. Då började vi ana oråd. 7 veckor efter första sjukvårdskontakten RINGDE de från KS och meddelade att "det är cancer och den är elakartad".

Vi gick såklart in i chock.Sen gick det någon vecka,min fru blev dåsigare och dåsigare,kunde inte äta ordentligt eller gå på toa så vi åkte till Huddinge-akuten. Där gav de henne laxermedel flera gånger.

Sen sa de vi hittar inget fel på dig så vi fick åka hem på natten.

Lördagen efter så satt vi och tittade på tv när jag vänder mig mot min fru och blir skräckslagen:ett blåmärke växer fram runt ögat med enorm hastighet. Vi åker ned till husläkarmottagningen där läkaren säger att "sånt här kan hända, kom tillbaka om det blir värre". Vi åker hem men nästa dag åker vi ned igen och får träffa en annan läkare som allvarligt säger : "ni måste åka in till S:t Erik NU,vänta inte,ta en taxi NU".

Vi gör så.

Dagen efter ringer de och berättar att de sett på röntgenbilder att min fru har tumörer även i ansiktet.

Nu börjar saker och ting hända.

Vi blir kallade till en större provtagning - den de missade på Huddinge - och dagen efter ringer en onkolog och säger att vi måste komma in till Huddinge NU, min fru befinner sig pga usla värden i ett livshotande tillstånd. Vi åker in,hon blir inlagd på torsdagen. På fredagen kommer en läkare in och sakligt men torrt berättar :"nu vet vi vad det är för fel på dig,du har njurcancer i sista stadiet,metastaser i blygdben,knä,ansikte,lungor,revben.

Vi kan inte bota dig.

Undrar du över något ? " vi fick såklart en obeskrivlig chock.

På söndagen skickades vi hem och ASIH kopplades på.

Allt var som i en dimma.

Att beskriva känslorna vi hade går inte. Efter några veckor blev vi kallade till strålningsbehandling av ansikte och knä i några veckor.

Då kom nästa slag: min fru började få ont i tänderna. Vi kallades in till en tandläkare som meddelade att cancern också orsakat tandlossning så de måste dra ut 4 tänder omedelbart.

Min fru har kraftig tandläkarskräck kan tilläggas men det var nödvändigt.

Efter det kallades vi till det som skulle bli hennes ansvarig läkare som är helt underbar och som gav oss lite andrum med orden "det är skillnad på obotlig och icke behandlingsbar" !

Han satte in behandling med medicinen Votrient som är mycket effektiv. Det visade sig senare att den "tog kål" på huvudtumören i njuren.

Med biverkningarna att den tog kål på allting annat också;min frus kropp började se ut som ett enda stort mässlingsutbrott.I november kallades vi till hennes läkare som sa "jag ska ge er en tidig julklapp:huvudtumören har krympt rejält och de andra tumörerna har också minskat."

Vi började storgråta.

Vintern gick och till våren kallades vi till Huddinge där en fantastisk läkare sa att de beslutat sig för att operera bort njuren med huvudtumören.

Hon sa det inte rent ut men vi förstod att de inte gjort det tidigare berodde på att de inte trodde hon skulle leva så länge som hon gjort.Allt gick tack och lov bra.

Pga hennes "utveckling" började hon få immunterapibehandling juni - 18 som sedan dess fortsatt med gott resultat,tumörerna fortsätter att krympa och hon går på regelbundna datortomografiundersökningar.

Natten mot Valborg - 19 kom nästa smäll : hon fick en kraftig blödning i lillhjärnan. Vi åkte in till SöS med ambulans där en läkare tog mig åt sidan och sa "pga hennes sjukdomshistoria kommer vi inte sätta in livsuppehållande åtgärder,återupplivningsförsök mm. Hon kommer bara att få somna in. Hur tar man emot ett sånt besked ?

Men även detta slutade väl,hon låg inne 2 veckor,sen fick vi åka hem.

Talet är påverkat,uppfattningsförmågan är försämrad men hon lever !

Så där är vi idag.

Hon hade hoppats på att om allt skulle gå bra - vilket vi nte kunde/kan vara säkra på så skulle hon till kommande vår kunna få ett nytt knä inopererat men nyss fick vi veta att strålningen orsakat så kraftig benskörhet att det är omöjligt att göra det. Hon får resten av sitt återstående liv leva med enorm smärta i benet samt att hon aldrig kommer att kunna gå riktigt igen.

Där är vi nu.

Jag har medvetet utelämnat namnen på de fantastiska läkare,sjuksköterskor,undersköterskor mm vi träffat pga sekretess vilket är viktigt.

Cancern är fortfarande obotlig, hur lång tid vi har tillsammans vet vi inte.

