Om parallella behov - känner du igen dig?
Hej du som är anhörig till cancer!
Min sambo har nyligen fått cancerdiagnos. Han har opererats, med "bristande radikalitet", och kommer påbörja kombinerade cellgifts- och strålningsbehandlingar under kommande veckor.
Jag är trött sen innan, kämpar med klimakteriet och sviterna av en utmattning, en tonåring med en del svårigheter, och ett krångligt familjeliv då sambon haft andra hälsoproblem tidigare.
Jag har länge gått med känslan att "det är dags att börja leva mer" efter några tuffa år. Nu blev det istället ännu tuffare!
Och jag vill såklart vara ett bra stöd till min cancersjuka sambo! Men jag vill också få utrymme för mig själv, kunna göra roliga saker även när han inte orkar.
Jag vill vara en bra mamma, en glad mamma som orkar och vill göra saker med och för vårt barn.
Om parallella behov - känner du igen dig?
Skulle gärna lära känna och diskutera med någon i liknande sits. Om parallella behov. Behovet att få utrymme och tillåtelse att glädjas, leva, hitta på roliga saker.
Få tänka på nåt helt annat.
Liksom behovet att få diskutera överlevnadsprognoser, oro, risker och konsekvenser. Som den sjuke själv inte vill prata om.
Och vill hemskt gärna prata med andra som har tonårsbarn vars andra förälder är sjuk!
Hur tar era tonåringar det?
Hur stöttar ni?
Jag är med i Cancerkompisar och får kontakt med andra. Anhöriga som förstår! Bli cancerkompis du också.
Styrkekramar till er alla, från Anna
Inga-Lill Ambassadör och medgrundare Cancerkompisar kommenterar:
Parallella behov!
Viktigt fråga du tar upp. Stor igenkänning för många. En utmaning för oss anhöriga, att å ena sidan finnas för den sjuke och samtidigt orka ta hand om mig själv. För vad händer om jag inte tar hand om mig?
Forskning visar att en riskerar att själv bli sjuk pga av den stress man lever under.
Dilemma.
Jag själv, när min man levde var mindre bra på egentid men en sak höll jag fast vid.
Varje morgon "tvingade" jag mig ut med mina stavar (köpte dem då) gick ner till havet och bara skrek ut min ångest en stund.
En vana jag fortsatt med, men jag skriker inte lika mycket , stavgång alltså.
Allt gott!
Inga-Lill
Ambassadör och medgrundare av Cancerkompisar
Bli medlem i Cancerkompisar du också, gå in på www.cancerkompisar.se och leta upp fliken BLI MEDLEM
