Hallå? Hallå? Hallå?
Min pappa är död. Han dog innan jag fyllde 20år och innan han själv hann fylla 56. Han spelar inte trummor längre, kommer inte hem från jobbet längre, han skrattar inte längre och han andas inte ens längre. För min pappa är död.
Vi skulle gjort rätt mycket tillsammans, jag och min pappa. Vi skulle åka till USA för vi har några vänner som bor där, och så skulle vi spela i ett band tillsammans med dom. Vi skulle åka motorcykel så fort så att det kittlas i hela magen och framförallt så skulle vi tillhört en familj tillsammans och fortsatt göra sådant som vi gjorde när vi var en familj. Skrattat, bråkat, lagat mat, städat, diskat, skämt ut varandra, titta på tv, semestrat, tränat, jobbat, sovit och andas. Vi skulle andas allihop - jag, min mamma, min syster, min hund, och min pappa. Men nu blev det ju inte så. För han dog istället.
Sen var det ju inte frivilligt precis. Det var den där jävla cancern som kom. Först lite smygande och sen tog den bara över allting. Under två år åt den långsamt upp hans armmuskler, kinder, röst och skratt, tills det bara var en liten, liten människa kvar där i soffan som knappt orkade öppna munnen för att be om ett glas med vatten.
När han var ung skulle han bli rockstjärna, spelade trummor i massa olika band och var faktiskt riktigt bra på det. Sen började han plugga ekonomilinjen på komvux. I samma klass gick Lena. Lena var bra på matte och det var inte pappa (sa han i alla fall) så de började plugga tillsammans på kvällstid. Nu i efterhand brukade pappa pinsamt gladeligen avslöja att de nog inte ”fick så mycket matematik gjord under de där sena kvällspassen” Men de båda två klarade linjen och tids nog både mig och min syster, så ganska bra måste det gått ändå.
När mamma och pappa hade blivit tillsammans så bestämde de sig för att backpacka ihop. De packade sina väskor och bara drog iväg. När pengarna började ta slut tog pappa några trumgig och fick jobb på bensinmackar och mamma blev servitris på ett par restauranger. De tog sig hela världen runt och var borta i ett år innan de, tillsammans med tiotal proppfulla fotoalbum, slog sig ner i en stockholmsförort och skaffade mig och min syster.
”Isabell och Josefin. Det är något jag måste berätta för er.” sa pappa. Vi stod i dörröppningen till rum 768 på Huddinge sjukhus. När vi inte rörde oss tillräckligt snabbt sa mamma med dämpad men skarp röst: ”Gå in och sätt er hos pappa nu”. Han satt med ryggen emot oss på sängen längst in i rummet och blickade ut genom fönstret över Flemingsbergs centrum. Frustrationen steg i mig. Jag visste ju att något var fel, det hade varit väldigt konstigt annars med tanke på att vi faktiskt befunnit oss mellan dessa fyra vita väggar av och till i flera veckor nu. Behövde han verkligen pränta in det i ansiktena på oss?
Jag och min syster gick fram och satte oss på sägnen bredvid pappa som såg ovanligt sammanbiten ut. Han överkroppen mot oss och sa allvarligt. ”Jag har akut Leukemi och Myelofibros tjejer. Två blodcancerformer har drabbat mig och…” Så blev han tyst, som om han vägde sina ord på guldvåg. Sen sa han: ”det ska ske ett mirakel om jag ska överleva.” Tystnad igen. Förvirrning. ”Ett mirakel? Men då gör det väl det då pappa. Klart du klarar detta? Vad menar du?” Var det enda jag kunde få fram. Han sa: ”Jag vill bara att ni ska vara beredda. Det är allt.”
Beredd. När är man beredd på att vända upp och ner på livet? När passar det bra att pappa dör? Inte var det nu i alla fall. Det var slutet på gymnasiet och jag kämpade järnet med att pussla ihop både plugg, helgjobb och socialt umgänge. Jag ville få toppbetyg i alla ämnen så att jag skulle komma in på bra högskolor, jag ville hänga på caféer med kompisgänget varje eftermiddag, jag ville festa varje helg och jag ville gymma sisådär tre gånger i veckan. Att samtidigt ha en pappa med cancer stämplat i pannan passade inte riktigt in. I min värld.
