Du är här

Cancerkompisar berättar

Visar inlägg inom syskon med cancer. Visa alla inlägg.

Livet fortsätter

02.36 i natt när jag gick över parkeringen, trött och känslomässigt urladdad, färdades mina minnen exakt ett år tillbaks i tiden...

Den natten för ett år sedan gick jag över samma parkering tom och förvirrad i min själ. Tidigare på dagen var jag, vår mamma och Joel, min mellersta son, i Ystad på Hospice för att vara med min bror. När vi kom dit förstod jag att hoppet och bönerna om mirakel, eller åtminstone om mer tid, var långt bortom den verklighet vi just nu levde i. Min bror skulle inte klara kampen länge till. Jag försökte ge honom all min kärlek i ord och kramar, i närhet, sånger och energi. Jag ville ge honom all min kärlek att bära med sig på sin resa till den plats jag kallar himmelen.

Samma dag, alltså den 26 juli 2015, skulle vi ha sommarfest hemma i vår trädgård tillsammans med våra vänner.

Under Morgans sjukdomstid kände jag mig ofta oinformerad om hans sjukdomsläge, likaså vid tidens slut. Jag var ju "bara en syster" till honom och flera personer ansågs juridiskt och relationsmässigt stå närmre honom än jag. Kärlekens band räknas ibland inte... Jag vet vad Hospice är för ett ställe, men ingen hade helt talat om sanningen för mig. I alla fall inte så att jag riktigt var införstådd med den. Inte ens när vi var i Ystad den där söndagen, sa någon fackman till mig att slutet var nära. Att det faktiskt bara var någon timme bort. En tid har jag varit arg för just detta, men jag har också varit och är fortfarande övertygad om att det var så det skulle bli. Jag hade aldrig klarat av att se min älskade lillebror dra sitt sista andetag. Ett sådant minne skulle få mitt eget inre att totalt gå sönder, ett minne jag skulle ha klarat av att leva med resten av mitt liv. Ett liv i dödsångest.

I stället valde min älskade make och jag i samråd med vännerna och med Morgans förståelse att fokusera på de planer som var gjorda. Vi skulle ha vår sommarfest. Medan jag var i Ystad försökte min man förbereda för sällskapet som var på väg hem till oss. Under alla timmar vi var på olika håll höll vi kontakten, jag och min man, vi grät, vi fokuserade, vi levde och vi älskade varandra. Dessa timmar var ett vakum av overklighet. Något jag aldrig tidigare upplevt. Jag tror jag var så nära gränsen mellan liv och död man kan komma.

På kvällen vid 19.00 tiden, låg Morgan där i sin sjukhussäng. Det enda livstecknet som då fanns var det förfärliga rosslandet. Andningen och kampen för livet mot döden. Det var så jävla jobbigt att se och höra honom, fruktansvärt svårt och samtidigt ville jag inte överge honom i hans sista strid. Jag ville inte att han skulle dö, jag kunde inte önska honom att släppa taget eftersom att döden kändes så jävla fel. Han skulle fått utföra och uppleva så mycket mer här på jorden.

Tillsist bestämde jag mig för att jag och Joel skulle åka hem. Jag hade grubblat på tanken redan när vi åkte ner till Ystad. När åker vi hem?

Jag ställde mig vid Morgans högra sida. Jag la min arm om honom. Jag la min mun till hans öra och berättade att jag och Joel skulle åka hem. Att vi hade våra vänner där som väntade på oss. Jag gav honom mina känslor och ord om vår kärlek. Jag berättade hur viktig han var för mig och hur stolt jag var över honom. Jag gav honom mina löften...

Samtidigt som jag pratade till honom och mina tårar föll på hans kind blev hans andning väldigt intensiv. Jag kände att det var så han gav mig all sin kärlek tillbaka. Där och då tog vi vårt avsked och tillsist sa jag; vi ses i morgon...

Jag och Joel grät hela vägen hem från Ystad. När vi kliver av bilen hemma vid möts vi av en stilla sommarkväll. Från vår trädgård hördes varma skratt och livets sorl.

