Du är här

Cancerkompisar berättar

Visar inlägg inom #boktips #anhörigochsjuk. Visa alla inlägg.

Sjuk och anhörig

 

Boken skriven från min syn som cancersjuk. Så det är ingen anhörig som har skrivit. Utan från min sida sett har jag beskrivit hur de anhöriga har varit med mig under resan. Vad de har gjort och hur de har mött mig. 

 Från min sida har jag också då skrivit om vad jag har märkt att jag har haft för behov av stöd från dem.

 Boken är en beskrivning hur det kan se ut i tillvaron med familj och vänner när någon är sjuk.

Så tror att boken är bra för anhöriga att förstå hur en cancersjuk tänker och tycker, och på så vis får den anhöriga en förståelse för hur de kan vara till hjälp. 

Boken är väldigt självutlämnande, öppen och detaljerad skull jag nog säga.

Något jag först idag kan sätta mig in i min mammas sjuktid. Hur och vad jag kunde ha gjort mer.  

 

Jag kan berätta lite mer om min tid som anhörig. Jag bodde utomlands när jag fick reda på min mammas sjukdom. Kände förtvivlan att inte vara nära. Men jag åkte hem ofta för att kunna vara henne nära. Mina två syskon fanns i närheten tack och lov. Min pappa var i livet men hade själv börjat få men av sin Alzheimer. Men då var han fortfarande hyfsat klar så han kunde klara vardagen.

 

Mina föräldrar hade hemtjänst och ASIH var till hjälp med sjukvård för mamma. Vi syskon hade ju vår vardag, jobb, familj. Men visst allt blev annorlunda, mer fokus på mamma, så gott det gick. Man fick ju dåligt samvete titt som tätt för att man inte var där och tog hand om henne.

När jag var på besök bodde jag hemma hos mina föräldrar. Mamma var glad när jag var där, men fanns även en nedstämdhet. Hon var trött på eländet, förstod att det kanske inte var så långt kvar.

Vi gjorde inte så mycket, men jag hjälpte till med vardagssysslor. Närvaron var det viktigaste.

Något jag ångrar var just som jag skrev i tidigare mail. Att göra det lite trevligt i sovrummet där min mamma tillbringade stor del av sin sista tid. Blommor och teckningar från min son satte jag in. Men kom aldrig på iden med en tv eller radio, inte min syskon heller för den delen.

Förstod inte alltid att hon hade ont och mådde dåligt. Ångrar att jag inte kom hem till Sverige när hon skulle operera sig. Var visst en stor operation. Men man kommer nog alltid ångra sig för mycket man gjort och inte gjort. Ältar dock fortfarande detta ibland, men säger till mig själv att gå vidare. Man gör sina val och kanske inte alltid de bästa. Sånt är livet.

 

Hon var sjuk i ett och ett halvt år och somnade in i sin säng hemma. Det var jag glad för att hon fick göra. Blev fruktansvärt ledsen, även om man visste att hon snart skulle dö, så tror jag att man aldrig är riktigt förberedd när det händer. 

Är en overklig känsla när livet ur en kropp slocknar. Sorgen tog mig tror jag två år att komma över. Stor saknad, jag gick till hennes grav för att få ro i själen.

Min pappa följde efter 7 år senare. Hans Alzheimer tog hans liv. Han bodde på ett ålderdomshem för dementa. Jag bodde då i Sverige igen och inte långt från hemmet. Där känner jag också ånger för att jag inte var mer tillgänglig, kunde ha hälsat på oftare. Ja man blir nog aldrig nöjd med hur man beter sig. 

BOKEN NÄR LIVET VÄNDER

Om du vill köpa en signerad bok av mig: https://www.ulne.se/product/nar-livet-vander-en-kamp-mot-cancer

Ta hand om er alla!

Helana Une Bengtsson

KONTAKTUPPGIFTER; helena_ulne [at] hotmail.com hemsida: www.ulne.se