Du är här

Cancerkompisar berättar

Visar inlägg inom #cancerkompisar berättar #partner. Visa alla inlägg.

Johnnys egen virvelvind

En hälsning till er alla från cancerkompisen Johnny.
Tänk min älskade lilla virvelvind den här bilden gör så ont när jag ser den. Kommer du ihåg att du stormade in som en virvelvind i mitt liv, det var därför jag kallade dig det . Den är tagen den 21/5 - 2023, vi satt i Västertorp och grillade korv du var så lycklig att sitta med, du är den enda som tittar in i kameran.Det verkar som att du förstod att sjukdomen skulle segra över dig, 18 dagar senare gick du bort. Jag saknar dig så otroligt mycket min lilla virvelvind.Jag älskar dig Annika Hedström och jag kommer alltid att älska dig. 
Din egen "gosegubbe" som du kallade mig.    FOTO: Johnny: du var så lycklig att sitta med, du är den enda som tittar in i kameran.

 

 

En hälsning ill min fru vi sänkte din urna den 29/8 på din födelsedag.

 Texten i sången beskriver hur du kom in i mitt liv,  min egen virvelvind

LÄNK: https://www.youtube.com/watch?v=sTag1T_WcvU

 

Ta hand om er! HälsningarJohnny

Livet går ju trots allt vidare oavsett om jag vill eller inte.

I förra veckan ringde en av grannarna och tyckte "att nu har du väl landat". Svaret till honom blev att när du blir ensam så kommer du att förstå att du inte har förstått. Samma granne ringde omigen i tisdags och undrade om det hade hänt något speciellt eftersom jag inte hört av mej på någon vecka. Svaret blev "ja som du kanske vet så gick Jan-Olof bort i sommras". Lite sociala koder kanske hade varit bra att ha. 

Igår åkte min grannfru med och veckohandlade. Hon har varit ensam i 12 år nu till julen -23. Hennes man dog oxå på sjukhuset av samma anledning som min man. När vi pratas vid så förstår hon vad jag säjer. Hon är oxå den som satte ord på känslan som jag inte riktigt kunde greppa - man behöver vara ensam med sin sorg ibland. Det måste ju inte vara negativt.

Matchningarna som jag fått har jag bara läst igenom - inte skrivit till någon, ännu. Känns ibland som livet stannat upp för en del och de kommer inte vidare. Eller så är det jag som ännu inte har förstått vad som hänt i vår familj. Livet går ju trots allt vidare oavsett om jag vill eller inte.

Kram från Eva i Skåne

Om att vara anhörig, Inga-Lill Ambassadör Cancerkompisar

Vi på Cancerkompisar vet hur tufft livet blir när någon du älskar är svårt sjuk. 

Rädslan, maktlösheten och frustrationen. Du ska inte behöva vara ensam om det här. Cancerkompisar hjälper dig att hitta en cancerkompis – någon som upplever eller har upplevt samma sak som du gör nu. Välkommen att gå med i Cancerkompisar.se du också.

 

 

Min väg tillbaka till livet … det är ett jädra jobb!

Här kommer del 2 i Karins cancerresa som anhörig

BAKGRUND: en stor grupp anhöriga som drabbas av cancer är de med cancerdrabbade partners eller föräldrar. Man är mitt i livet med jobb, karriär och barn. Vi på Cancerkompisar kommer att följa Karins resa framåt. Mer om Karin hittar du längst ner i blogginlägget.

FOTO: Karin, en dag på jobbet.

Jag vill låta sorgen få plats i mitt liv. Den måste få finnas där, men samtidigt vill jag lägga undan sorgen ibland och tillåta mig att leva. Det är en påfrestning att bo själv i ett hus och dagligen tvingas jag utanför min komfortzon. Det är så obekvämt, och jag är nybörjare på så mycket. 

Nu har jag i alla fall lärt mig att rensa avlopp och tvätta bilen. Det är viktig och bra kunskap, men jag har Anders fina vänner och bekanta som hjälper till och visar mig hur man gör saker jag inte kan. ”Kom ihåg att ringa” säger dem. Det är jag otroligt tacksam för. Nästa stora sak är att lära mig starta och köra snöslungan, den behövs! Och just nu ger varje snöfall stor ångest. Kommer jag kunna komma ut med bilen från garaget imorgon när jag vaknar? Eller kommer jag komma försent till jobbet för att jag inte hinner skotta undan snön? Jag kan inte gå upp tidigare än jag gör bara för att titta hur mycket snö det kommit, jag har nämligen jättesvårt att somna. Jag tycker inte om att sova själv, det är svårt att vänja sig vid det och det tar tid att somna. Ofta somnar jag runt midnatt trots att jag lägger mig tidigt och ska upp för att arbeta nästa dag. Det blir ibland lite för lite sömn.

Nu kommer julen och jag tänker:

-        Hur ska jag få kraft till att orka köpa gran och julpynta? Allt det som vi tidigare gjort tillsammans blir så tungt, dels för att jag är ensam om allt praktiskt, men också genom alla fina minnen som kommer upp.