Väl inne föll jag i de allra varmaste av famnar. Vilka vänner jag har ❤️

Efter bara någon timme ringde mamma. Jag förstod och jag rasade. Livets mörker tog plats i min annars regnbågslika värld.

Jag och en av mina finaste vänner satte oss i en taxi till Ystad. Jag ville krama Morgan igen medan han var varm och livet fanns kvar i hans blod. Kvar hemma tog våra vänner hand om min man och han tog hand om dem. Själv upplevde jag min första och kanske enda tur och returresa i natten på den skånska slätten. Det var tyst, oerhört tyst. Mitt liv hade lagt om kurs.

När jag för andra gången den här dagen klev in i min trädgård efter att ha lämnat Ystad bakom mig möttes jag av den absolut finaste stunden som livet just då kunde ge mig. Kvar i vår trädgård satt flera av vännerna. Vi kramades, grät och pratade om livet. Så satt vi länge, från den sena natten och in i den tidiga morgonen. "Love is all you need".

Ganska exakt år senare. I natt när jag gick över parkeringen upplevde jag, genom mina minnen, det dygn jag nyss beskrivit och när jag kröp ner i min säng och inte kunde jag somna summerade jag året som gått. Ett år som lärt mig mer om livet än alla andra år jag lärt mig saker. Ett år av så många insikter. De flesta i vem jag själv är, blir och vill vara. Men också insikt i vem andra är. Jag har upplevt en del svek både stora och små och förlorat relationer jag inte trodde var möjliga i den livssituation vi befinner oss. Några relationer har jag med insiktens hjälp själv valt att lämna, eftersom de faktiskt inte betyder något varken för mig eller för den andra. Visst gör det ont att inse visa saker, men jag har valt att i första hand respektera mig själv och stå för det.

Men jag har framför allt fått uppleva den sanna kärleken av många, många människor både nära, kära och mer avlägsna. Att bli sedd och bekräftad för den Linda jag är och inte den jag enligt andra borde vara. Många nya vänner har tagit plats i mitt liv. På min sommaräng växer en mångfald av blommor, på min nattsvarta himmel lyser varenda stjärna klart och i snön gnistrar de unika kristallerna. Allt detta är jag oerhört tacksam över. Jag tror jag har förstått, att det man sänder ut får man tillbaka. Jag älskar er, ni vet vem ni är ❤️

/Linda

Den tredje flickan

Hon kom som en vårvind en afton i April. Eller kanske mer som en sommarbris en varm dag i augusti. Nåväl. Hon är här nu. Den tredje flickan. Den tredje dottern. Barnet utan namn.

Allt började så bra. Min önskan om ett tredje barn slog in, alla blev så glada runt omkring oss. Helena och Marie var uppspelta och förtjusta. Det hela gav hopp om liv och flyttade fokus från det hotfulla, mörka som tyngde allas våra sinnen och framförallt Helenas kropp. Namndiskussioner avhandlandes livfullt, planer lades upp.  Men i takt med att magen växte, så växte även mörkret omkring oss. Och när våren precis stod för dörren fann så cancern att slutgiltigt sparka undan benen på vår tillvaro.

Det är hemskt att erkänna, men det lilla barnet föll som i glömska. Jag fick svårt att relatera. Fördunklad av sorg. Namndiskussionen dog ut. Händerna sökte sig inte längre till magen för att känna sparkar. Diskussionerna med Liv och Line om hur det skulle bli med en lillasyster tystnade. På detta följde ett gnagande samvete över att inte glädjas över det kommande mirakel som ett nytt barn faktiskt är.

Mot slutet av sommaren kände jag att det var dags att ”komma in i matchen” igen. Och det var som om den lilla ville göra sig påmind. Ulrica har såklart sista ordet i detta, men som jag minns det höll ingen av hennes storasystrar på och rumsterade lika mycket. Slå frivolter inne i magen med påföljande vändningsförsök på förlossningen, sparkar inifrån magen som påminde om middagscenen i filmen ”Alien”. Tidiga och återkommande förvärkar som för att ruska om oss; Hallå, snäpp upp er, jag kommer snart.

Och en sak känns mycket bra. Vi hann berätta för Helena att Marie skulle få bli gudmor. Jag tror det gjorde Helena väldigt glad och lycklig. 