Jag är väldigt trött då jag inte sovit ordentligt på 2,5 år, allt mitt fokus är på hennes välbefinnande.

Ett liv utan min lilla älskade fru är och förblir otänkbart.

Tack för att jag fick skriva  detta,tack för att någon orkar läsa.

 

Ta hand om er därute !

Med vänlig hälsning, Peter

 

... jag och mammas bror har jobbat för att slutföra mammas projekt och nu äntligen är boken här!   

Hej! Mitt namn är Celina. 

Min mamma fick sin cancerdiagnos i december 2016. Hon hade då kronisk tjocktarmscancer som redan hade hunnit sprida sig till ett flertal ställen i hennes kropp. Under sin sjukdomsperiod så skrev hon mycket som en slags terapi för sig själv. Så småningom kom hon fram till att hon ville skriva en bok om sina tankar, känslor och upplevelser. 

Dessvärre hann hon inte få se den färdiga boken innan hon lämnade oss i oktober 2018. Sedan hennes bortgång har jag och mammas bror jobbat för att slutföra mammas projekt och nu äntligen är boken här! 

Mammas vision med boken var bland annat att den skulle kunna hjälpa andra människor i liknande situationer. Att andra som var sjuka kanske skulle finna någon tröst i boken och kanske inte känna sig lika ensamma i sina tankar. Att andra anhöriga skulle kunna få lite bättre förståelse för den cancerdrabbade och dennas tankar och känslor. Att personer som jobbar inom vården kanske skulle kunna få ett annat perspektiv av sina patienter.

Jag tänker mig att denna boken passar väl in bland cancerkompisar, och därför undrar jag om ni på något sätt kan hjälpa mig att nå ut till målgruppen? 

Boken kan ni hitta på: http://jagvillinte.quickbutik.se

Med vänliga hälsningar,

Celina Björkqvist

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter

Inga-Lill, Ambassadör Cancerkompisar

Jag vågar mera nu! En sån stark traumatisk upplevelse vi har haft har gjort att jag uppskattar och värderar saker mera, då menar jag inte materiella saker.

Hej på er kompisar, skriver en av våra cancerkompisar, Matz, i ett av våra samtalsforum; 

- jag fick ett mail från en person här på cancerkompisar och jag svarade om mina erfarenheter och hur jag upplever och upplevt helvetet under tiden min fru var sjuk och till sist avled. Mina skuldkänslor och mycket annat. Något jag börjar inse är att jag aldrig kommer sluta sakna Sara.
Min kärlek dog inte !

Min fru dog. Den 28 juli 2015.
Detta innebär inte att jag sörjt klart som vissa bekanta tror, dom säger det inte till mig såklart men dom snackar och tycker jag ältar. Men Det finns ingen tidsplan som säger : jaa Matz nu har det gått 4 år sen din fru dog! Nu ör det dags att du blir normal igen.

Jag blir aldrig mer den Matz!

Nu är det den här Matz som finns och som tillåter sig att känna kärlek, våga ta tillvara på nuet och ta för mig men ändå vara ödmjuk !! Jag har fortfarande plats i mitt hjärta men en del är för alltid Saras, Kan man inte klara av att jag fortfarande kan bli ledsen när jag tänker på Sara, är det ingen idé att vara i en sån relation tycker jag !!

Det innebär ju inte att jag inte kan ha känslor för en annan person, skillnaden är ju: att den person lever ju faktiskt och att detta är känslor i nuet. Dom andra känslorna jag alltid kommer ha kvar är i det förflutna.

Dock är det ingen tävling! Man får ta mig med mina brister ” kanske att jag har nån ” eller så får det vara. 
Det finns bara en person jag ber om tillstånd idag och det är mig själv

Ojoj svävade iväg lite här tror jag, Vad jag tänkte skriva var att jag är tacksam att Cancerkompisar finns
Vi syns i Malmö

Tills dess: ta hand om er själva också.

OCH! Det är så skönt att kunna prata på riktigt här! Vissa här befinner sig mitt i helvetet en del av oss har mist sin kära vän eller närstående men som jag skriver så tror jag vi blir förändrade. Det är nog snudd på omöjligt för någon som själv inte gått igenom detta att förstå oss anhöriga. 

Jag vågar mera nu! En sån stark traumatisk upplevelse vi har haft har gjort att jag uppskattar och värderar saker mera, då menar jag inte materiella saker.

Kramar i massor till er alla!

