Cancerkompisar berättar

Har inte pratat med nån på det här sättet innan, håller det mesta inom mig. Känns ändå skönt att skriva av sig lite … tack för att ni alla finns…

Några ”röster från cancerkompisar som visar hur stödet fungerar:

Har varit i din situation. Värsta som nånsin hänt mig.

Jag har fortfarande svårt att ta in vad som hänt.

Jag tipsar dig att prata med psykologen/kuratorn på palliativa avdelningen. 

När hela ens värld rasar och man får ta en timme i taget, en dag i taget. Säg allt du behöver till din anhörige. Du kommer vara tacksam för det sen. Stor stor kram 

Jag blev även sjukskriven ett tag, går fortfarande till psykolog varje månad och fick ta hjälp av medicin för att ens fungera lite…

Var med om samma. Det är tufft och känns omöjligt, men …

 Be om att få stödsamtal från din vårdcentral, eller kanske  kyrkan de är väldigt bra på att möta människor i sorg. Stor kram till dig 

 Jag känner så igen mig i dig. Jag var där för fem år sedan. Man är så skör och det är så smärtsamt. Om du vill skriva finns jag här. 

 Det är viktigt att få ventilera för att inte gå sönder. All styrka till er alla…

----------

TACK alla ni som delar och berättar! Att våga berätta, vi vet att det hjälper.

Ja så här fortsätter och fortsätter det. Anhöriga som stöttar varandra. Man känner igen sig, läser och delar och det hjälper.

Hitta din/dina cancerkompisar också. Vi finns på alla social kanaler.

Inga-Lill, Ambassadör/grundare Cancerkompisar

Det är nu 3,5 år sen min fru somnade in. Det vore synd att säga att jag har "kommit över" det, jag försöker fortfarande förhålla mig till en tillvaro som inte kan bli densamma igen, bara annorlunda.

En sak som känns meningsfull är dock att kunna i stort som smått finnas där för någon annan som går/gått igenom samma sak.

Jag har regelbunden kontakt med en cancerkompis sen många år - vi skojar, är allvarliga, retas med varandra, gråter, lyssnar etc vilket jag är tacksam för då det som sagt är svårt att prata med någon som faktiskt kan känna det man känner. Vilket såklart går åt båda hållen - det är ju det som är en kompis på riktigt.

Kanske har sorgen lagt sig, jag vet egentligen inte, men saknaden är fortfarande monumental. Det vardagliga, att bolla livet med någon som förstår och är intresserad, att få hålla om någon, att få glädjas över att komma hem med en spontan present etc är ju borta. Att känna genuin glädje över något finns ju inte längre då - som det sägs i en film : "lycka är bara verklig när den är delad”.

Jag brottas också med känslan av att vilja älska någon igen kontra känslan av att aldrig igen vilja gå igenom det vi gick igenom under 4,5 år.

Jag har inget svar på hur jag ska hantera de känslorna - kanske kommer framtiden att ge mig ett.

Jag känner om man lyfter blicken lite att människor idag har lite svårt att faktiskt lyssna på någon på riktigt - det är ju en avgrund mellan att höra och lyssna. Kanske är det rädsla, något kommer för nära och blir påtagligt - det som drabbat andra kanske kan drabba mig - och då skyggar människor vilket är synd då empati är något vi alla behöver och det är något som kan tränas upp likväl som det går att förtränga. Så än en gång, det känns meningsfullt att kunna i stort som smått finnas där för någon annan som går/gått igenom samma sak.

Så, dagarna går. Visst gör jag saker men den riktiga lyckan och glädjen vill inte infinna sig.

Vänligen Peter

PS

Hitta en cancerkompis du också och varför inte passa på att bli medlem i Cancerkompisar här hittar du vänskap för livet.

300 kr till bankgiro 167-8978 eller Swisha till nr: 123 2459 105