Jag har haft en aktiv period under hösten för att slippa känna tomheten och för att inte behöva känna efter. Det är verkligen en balansgång mellan att leva och överleva. Om det inte blir som man tänkt sig blir man ledsen och ibland kan en småsak få mig att gråta, som när min hårfrisörska inte hade tid att ta emot mig när jag ringde utan hänvisade till en kollega. Just nu har jag trots allt fler bättre än dåliga dagar

Jag är en framåt person men numera avvaktar jag, känner mig är fegare, jag avvaktar och väntar ut. Det finns saker som jag inte vågar göra som jag aldrig tvekat kring innan och jag mer eftertänksam när jag ute. Är jag ute och handlar och behöver hjälp, så kan jag plötsligt få panik och känna att jag inte vågar fråga om hjälp. Jag tänker att jag handlar en annan dag istället, och jag får med mig det hem som jag hittat, resterande handlar jag en annan dag. Det är inte alltid jättesmidigt om jag planerat att laga en viss maträtt och saknar en ingrediens, men jag har blivit mer rädd om mig själv och min energi.

Till mina vänner har jag kommunicerat att jag inte vill vara ensam, men att jag inte orkar att ta kontakt just och har sagt att de får gärna ta initiativ. Jag har så otroligt fina vänner! En lördagskväll ringde det på dörren och ett par bjöd ut mig till en plats för en picknick. De hade tänt upp en eld och dukat fram, tagit med mat och vin. Och en väninna ringde en kväll och sa:

-        Jag vet att du är trött, men klä på dig nu, vi ska köpa julgran!

Livsglädjen kommer sakta tillbaka och jag väljer att pausa från sorgen en stund. Jag har varit ute en helkväll med vänner. Jag fick möjlighet att göra mig i ordning och sminka mig fint första gången på länge. Först blev det Open Stage med härlig musik, sedan vidare för en fördrink innan vi gick på vuxen-disco med en duktig DJ. Det var helt underbart att få dansa igen, som att komma hem till mitt vardagsrum som 20-åring. Jag kunde verkligen slappna av. Det gav mycket energi och jag var glad i mer än en vecka efteråt. Jag ler fortfarande när jag tänker på den kvällen.

Just nu känns det som att jag har bra koll på mig själv, även om julen är en jobbig tid och det känns svårt att fira julen för första gången utan Anders. Men jag är trygg i grunden och min familj och mina vänner finns hela tiden nära. Dock har jag inte hunnit med allt jag önskat ordna med inför jul, men vad är det som säger att saker måste vara som de alltid var? Jag har gjort mitt bästa och good enuogh är också bra. Det blir fint, även om det inte blir en jul med Anders och det gör ont.

MINA TIPS TILL ANDRA

Det finns inga regler! Var och en gör som hen vill. 

Jag tänker framåt och funderar på mitt nya liv. Jag gör saker på ”mitt” sätt det. Det behöver inte vara på samma sätt som det alltid varit, det behöver det inte, nu blir det så här, så tänker jag.

Ta hand om er! 

Karin

 

Om Karin

Karin Eriksson, 45 år och bor i Västervik. Hon förlorade sin sambo Anders i mitten av juni 2022. Paret hade varit tillsammans i drygt 17 år när Anders gick bort. Anders har två vuxna döttrar och Karin har en son som är 19 år. 

Karin är legitimerad lärare i ämnena svenska, svenska som andra språk, pedagogik, slöjd och moderna språk/tyska. Hon arbetar idag som högstadielärare på en grundskola i Västerviks kommun. 

 Anders fick diagnosen urinblåsecancer 2018.

Karin beskriver sig själv som levnadsglad, omtänksam och driven.

 

Min cancerkompis. Nu är han en av mina viktigaste vänner.

Vi fick kontakt via Cancerkompisar på Facebook. I somras gjorde vi en resa tillsammans och var ända till Abisko och vi flög helikopter till Kebnekajse sydtopp.

Bra resa! Nu är han en av mina viktigaste vänner.