Matz

Kommentar från Anders; 

Stämmer det du skriver om kärleken till våra fruar och saknaden. Jag skulle åkt ner till Malmö men som du vet så har min sjukdom ställt till det. Du får prata för mig i Malmö. Styrkekramar till dig Matz 

Foto: Anders och Matz, cancerkompisar

 

Andra kommentarer; Omgivningens oförståelse gör ont. Att inte bara mista den man älskar utan också bli sviken av de som fortfarande finns kvar. Vi ses i Malmö ni som ska dit.    Mycket bra skrivit och med beskrivande ord. Dessvärre kan jag själv inte delta eftersom just den helgen har jag fixat en "minnefest" för kärleken, som var hennes önskan.      Min H har varit borta i 17 månader , och allt du skriver stämmer så bra av allt det jag har upplevt, framför allt att jag är inte samma S ! Folk har svårt att förstå att jag inte blir densamma. Det finns ett före och efter . Och så här är jag nu.Hjärtat är stort för kärleken. Hörde Sven Wollter säga i radion att han ” hade gjort ett speciellt rum ”i sitt hjärta för hans V. Så hon finns alltid med honom.Jag tyckte om sättet Sven W hade gjort,och har också ett alldeles speciellt rum i mitt hjärta för min älskade.          Så på pricken bra beskrivning Matz. Jag känner likadant, jag blir aldrig densamma som jag var innan T bortgång.Jag har varit tvungen att utvecklas och hitta/pröva ny vägar. Jag kommer aldrig någonsin sluts sakna honom, älska honom, men hoppas såklart att mitt hjärta i framtiden kan ta emot en ny kärlek. En annan kärlek. Varma kramar

Tack båda för att ni vill dela med er av era erfarenheter och klokskap. Vi vet att det kan hjälpa andra!

Varma hälsningar

Inga-Lill Lellky, ambassadör Cancerkompisar

Två koppar kaffe och ett wienerbröd, det var så allting började. Vår resa och kamp mot cancern.

Det var på cafe Schiller vi märkte att något inte stod rätt till. Stället som vi fikat på så många gånger förr. Barnen brukade få med sig något fint varje gång vi var på Väla, och sedan fikade vi med kaffe och kaka. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att den gången då vi tog kaffe och wienerbröd på idrottsrabbaten skulle bli den sista fikan tillsammans.

Den där jävla cancern tog ifrån mig den vackraste människan jag vet. Min bästa vän. Min mamma. Jag hoppas cancer får cancer och dör.

Det känns så tomt utan dig mamma.

Ångesten, sorgen och saknaden bankar på bröstet och trycker sig utanpå skinnet. Det är svårt att få luft. Tårarna ligger ständigt och lurar bakom ögonlocken. När jag minst anar det rinner de nerför mina kinder. Ljumna salta tårar.

Du har alltid, precis som pappa, stått vid min sida, stöttat mig i mina beslut och fått mig att våga tro på mig själv och på mina drömmar. Ni har poängterat att jag duger och är fin precis som jag är. Detta är något som jag kommer föra vidare till mina egna barn. Vikten av att tro på sig själv.

Du var så trygg. Hos dig kunde jag alltid känna mig säker. Jag kunde prata med dig om allt, du lyssnade och var förstående. Du var så positiv trots motgångar och såg alltid till att göra det bästa utav olika situationer. Du satte alltid andra före dig själv. Du hade ett hjärta av guld.

Din trio av barnbarn var det bästa du visste. Jag vet att du älskade dem av hela ditt hjärta precis som dem gör med dig.

Du var en riktig mormor. Malte och Selma vinkar till dig i himmeln varje dag. Selma vill gärna skicka upp en kopp kaffe till dig. Malte hoppas att du ser ett flygplan där uppe och kan få skjuts med det ner tillbaka till jorden. Jag hoppas också på det.

Det gör så fruktansvärt ont varje gång jag tänker på att du inte får vara med på deras fortsatta resa i livet och att de mist sin älskade mormor. Det gör så ont när jag tänker på att du inte får vara med när Ebbe lär sig gå, Maltes första skoldag eller när Selma har dansuppvisning. Det är skit, rent ut sagt.

Jag är glad över allt fint vi gjort tillsammans, alla stunder vi fått och minnen vi skapat.

När sorgen har lagt sig kommer jag plocka fram allt detta, skratta och gråta om vartannat, men minnas med glädje. Sorgen kommer förhoppningsvis minska, men saknaden kommer för alltid att vara kvar.

Älskar dig så, mamma!

Hälsningar från Marie, cancerkompis

En dialog på Cancerkompisars onlineforum. Tack Vee för att vi får dela detta:

- Hoppas ni inte lackar ur på mig för att jag skriver igen.

Det där behovet av att få ur sig när det inte finns några kvar att prata med. Jag läste någonstans att när man blir änka så försvinner 70% av ens sociala nätverk. Det stämmer.
Ser här och i gruppen på FB hur nära och kära dör av cancern och även den oundvikliga väntan på när den dagen kommer.