Marie var med vid förlossningen, hon bad om att få vara det. För en utomstående kanske det ter sig konstigt. Men för Ulrica, mig och Marie var det ett naturligt beslut, så mycket vi redan delat, avgörande ögonblick i livet…eller främst inför döden. Självklart skulle flickans gudmor vara med nu. Vi ville se mirakel.

När vi samlats inne på förlossningen innan allt börjat, satt vi tre på varsin stol runt den tomma sjukhussängen. Och det slog mig med full kraft, så många gånger under det gångna året som vi tre suttit runt en annan sjukhussäng med liknande känslor: Oro och nervös väntan, önskningar och förhoppningar om ett lyckligt slut. Men som istället slutade med en lång natts vaka i sorg och förtvivlan runt en uppfälld sjukhussäng.

Även denna gång blev det en lång natts vaka runt en uppfälld sjukhussäng. Men denna gång var det inte i tyst hjälplöshet, utan i intensiv hoppfullhet. Även denna gång mynnade natten ut i tårar, men nu istället av glädje och lättnad inför den totala lyckan av att vara med när ett barn föds. 

Gamla klyschor såsom ”Gud stänger ett fönster och öppnar ett annat”, eller ”livet och döden går hand i hand” blev med ens faktum istället för klyschor. Jag har aldrig känt det tydligare än i sal 3 på förlossningen Östra sjukhuset i Göteborg. Strax efter att lillan kommit ut grät hon sin första gråt i livet, vilket är det första viktiga tecknet på liv enligt barnmorskorna. Och jag föreställde mig bilden av en faster som nickade nöjt, rättade till solhatten, höjde en ”Dagens” och tryckte fram ”Stad i ljus” på högtalaren.

 ”Jag ville se mirakel…höra ord som föder liv…”

Efteråt drabbades jag på nytt av dåligt samvete för att jag inte visat eller känt tillräckligt med uppskattning och tacksamhet över det kommande barnet.  Många människor kämpar ett helt liv utan att kunna få barn, barn föds svårt sjuka, barn dör vid förlossningar (även om det tack och lov är sällan här i Sverige). Under de 13 timmar förlossningen tog hann jag flera gånger förbanna mig själv och min egen bristande tacksamhet, och fruktade att något nytt hemskt skulle hända som en grym tillrättavisning. Men allt gick bra. Jag vill tro att någon knappast tillåtit något annat denna gång.

När jag och Ulrica framöver (som det känns nu mycket avlägset) lyckats enas om ett namn till den lilla, skall hon döpas i Styrsö kyrka. Precis utanför på kyrkogården vilar hennes faster och farmor tillsammans med många andra ur släkten, i familjegraven. 

Släkten följa släktens gång.


På sal 3, Östra sjukhuset i Göteborg 


Stolt gudmor och faster


 Höja en dagens, rätta till solhatten


Vi ville se mirakel.

 

/Viktor

doren75 [at] hotmail.com (Mejla till Viktor)

Läs bloggen

Kära Döden

”Kära Döden” heter en barnbok som delades ut till mina döttrar av personalen på Ersta hospice, då Helenas tid började rinna ut på allvar.

Jag minns att jag självklart insåg det goda syftet med detta, att hjälpa oss föräldrar förklara för våra barn att deras faster och idol, deras älskade Nea, snart skulle dö ifrån dom. Ändå reagerade jag med visst motstånd och irritation. ”Vad är detta för osmakligt, mula små barn med sorg och krass verklighet, låt dom gömma sig i iPads, det funkar hemma så fort pappa vill vara ifred”. Typ så tänkte jag. Nu i efterhand är det lätt att inse att mitt sinne kämpade mot min egen verklighet, förgäves försökte fly undan ett obevekligt ultimatum: Din lillasyster skall dö, och du kan inte göra ett skit.

”Barns sorg är randig” sa personalen på Ersta. De menade att likt rännilar på ett fönster i regn kan den vara kraftig och flödande. Däremellan torkar den upp, och barnet minns inte sorgen för en stund. Det dova, tunga mörker som parkerar i den vuxnes sinne uteblir. ”Oftast hanterar barn sorg bättre än oss vuxna” sa dom vidare, och den delen kändes plötsligt hoppfull då jag lamslagen stirrade ut på Folkungagatan i nattmörkret, samma natt min syster hade dött.