Men trots det gick mamma och pappa gick allt oftare på läkarbesök och det kändes som att hela sjukhuset flyttade hem till oss. Under en period var sjuksköterskor hemma hos oss hela fyra gånger om dagen för att ge pappa mediciner, blod och vita blodkroppar. Långsamt började pappa byta ut jobbet mot soffan, eller tja, snarare hela livet mot soffan. Min föredetta så aktiva pappa låg där när jag gick och han låg där när jag kom hem. Jag vande mig med det, precis som jag vande mig vid att trängas i badrummet på mornarna med sjuksköterskor, och reflekterade efter ett tag knappt ens över att jag stod halvnaken och borstade tänderna bredvid med en fytioårig snubbe som blandade mediciner. Vi firade jul med en vår favoritsköterska, pappa var så infektionskänslig att vi inte kunde vara hos släkten, så vi satt där med Sofie, blodställningen och gran och öppnade våra små paket.
När vi åt min födelsedagsmiddag när jag fyllde nitton år kom en okänd man och knackade på mitt i maten. ”Tjenamors! Vill bara sätta in lite vita blodkroppar i far din. Nemen kolla här, fyller du år? Grattis! Nej men jag ska inte vara långvarig!” och så drog han fram en stol vid matbordet och började prata om vädret samtidigt som han pressade in en gul sörja i pappas bröst i nån kvart. Sköterskor kom och gick så ofta att vi slutade låsa, det tjänade ingenting till. Allt blev vardag helt enkelt.
Men så började de komma. Stötarna. Helt plötsligt kunde det slå till och pappa var inte längre kontaktbar. Ambulanser började köra upp på vår uppfart och han skjutsades ut och in på intensiven. Läkarna sa gång på gång: han kommer inte vakna igen. Det var några dygn av totalt mörker. Men så hade pappa ett outtröttlig litet ljus inom sig, som gång på gång gnistrade till och uppenbarades. Han öppnade ögonen, reste sig långsamt upp, piggnade till och kom hem till oss igen. Var hemma ett par dagar, ibland veckor, innan nästa stöt kom. In på sjukhuset, på men hundra apparater som höll honom vid liv och droga ner honom med smärtstillande. Ibland fick vi inte ens hälsa på. EJ TILLTRÄDE. INFEKTIONSKÄNSLIG PATIENT stod det på dörren. Men så vaknade han till igen, blev bättre och kom hem. Han ville så gärna bli gammal med mamma. Han ville så gärna se mig och min syster växa upp. Han ville så gärna att allt bara skulle bli bra igen, så han faktiskt sa att det var det, trots att jag såg smärtan i hans ansikte.
En gång köpte han en bil. Innan vi andra hann förstå vad som hände hade plötsligt den föredetta ägaren kört upp en blank, röd mercedes benz-cab på vår uppfart och lämnat nycklarna i brevlådan. Vi bara gapade och pappa utbrast ”Äch på kontot ser man ju ändå inte pengarna” Jag kunde inte annat än att le. Enda ner i magen log jag och tänkte att fan vad jag älskar honom, och mest av allt älskar jag att han älskar livet.
Han nördade verkligen in sig i den där bilen. Han klickade hem alla möjliga prylar du kan tänka dig. Fäljar till däcken, lister till sidorna, till och med en läderlappsmössa köpte han för att han skulle få hela stilen när han körde runt oss nedcabbat. Alla de där finesserna kom inte upp och han hann inte använda den där mössan särskilt många gånger, men den hoppfulla frågan som ställdes varje eftermiddag när vi kom hem efter skolan livade up stämningen i hemmet en aning. ”Har det kommit något paket till mig???” Han var en liten femåring på julafton när det hade gjort det. Då skrattade jag nästan åt det, men idag förstår jag vad han höll på med. Det där var pappas sätt att investera i hopp.