Berörs av det.

Den eländiga tragedin för oss som står på sidan om och blir kvar. All energi som dränerats ur oss.

Hur vi varit sambandscentral och informatörer till alla vänner och släkt som undrat. Sen slår dammluckorna igen. På olika sätt samlar vi ihop resterna och går låghalta vidare.
Själv har jag en hylla i ett glasskåp med bilder och minnen av min man. Saker som hans pass och halskedja.

Jag har fyllt skrivbok efter skrivbok med brev till honom. Och jag har planterat ett vårdträd i trädgården till minne av honom. Han ville att jag skulle göra det. Det är fint. Och som jag saknar honom för nu har jag ingen att luta mig emot. Lycklig att jag hittade honom då för 22 år sedan. En vacker man så full av liv. Kram Vee

Kommentar: Många kramar till dig Vee ! "vänner" försvinner,bekanta kommer och går men ingen kan ta ifrån en minnen! /P

Sant, P! Jag har fått nya bekantskaper genom att jag är öppen för det och aldrig tackar nej. Kram Vee

 - Inatt sover hela familjen i "storsängen". Jag ska ligga tätt intill mina barn och min man, krama dem, lukta på dem, känna deras andetag mot min hud.

Älskade fina barn, vad skulle jag gjort utan er?

Idag, strax efter 10.00, fick vi beskedet. Beskedet som jag innerst inne redan tänkt på.

Beskedet som jag varit så rädd för. Beskedet som jag hoppades att jag aldrig någonsin skulle få höra.

Beskedet om att min mamma inte kommer att överleva den jävla cancern och att slutet är nära. Nära, nära, nära. Snart är det över. Jag är så ledsen mamma. Tårarna slutar aldrig att rinna. Det är så orättvist.

Jag är så ledsen mamma, över allt du inte får vara med på. Ebbes 1 års dag, Maltes första skoldag, Selmas dansuppvisning, Maltes första fotbollsmatch, Ebbes första steg, sommaren vid havet, pappas 70 års dag.

Samtidigt är jag så tacksam över allt vi gjort tillsammans och allt du gjort för barnen;

alla gungor du puttat

alla sandslott du byggt

alla pannkakor du stekt och makaroner du kokat

alla sagor du läst och teckningar du målat.

pärlor du pärlat, dockor du lekt med

lera du byggt och bollar du sparkat.

Jag är så tacksam över våra lediga fredagar tillsammans,

våra besök till lekplatser, Leos lekland, tropikariet och hembygdsparken.

Jag är så tacksam för dina varma kramar, din omtänksamhet och ditt hjärta av guld.

Jag saknar dig så, mamma.

Kramar från cancerkompisen Marie

NÄR LIVET FÖRÄNDRADES ÖVER EN NATT

Hej alla cancerkompisar!

En hel del har hänt i mitt liv sedan jag skrev senast. Blev ju ensam den 5 aug 2018 då min sambo gick bort. Trodde då att mitt liv skulle bli ensamt, men så har det inte blivit. Har haft tur att funnit kärleken igen

Jag är så tacksam över att fått träffat andra i samma situation. Bland annat på Hjärtats hus, en mötesplats för cancerdrabbade och anhöriga. Denna plats där jag och sambon kunde få träffa andra i samma situation och få landa. 

 

Jag träffade min förra sambo 2009. En dag i april 2016 förändrades livet totalt. Han fick då veta att han hade obotlig cancer, tumör i tjocktarmen och metastaser i levern.

 Efter detta hände en hel del. Första operationen som gjordes var att göra en tillfällig stomi. Jag hjälpte honom med detta under 7 månader. Under tiden genomgick han flera cellgiftsbehandlingar. Man upptäckte att han även fått metastaser i levern, så i nov 2016 opererades levern, och några veckor efter det ytterligare en op där man la tillbaka stomin. Efter dessa operationer har han fått genomgå flera cellgiftbehandlingar. 

Vi hade obotlig cancer, de metastaserna han fick tillbaka i levern efter operationen kunde inte tas bort. 

 I maj 2018 fick vi beskedet av läkaren att det inget mer fanns att göra.

Men hoppet fanns ju att det ska komma ut någon ny medicin. 

Utöver detta att sambon hade cancer så blev jag sjukpensionär för 4 år sedan, pga fibromyalgi och psoriasis, har smärta i kroppen dygnet runt. 

Lite trist eftersom det begränsar mig att göra allt som behövs göras eller vill göra här hemma. Men jag förträngde min egna sjukdom och fokuserade mig på min sjuka sambo.