Men jag oroade mig trots allt för barnen, hur detta skulle gå. Liv, 7 år, hade hela sitt korta liv haft ett nära och starkt band till Helena. Helena var den stora idolen. Livs sorg var tydlig under sjukdomen, speciellt mot slutet, och rev i både våra och Helenas hjärta. Liv hade till oss skällt både på sköterskor och Gud, eftersom ingen av dom kunde hjälpa Nea. ”Måste hon vara på sjukhus ” undrade Liv flera gånger under sjukdomstiden. Det var kämpigt att förklara varför Nea var tvungen att vara på sjukhus. 

Jag refererade till mig själv och min första erfarenhet av döden, jag var 6 år då mormor dog. Det borde lugnat mig avseende oron för traumatisering, då mitt största och enda minne från denna tid är mitt huvudbry över att jag och kusin Henrik inte fick leka cowboy och Indian på mormors begravningsdag. Vi fick inte vara med på begravningen då vi förmodligen befarades störa ut den med väsen och vrål, (troligen korrekt bedömt), men ej heller fick vi i lugn och ro skjuta varandra i fantasin medelst min brors silver (nicklade) revolver från High Chaparall. Jag fick tag i en värja av plast som skulle ta kål på Henrik där uppe i bergen i Halsvik, men vare sig värjan eller min krigslust höll måttet denna dag.

Jag är ändå nu efteråt djupt tacksam till personalen på Ersta. Inte bara det att de gjorde allt för Helena hennes sista tid, för att underlätta och hjälpa, för att stötta och trösta, även oss runt omkring. Utan också för de hjälpte barnen. Jag är glad att jag följde deras råd. Dagen efter att hon dött tog jag med döttrarna in till Nea där hon låg. De fick sitta bredvid henne, känna på henne och pussa på henne, viska sina egna små hemligheter och avsked i hennes öra. De behövde inte skrämmas av döden, utan förstod att Nea var där, men ändå inte. De undrade oroligt om Neas smycken och lilla nallen Faderittan som följt Helena halva hennes liv. De visste vad Faderittan betydde. De fann hopp i att få veta att Faderittan inte skulle överge henne nu, utan fortsätta sitta på hennes axel resan ut. (Marie satte fast Faderittan med en säkerhetsnål i Helenas tröja, vilket visade dom att han kommer inte försvinna).

Liv och Line var med hela vägen, vid begravning och sedan urnsättning. Deras sorg har varit randig och är det fortfarande. Men de har ändå förstått. De pratar ofta om henne, vid middagar påtalar de att vi inte får glömma bort att skåla för Nea, Line pratar direkt till Nea då hon vill ha en större förändring i till exempel vädret, då det är Nea som ”bestämmer där uppe nu”.

”Är du ledsen pappa, tänker du på Nea” frågar de när de ser att jag drabbats av vemod. Så vill de muntra upp mig och berättar roliga saker om Nea

Att vi lär oss mycket från våra barn är ingen nyhet för någon förälder. Däremot var jag inte beredd på att jag även skulle lära mig om sorgearbete via mina barn. I denna nattsvarta vår och försommar, i denna sorgens stund så fanns två små Liv-Liner (förlåt ordvitsen) att greppa tag och klamra sig fast i. På samma gång var de både utsatta men hjälpande.

Som förälder är du inställd på att det är du som skall skydda dina barn mot elände och sorg. Jag var inte beredd på att mina barn även skulle komma att skydda mig när sorgen knackade på.

Men jag är i slutänden en enkel man och för mig kan det räcka med att lyssna på en låt av Frank Sinatra för att dra lärdomar om livet.

There isn’t much that I have learned

Through all my foolish years

Except that life keeps runnin’ in cycles

First there’s laughter, then those tears

/Viktor

 Saknad av många. Saknad av två små.

 Nea. Idolen

Länk till Viktors blogg

doren75 [at] hotmail.com (Mejla Viktor)