Cancerkompisar berättar

Sommaravslutningar, studentfiranden och midsommardans. Dagar där barn borde ha med sig båda sina föräldrar, det just för barnens skull som det gör extra ont.Så blev det inte för oss.Sjukdom bryr sig sällan om högtidsstunder och ändå är det just vid dem som det blir så extra tydligt att något saknas, att något skaver, att något blivit fel. Även om det inte längre är en bottenlös sorg och att lyckan åter knackat på dörren är det just för barnens skull som det gör extra ont. De har inte sin pappa vid sin sida under livets stora steg. Så är det nu och för alltid.
Ibland känns det som om jag tar på mig rollen som både pappa och mamma och försöker rodda allt från tjat om att städa sitt rum till övningskörning och prat om blommor, bin och alkohol. Och det är sannerligen ingen lätt uppgift, kanske inte ens möjlig men man gör det man kan för att fylla tomrummet efter ”den andra” föräldern.
Kanske måste jag sluta med det för det skapar en viss känsla av att inte räcka till. Framför mig/oss väntar en härlig sommar med kraftigt minskade krav på borden och måsten. Det ser jag framemot. Önskar er alla återhämtning och rofyllda stunder. Kram Åsa Cancerkompis  

 

Min fru Mia dog 2013 och sedan dess har jag varit cancerkompis. 

Tack min Cancerkompis Peter. 

Vi har ju samma erfarenhet och vår kärlek till våra fruar är så lika. Vi har känt varandra i många år nu. Vi har som vi säger kvart-samtal en gång i veckan där vi pratar om allt OCH delar allt.

 Jag funderar massor över hur man går vidare med livet? Jag håller inne med mycket. Jag vill ju inte alltid prata om hur jag mår innerst inne men sen brister det och då försöker jag ta hjälp.

 Nu har jag gått hos en hjärnskrynklare ett tag. Ursäkta ordet men till en psykolog för att få hjälp att bli av med många jobbiga tankar som rör sig i skallen och försöka ta mig tillbaka till livet och för att må bättre.

Jag har ju kämpat med min hälsa i så många år nu och saknad av min Mia. 

Hennes sjukdom som tog mycket hårt på mig och var ofta knäckande att se hur hon fick lida. 

Och sen hennes bortgång.

Och samtidigt kämpa med mina sjukdomar och mina operationer

och få höra det jag hatar mest av allt att få höra KÄMPA! 

Anders KÄMPA!

Ja vad fan tror ni inte jag gör och har gjort.

 Jag fick åka in på sjukhus en gång i månaden när det var som värst och då ligga inne en vecka. Det höll på så i 1,5 år och fått ringa ambulans 15 gånger under 2019-2020.

Fantastisk hjälp från 112 och Karolinska Sjukhuset som varit fantastisk mot mig.

Jag hamnade i koma efter den sista operationen och tyvärr har min kropp har aldrig hämtat sig. Vad som händer i skallen under den tiden man ligger i koma är inte roligt det är förbannat mycket skräck med döden och mycket annat som rör sig där då.

 Jag är trött på att leva så här. Det behövs inte mycket för att jag faller tillbaka. Så KÄMPA Anders! Japp!

 Men så hörde jag min son säga, du ska bli farfar! Då vaknade jag upp! Så när jag får vara med och träffa min familj så mår jag bättre. Är så glad och lycklig över min lilla familj som jag älskar över allt annat. 

Och när jag träffar barnbarn blir jag så glad för de betyder ALLT för mig.

På söndag ska vi träffas alla för en middag i stora staden.

 

Ta hand om er alla och KÄMPA!

Anders Rudert