Men jag var ständigt redo för det värsta. Gick upp om natten bara för att kolla att han andades, ibland så ofta att jag knappt orkade med mig själv. Jag fick sömntabletter. Samtidigt snurrade världen utanför på som vanligt. Plugg, prov, plugg, prov, kompishäng, utgång, fika, träna. Plugg, prov, plugg, prov, kompishäng, utgång, fika, träna. Tillslut blev jag helt bortdomnad. Jag slutade berätta för folk att pappa var sjuk, det var inget roligt samtalsämne. Skolan blev som en paus från verkligheten och jag pluggade hellre i skolan än åka hem. Jag skrev i min dagbok:
”Det är egentligen ganska skönt att inte hela världen vet om att min värld är helt förstörd. För då, när jag traskar in i andras världar, är det som att min egna inte existerar. I korridoren i skolan kommer liksom ingen läkare och hälsar på morgon och eftermiddag. I vänners kylskåp väntar inga gula påsar på att tryckas in i någons kropp och i matsalen känns det inte tomt att pappa inte sitter mittemot. Jag jobbar på att blåsa bort min lilla värld så långt ifrån alla andras att jag nästan lyckas. Jag andas, ler och skrattar.
Men så fort jag vänder ner min blick ser jag dig. Dina svaga armar, dina svaga ben. Så fort jag får så lite som en sekund av tystnad hör jag dig, hör jag mig. Hur ska vi ta oss levande ur det här? Jag fortsätter andas, le och skratta. Men nu fastnar skrattet i halsgropen, blir till klumpar i magen. Och det gör ont. Ja fan va ont det gör.”
Och så kom dagen då pappa inte andades längre. Tillsammans med sköterskorna som var hemma hos oss bestämde vi oss för att ringa ambulans. Än en gång var pappa knappt kontaktbar. Allt han kunde få fram och ville var att få stanna kvar hemma, men vi tyckte det var för farligt. Både hans armar och ben hade börjat kallna, dem gör det när hjärtat inte orkar och börjar prioritera vart det ska sända sin kraft. Ambulansen kom, och tillsammans bar pappa nedför trappan, ut på gården och in i bilen. Vi kunde inte få kontakt med honom, men hela ansiktet förvreds i smärta så fort vi rörde vid hans hud. När vi tillslut kom in på sjukhuset och han fått sin plats i ett av rummen gick vi och lugnade ner oss i ett anhörigrum. Vi åt lite och efter en stund gick Josefin in till pappa medan jag och mamma satt kvar och pratade. Helt plötsligt springer en sköterska in till mig och mamma och säger så lugnt hon kan men med panikartad underton. ”Jag…… tror ni måste komma nu”. Jag och mamma reste vi oss så fort vi kunde och skyndade in till pappas rum och där…
…Dog han. Kippade efter luft och fick tag i ett andetag. Kippade efter luft och fick tag i ett till. Kippade efter luft och fick inte något mer. Cancern tog honom mitt i ett krampaktigt försök att få ett sista andetag.
Hallå? Hallå? Hallå? Hör du mig? Vet du? Sånt som jag brydde mig jättemycket om förut är nonsens för mig idag, och sånt som gick mig obemärkt förbi förut betyder precis alltihop för mig nu. Det är så konstigt. På din minnesstund sa dom:
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.
Innan allt kunde min himmel bli skymning som mörkast. Då trodde jag förstås att det var den svartaste natt som fanns, men idag, kan himlen bli kolsvart. Men det gör ju också att jag ser stjärnorna ännu klarare, ellerhur? Och ibland så reser sig faktiskt till och med solen upp över horisonten, och då fylls mitt hjärta likt en ballong som håller på att spricka av alla kärlek och glädje som ska försöka få plats där inne.
Jag är så tacksam för livet papap. Jag uppskattar varje andetag. Jag har fått möjligheten att leva en måndagsmorgon och en tisdagseftermiddag och ja, hela veckan om jag vill. Och jag vill. Om det är något jag har lärt mig så är det att alla sagor inte har lyckliga slut, men så länge jag får skriva min egna berättelse själv så ska jag se till att den blir lycklig. Tack för att du funnits.