Lyckades med att fixa så sambon kunde komma hem efter 2 dygn på lasarettet, det sista sjukhusbesöket.  Han kom hem fredagen 3 aug 2018 och somnade in på morgonen den 5 aug. En morgon jag aldrig kommer att glömma. Hade inte trott att jag skulle få uppleva kärlek igen.. Men träffade under hösten 2018 en man jag under 2 år tid känt på Hjärtats hus. Även han mist sin partner. Vår vänskap övergått till kärlek. Vi är nu sambo och förlovade.  Vi tar tillvaro på dagarna, kärleken och njuter av att ha varandra. 

Under sambons sjukdom hade jag tur att kunna gå till Hjärtats hus, en mötesplats för cancerdrabbade och anhöriga. Denna plats där jag och sambon kunde få träffa andra i samma situation och få landa. 

 De vänner vi träffade gav mig energi och tröst under sjukdomstiden. Och som tack för allt de underbara vännerna  gjort för mig så har jag sedan maj 2018 varit volontär där. Det är mitt sätt att tacka alla för det de gjort mig och jag hoppas kunna hjälpa och stötta andra som är drabbade eller kommer att drabbas. 

 Så, vi vet att livet kan ändras över en natt så vi njuter av livet, tar dagarna som de kommer och är rädda om kärleken och varandra.

Sköt om er alla. Kram till er alla. 

Carpe diem

Kristina

  Av naturliga skäl upptäcker många detta forum i förtvivlan, sorg, desperation,ängslan...  Hej alla därute!Av naturliga skäl upptäcker många detta forum i förtvivlan, sorg, desperation, ängslan mm. Så gjorde även jag. Jag delar alla dessa tillstånd men hoppas att jag ändå kan förmedla lite hopp mitt i allt. Min älskade fru fick sommaren 2017 diagnosen obotlig njurcancer i stadium 4 dvs slutstadiet.Jag kraschade totalt. Hon fick brutal information av en läkare om att hon hade väldigt kort tid kvar, troligen dagar, möjligen veckor då metastaser fanns i stora delar av kroppen.   Idag 1 år och 9 månader senare efter kraftig behandling med strålning, Votrient samt immunterapi mår hon bra!Hon lever ett normalt liv dvs har smak, känsel mm. Självklart fortfarande sjukskriven då cancern först upptäcktes då hennes vänstra knä fick tumörer vilket för all framtid kommer att hindra att hon går utan smärta.Men hon lever !   Jag har långsamt försökt ta till mig devisen Carpe Diem och det går märkligt nog bättre. Vi vet att vår tid tillsammans är begränsad men vi kan idag ta vara på varje dag tillsammans på ett sätt som tidigare var otänkbart.Så, kompisar därute, vi vet inte vad nästa dag innehåller men vi vet åtminstone vad vi har idag!                                                                                                                                 Kramar till er alla som kämpar på!                                                                                                                                  Peter       

Så jag har Cancerkompisar att Tacka för Mycket!

En av våra cancerkompisar som varit med oss länge skriver så här:

- Ja, nu när jag varit på båda sidor av denna hemska sida av cancer. Först min fru som var sjuk i 17 år och sen jag själv.

Men jag hade tur som vart opererad i allra sista stund och klarade mig utan spridning. Så nu kan jag äntligen åka och sitta vid min älskade MIAS GRAV där jag trivs bäst och får mest ro.

Det var inte roligt att inte kunna åka dit på flera månader. Men nu kan jag fråga henne om råd och söka tröst. Min saknad efter henne har nog blivit mera nu.

Men jag fick stöd här på cancerkompisar när jag var sjuk. Och förra veckan fick jag världens finnas blombukett av en Cancerkompis som jag följt och stöttat i fem år nu och hon har stöttat mig dubbelt nu.

 

Så jag har Cancerkompisar att Tacka för Mycket. Det är så viktigt att få stötta någon och få stöd själv i denna hemska sjukdom.

Kram på er alla!

Anders R

Det började med ett inlägg på forumet från Veronica som på ett par dagar under julen fick massor av stöd från flera cancerkompisar. Behöver du också stöd? Registera dig på Cancerkompisar.se och få kontakt med andra som är i samma situation som du är.

