Du är här

Cancerkompisar berättar

Visar inlägg inom #cancerkompisar berättar #partner. Visa alla inlägg.

Lite vardagsfest är inte fel

Hej alla cancerkompisar! 

Ibland tar det emot... Sista veckan har varit tung. Den 12´e januari var vi på kvartals-röntgen av Helenas skelett och organ. Vi såg redan kvällen efter att de hittat fler metastaser i hennes skelett i både bäcken och rygg. En del av de gamla metastaserna hade också växt till sig ytterligare. Det som var värst var egentligen att hon även fått en misstänkt metastas i ena hörnet av levern. Så bevisen hopar sig: - Denna bromsmedicin fungerar inte längre... Så nu har det varit funderingar och sökande av uppgifter på internet om just denna progress som hennes cancer nu tagit, sista veckan. 

Härfinns hela bloggeninlägget: Ett fönster mot himlen

Kramar från oss

Helana och Peter

Dag 597 i cancerlandet

Här kommer ett nytt blogginlägg från Peter;

- Tänk ändå vad tiden är lurig. Ibland känns det som att man inte hinner med att ta in allt - och ibland står tiden och stampar. Snart är vi på 600 dagar från dagen då vi sänktes av cancerbeskedet. Samtidigt som jag är oerhört glad över den extratid vi fått tillsammans, så kan jag inte riktigt förstå hur vi hamnat här. Min mamma väntade och kämpade emot i sitt hem länge.

När hon blev intagen på sjukhus så fick hon dag 6 besked att hon hade cancer. 6 dagar efter detta så somnade hon in. Givetvis så gick man in i en form av chock, då det var svårt att ta in det snabba förloppet. Helenas och min första reaktion på hennes cancerbesked, var ju att det inte skulle vara så lång tid kvar tillsammans. Så skönt att vi fått dessa 597 dagar att samla oss på. Vi hoppas givetvis på många fler dagar, som är värda att leva. Just nu så är värken hyfsat bromsad med ganska så höga doser smärtstillande. Diabetesen är mer balanserad än på länge. Hennes MS är för tillfället vilande, så nu är det tid att pusta ut - men också att våga leva. Vi har absolut inga garantier för hur länge detta stadie varar.

Här hittar du hela inlägget i bloggen ETT FÖNSTER MOT HIMLEN

KRAMA LIVET

Hej alla kompisar!

Snart 6 månader sedan in man somnade in. Känner mig nöjd efter helgen (som förvisso inte är slut ännu, men som hittills varit fin). Utbjuden på middag av en vän, tillika kollega till min man, i fredags. Det var flera år sedan vi sågs, då han bor/jobbar i ett grannland, men det var sååå kul att ses igen. Den natten sov jag en hel natt, nästan 7 timmar, i sträck - utan sömntablett!!!!
På lördagen var jag med tre väninnor och såg Mia Skäringer, med en trevlig middag innan showen - en fantastiskt trevlig kväll, det med - och jag sov gott inatt också.

Vet dock att natten mot måndagen kommer att bli sämre, så då blir det en tablett.

Mina vänner säger att "du är så stark", och samma sak fick jag höra när min man var sjuk, innan han somnade in - men jag har aldrig varit svagare....men jag tror att alla kan plocka fram en "yttre" styrka (yttre = det som omgivningen ser, eller det man tillåter omgivningen att se), men att man kanske har en stor, inre "svaghet" - så kändes/känns det för mig.
Kände bara att jag ville skriva något "positivt" också. Känner att jag lätt fokuserar på allt negativt som händer runt omkring mig (och det är mycket, EXTREMT mycket dåliga saker som händer just nu, slag i slag), och att jag måste försöka uppskatta det som faktiskt är BRA också.


För livet går vidare, för mig och min omgivning, och jag måste ju välja om jag ska LEVA det, eller om jag bara "ska vara".
Jag väljer det först nämnda, för mina barns skull, för min skull, och för min mans skull - han fick aldrig chansen att leva sitt liv fullt ut.

  KRAMA LIVET! Helena