-Jag känner mig som en idiot som inte klarar av att få styrning på livet. Den där tornadon som virvlar runt i skallen. Det där hålet i mellangärdet. De där bränderna jag försöker släcka med en blomspruta. Alla dörrar jag rycker i men inte får upp en enda. Det är snart 1,5 år sedan jag för sista gången klev ut från sjukhuset med några kassar tillhörigheter i händerna. Ensam. Med mig fick jag hans ord - fortsätt vara nyfiken på livet och bli kär igen. Bo kvar i huset tills du landat och vet vad du vill göra, vart du vill ta vägen. Jag gör mitt bästa men det går sådär. Det verkar ta lång tid att bli den glada änkan men det är dit jag strävar. Veronica 

-Varje tid har sin tid, ta den tiden du behöver för landa , en vacker dag öppnas plötslig en dörr... för dig…, Anonym

-Jag förstår att det tar tid och har kapitulerat för den tanken. Men det är frustrerande. Jag får fortsätta rycka i dörrar, Veronica

-Det tar tid, jag var naiv och trodde på det här med ett sorg år, sen blev det bättre. Det tog mig 2 år. Plötslig en dag slapp det tunga bandet som satt runt mitt bröst. Jag är inte helt 100% tillbaka till mitt gamla jag,här 2 år och 3 månader efter, men jag mår bra, har fått mitt humör tillbaka, igen att kunna skratta från hjärtat känns bra, energin är bra och jag kan jobba full tid. Så där kommer en dag där du också börjar känna en indra glädje. Kram till dig. Helle

-Jag trodde också att det skulle ta 1 år. Det är vad alla säger att det ska ta. Tror att det tar längre tid för jag förlorade även mamma och bästa kompisen några månader efter maken. Hade riktigt bra samtal med en väninna som blev änka för 20 år sedan. Hon pratade om bubblan som plötsligt försvann bit för bit. Kram Veronica

-När jag förlorade min Älskade för nästan tre år sedan, gick jag sönder. Var inte sjuk men nästan. Vi hade fått 45 år tillsammans och två nu vuxna barn. Har träffat en ny kärlek, som befinner sig i samma situation. Har fortfarande stunder som är svåra men har börjat reflektera på mitt tidigare liv med glädje. Styrke Kramar Christer

-Mina föräldrar fick 50 år tillsammans. 8/1 är det 1 år sedan min mamma dog. Jag hoppas min pappa hittar någon i samma situation. Han behöver någon. Jag träffade en man i samma situation. Det slutade abrupt och han sårade mig. Inser att jag behöver bli hel och stark innan jag släpper någon inpå igen. När jag klarar av att åka på en smäll helt enkelt. Annars kommer det här att ta än längre tid. Och jag känner tacksamhet och glädje över de 20 år jag fick med min man, kram Veronica

- Det tar tid och bli inte förvånad om det plötsligt känns bättre och sen sämre igen! Vi har alla våra bättre o sämre dagar men vi måste också tillåta oss det. Min fru dog för 3 år och 5 månader sen.. vi får kämpa vidare ! Mänga kramar till dig Matz

- Trodde inte att det skulle bli såhär att bli änka. Som att lära sig gå igen. Tar några steg, faller och slår pannan i asfalten och sen på det igen. Skör för intryck. Det jag saknar så är samhörighet och tillhörighet. Läste nyss en bok av cancerläkaren och professor i palliativ vård. Så länge vi lever av Peter Strang. Suverän bok! Han skriver att människan måste få känna tillhörighet och samhörighet för att bli lycklig. Kommer jag få uppleva det igen? Är jag ens älskvärd? Vi kämpar på. En är ju nybörjare... Kram Veronica

-Sitter snart i din situation och har två barn som ska försöka förstå varför allt detta händer. Ser inte fram emot den dagen jag och barnen ska försöka börja om. Skickar massor av styrkekramar till dig! Anonym

 -Ja, det är en konstig känsla hur allt fortsätter omkring en. Som att befinna sig i en snabb och rörlig folkmassa när man själv har knapp styrfart. Bra att det här forumet finns för den som inte varit med på vår cancerresa förstår inte, även om de vill. Kram Veronica

-Så väldigt bra skrivet - TACK! Jag är snart där och det känns skönt att veta att någon/några varit där i det hemska innan mig. Kjjaaam Anonym

-Tack! Ja, det är inte lätt att vara den som blev kvar och föreställa sig hur det ska bli för man hamnar på helt otrampade stigar. Vi hade ju planer för framtiden. Någon plan B att bli änka vid 48 fanns inte. Hur du kommer reagera vet du inte nu men för mig går det väldigt sakta framåt. Kram och värme till dig, kram Veronica

 

Jag som ambassadör för Cancerkompisar säger STORT TACK till er alla som godkänt att vi får använda oss av era inlägg.

Varma hälsningar

Inga-Lill Lellky

Känner mig som en idiot som inte klarar av att få styrning på livet. Den där tornadon som virvlar runt i skallen. Det där hålet i mellangärdet. De där bränderna jag försöker släcka med en blomspruta. Alla dörrar jag rycker i men inte får upp en enda. Det är snart 1,5 år sedan jag för sista gången klev ut från sjukhuset med några kassar tillhörigheter i händerna. Ensam. Med mig fick jag hans ord - fortsätt vara nyfiken på livet och bli kär igen. Bo kvar i huset tills du landat och vet vad du vill göra, vart du vill ta vägen. Jag gör mitt bästa men det går sådär. Det verkar ta lång tid att bli den glada änkan men det är dit jag strävar. Veronica

Det tar tid, jag var naiv och trodde på det här med ett sorg år, sen blev det bättre. Det tog mig 2 år. Plötslig en dag slapp det tunga bandet som satt runt mitt bröst. Jag är inte helt 100% tillbaka till mitt gamla jag,här 2 år och 3 månader efter, men jag mår bra, har fått mitt humör tillbaka, igen att kunna skratta från hjärtat känns bra, energin är bra och jag kan jobba full tid. Så där kommer en dag där du också börjar känna en indra glädje. Kram till dig, Helle

Jag trodde också att det skulle ta 1 år. Det är vad alla säger att det ska ta. Tror att det tar längre tid för jag förlorade även mamma och bästa kompisen några månader efter maken. Hade riktigt bra samtal med en väninna som blev änka för 20 år sedan. Hon pratade om bubblan som plötsligt försvann bit för bit. Kram Veronica

När jag förlorade min Äkskade för nästan tre år sedan, gick jag sönder. Var inte sjuk men nästan. Vi hade fått 45 år tillsammans och två nu vuxna barn. Har träffat en ny kärlek, som befinner sig i samma situation. Har fortfarande stunder som är svåra men har börjat reflektera på mitt tidigare liv med glädje. Styrke Kramar Christer

Mina föräldrar fick 50 år tillsammans. 8/1 är det 1 år sedan min mamma dog. Jag hoppas min pappa hittar någon i samma situation. Han behöver någon. Jag träffade en man i samma situation. Det slutade abrupt och han sårade mig. Inser att jag behöver bli hel och stark innan jag släpper någon inpå igen. När jag klarar av att åka på en smäll helt enkelt. Annars kommer det här att ta än längre tid. Och jag känner tacksamhet och glädje över de 20 år jag fick med min man. Kram Veronica

Mänga kramar till dig Det tar tid och bli inte förvånad om det plötsligt känns bättre och sen sämre igen! Vi har alla våra bättre o sämre dagar men vi måste också tillåta oss det Min fru dog för 3 år och 5 månader sen.. vi får kämpa vidare, kram Matz

 Trodde inte att det skulle bli så här att bli änka. Som att lära sig gå igen. Tar några steg, faller och slår pannan i asfalten och sen på det igen. Skör för intryck. Det jag saknar så är samhörighet och tillhörighet. Läste nyss en bok av cancerläkaren och professor i palliativ vård. Så länge vi lever av Peter Strang. Suverän bok! Han skriver att människan måste få känna tillhörighet och samhörighet för att bli lycklig. Kommer jag få uppleva det igen? Är jag ens älskvärd? Vi kämpar på. En är ju nybörjare... Kram Veronica

 

Det tar tid och det är svårt. Som att sitta i en bubbla där ingen annan är med. Även om alla som varit med om samma situation faktiskt förstår och kan stötta. Man är ändå i sin bubbla av overklighet samtidigt som livet pågår för alla andra. Jag fick väldigt mycket stöd i föreningen VIMIL som blev min livlina. Cancerkompisar fanns inte då jag drabbades men som jag önskade att den hade funnits, då man satt där ensam och var så orolig för framtiden. Varm kram till dig! ANONYM

Ja, det är en konstig känsla hur allt fortsätter omkring en. Som att befinna sig i en snabb och rörlig folkmassa när man själv har knapp styrfart. Bra att det här forumet finns för den som inte varit med på vår cancerresa förstår inte, även om de vill. Kram Veronica

Cancerkompisar från ett av våra events, #cancerkompisarlive 

Varma hälsningar till er alla!

Inga-Lill, Ambassadör

 

PS. Samtliga anhöriga har godkänt att deras inlägg publiceras och allt är kopierat ordagrannt.

Först vill jag säga detta: TACK från hela mitt hjärta för att ni finns här!

Att kunna dela med sig mina tankar och funderingar som jag är väldigt öppen med. Men varför ska man skämmas för att tankarna på olika saker rör sig i huvudet.  Här är nog det enda stället man kan skriva och få kommentarer som inte är dömande fast ämnena ibland är lite tabubelagda.  Jag saknar min fru som faan fortfarande och jag kan förstå att som kvinna kan det vara jobbigt då jag nämner Sara emellanåt men va faaan ! Vi har ju två barn ihop som är 50% Sara  och 50% mig så klart som faaan jag påminns hela tiden. Jag vill inte heller glömma Sara jag älskade henne till sista andetaget.

Men nu ska jag skriva lite om nutiden: 
Vad har hänt på dom här 3 åren som gått sen min fru dog juli 2015. Det var längesen jag skrev något.

Jaaa... var ska man börja, har ju försökt med några relationer men tyvärr har ingen fungerat fullt ut. Det känns som det finns något som gör att det är svårt för en person som inte gått igenom samma sak kan förstå mina känslor, Ibland upp ibland ned men jag längtar ju såå efter någon att älska. Kanske det händer kanske inte.

Jag har lärt mig saker och blivit en finare människa pga av detta.

Måste avbryta nu men fortsätter skriva senare idag.

Kramar till er alla

Matz

Den sången jag skrev till Sara, klicka på länken här;  Jag håller inne med smärta och vill inte be om hjälp.

Två cancerkompisar, Anders Rudert och Matz Lindell

Hej alla cancerkompisar!

Även om livet kan kännas tungt, motigt och man känner sig helt uppgiven, så fortsätter livet. Nu ska ni få höra vår berättelse om hur cancerkompisar var starten för vårt fortsatta liv.

Jag och Lisa blev i hopmatchade via cancerkompisar då våra respektive var sjuka i cancer. Jag har två barn och även Lisa har två barn. Vi började prata och delade erfarenheter, tankar, känslor som man har som närstående när ens respektive är sjuk.

Vi pratade ofta i telefon och kunde stötta varandra när det var tungt.Tyvärr så förlorade båda våra respektive kampen mot denna fruktansvärda sjukdom. Efter det blev våran kontakt en mer stark o värdefull och vi hjälpte varandra med begravningar och hantera livet, med barn och allt som hör till.Ett tag efter bestämde vi oss för att träffas och allt kändes väldigt bra.

Avståndet på 50 mil mellan oss gjorde inte allt helt självklar.

Nu två år senare har vi flyttat ihop och har nu fyra fantastiska barn tillsammans. Att vi har delat samma erfarenheter gör det lättare för oss och även för barnen. och på ett naturligt sätt lever våra respektive med oss.

Med två små barn fans inte alternativet att sluta leva och det var inget våra respektive hade velat heller. Med detta har vi fått många erfarenheter och vi tar nu ännu mera vara på livet, då man vet hur snabbt det kan förändras.

Ta hand om er!

Hälsningar Niklas o Lisa

Stort tack för att ni vill dela detta med oss.

Inga-Lill Lellky

Ambassadör Cancerkompisar

Inne på Cancerkompisars onlineforum möts anhöriga med mängder av olika frågeställningar. Funderingarna växlar över tid beroende på var i cancerresan man befinner sig. Då och då sammanställer vi olika frågeställningar med syfte att sprida kunskap om hur det är att vara anhörig. Ett återkommande samtalsämne är begreppet SORG.

Vad är sorg? När känner jag sorg? När jag förlorat någon? När jag lever någon cancersjuk som fortfarande lever med sin cancer?

Så här beskriver några det:

Sorg är när pratet har tystnat, skrattet lyser med sin frånvaro. Sorg är ensamhet i en tvåsamhet. Sorg är när livet inte är levande. Sorg är att se sin älskades krafter försvinna. Sorg är att stå bredvid och ändå inte riktigt förstå......./Anonym

Jag håller med om att sorgen för ont, är riktigt smärtsam när den är som värst. Men jag tror att den också är en läkeprocess för den mentala hälsan. Det tar olika tid för oss men till slut övergår sorgen i djup saknad och vi orkar resa oss så sakta igen. /Peter

För mig är just nu sorg något som börjat och som det känns kommer bli omäktigt .
När man får följa en sjukdom som man vet kommer leda till slutet så känner man sig maktlös och hela kroppen skriker av sorg. /Therese

Sorg är något som gör ont och gör att man inte funkar som man ska. Och att man inte ser ljust i tunneln./ Anders

Sorg äter upp en innifrån.Den gör mig stundvis förlamad både kroppsligt och själsligt. Nu är vi ju i sorg fast min man är fortfarande i livet. Vågar inte tänka på hur sorgen efteråt kommer vara, den kommer jag ju inte ha att dela med honom. /Anna-Karin 

Sorgen är ständigt närvarande. Som en klangbotten i livet efter. Livet är tomt och kallt. Sorgen får mig att tvivla på meningen med allt, allt min älskade var tvungen att genomlida. Allt fruktansvärt som vi gick igenom tillsammans. All sorg, oro och ångest under sjukdomstiden och nu, efteråt ensam. Han är borta. Sorgen har förändrat mig för alltid och gör det svårt för mig att känna hopp. Det gör så ont. /Ingela

Tack för att du delar med dig!