Det där som kommer efteråt, efter man blivit den som blev kvar. Att man ska starta om på nytt för det gör alla andra.Ny Volvo, villa, vovve men inga 1,8 barn för det tåget har lämnat perrongen. Villa har jag redan och vovve också. Vi änkor blir aldrig en del av omgivningen och samhörigheten för vi blir det udda och skavande ensamparet. Jag har aldrig tänkt på att det kunde bli så. Undrar om jag också hade exkluderat änkor i mitt förra liv? Hade jag verkligen det? Samtidigt som jag nu är sambo med ensamheten så är jag också sambo med friheten. Jag gillar friheten. Tillsammans med friheten kommer också hemligheten därför att öppenheten resulterar i fördömanden och åsikter du kanske inte riktigt bett om.
Till och från hatar jag livet för allt jag förlorade.  Jag förlorade kärleken och tryggheten. Fotfästet, riktningen och allt det självklara. Större delen av mitt vuxna liv levde jag med min Christer. Vi var varandras tryggheter.
Jag har blivit en ja-sägare och tackar ja till i princip allt jag faktiskt ändå blir inbjuden till. Tänkte att jag måste vårda mina kontakter och nätverka mig fram till nya men några månader efter begravningen så minskar människors välvilja. Kanske beror det på att Christer var estradören och festmagikern men jag kan också vara rolig och underhållande. Lyssnande och se människor. Behöver jag en ny och rolig man för att få komma in i gemenskapen igen? Är det så krasst?
Jag vill egentligen inget speciellt med det här inlägget (har slut på forum att dela mina tankar på) men det är en del av att vara anhörig till en cancerdrabbad det gick så dåligt det kan gå för. Han dog 30 år för tidigt.Det går ingen nöd på mig men sådär speciellt roligt är det inte och nu i slutet av året är det lätt att reflektera. Jag får komma till min bror på julafton och till nyår kommer min cancerkompis som är änkling. Gott så men bolaget hade inte min favoritchampagne. Vi gör så gott vi kan beroende på var vi befinner oss i livet. Vi gör det bra! God jul och gott nytt år till er alla!Vee

Sommar och sol, eller inte...

Hej alla! Vi efterlyser sommarberättelser. Många firar semester och glömmer bort att det finns andra som har det tufft. Här kommer den första berättelsen från cancerkompisen Anna.

Du som berätta, eller veta mer, skriv till inga-lill.lellky [at] cancerkompisar.se

Varma hälsningar från oss på Cancerkompisar / Inga-Lill

Hej alla!

Här kommer min berättelse om denna sommar då jag förlorade min sambo.

 Hemska, vidriga sommar!

Från och med nu förknippar jag årstiden sommar med en stor förlamande sorg! Får man ens säga så? Är det inte typ olagligt i Sverige att tala illa om denna älskade tid på året? Bara tanken på att använda orden sommar och sorg i samma mening borde väl åtminstone leda till konsekvenser för den som tänkt eller uttalat detta? Jag tar straffet i så fall - för inget kan vara värre än det som blivit. För hur kan den ljusa årstid som man längtar så efter fått förvandlas till en mörk mardröm?

Solen har visserligen lyst nästan varje dag och det har varit varmt ute - tror jag. Jag har sett ljuset utanför fönstret och hört glada röster från dem vars liv bara fortsätter. Men det borde ha varit åska, grå himmel och regn varje dag. Vinden borde ha slitit och kylan borde ha varit obeveklig denna sommar. Vädret borde ha anpassat sig och sympatiserat med mitt inre. Men solen sällar sig till det som nu gjort allt outhärdligt, till läkarna som denna sommar gav ett besked som ingen nånsin vill få: Upptäckten av tumören i hans kropp som förtär, och till slut helt förtärde honom på så kort tid. Honom som jag skulle blivit gammal med.

Efter ett år av vardagslunk, och med en försiktig tillförsikt efter vaccinering, borde sommaren nu bestått av en välförtjänt ledighet. Dagarna skulle spenderats vid kust och salta hav, av utflykter på landsbygden och av umgänge med andra semesterfirare. Vi borde ha suttit på altanen och ätit skaldjur. Han skulle som vanligt nöjt sig med räkorna medan jag glupskt hade slukat både kräftor och krabba. Jag skulle ha badat i vågorna och som vanligt kallat honom för en hopplös badkruka. Han skulle pysslat med båten och kanske äntligen fått målat huset. På senkvällarna hade vi tjafsat lite om hur mycket sovrumsfönstret ska vara öppet under natten. Han frös alltid- och jag är för varm. Vi skulle som vanligt ha oroat oss om vår katt inte hade kommit in när mörkret börjat krypa på. Vi skulle turats om med att gå ut och ropa, även om vi vet att katter endast kommer när de själv behagar. Kanske hade vi gått ner till bryggan för att titta på månen och stjärnorna innan vi gick och la oss på kvällarna. Vi hade vaknat på morgnarna till måsarnas skrik, till vinden som ruskar i det halvöppna fönstret eller av smattrande sommarregn mot rutorna.

Sommaren har nu i år istället blivit lika med smärta, mediciner, akuta sjukhusvistelser, ständiga bakslag, ångest, hospice och till slut död. Denna tid som ska handla om att ladda batterierna och få ny energi, borde inte kunnat fått ersättas med en enorm och förlamande sorg och med en sjukdom som på några veckor så skoningslöst brutit ned oss fullständigt. Honom fysiskt - och mig psykiskt. En sjukdom vars namn jag får ta sats inför för att ens orka säga. Ordet som har vänt upp och ner på allt. Cancer. 

Sommaren borde inte få vara den tid när jag frenetiskt har bitit mig i läppen för att inte hela tiden gråta inför den som det faktiskt egentligen var mest synd om - honom. Syskon och åldriga föräldrar borde inte behöva åka tvärs över landet för att träffa sin bror/son för sista gången. Att fåglarna glatt kvittrar ute och att solen strålar samtidigt känns bara som ett hån. 

Hjärtat säger att jag är ensammaste i världen om att gå igenom detta. Hjärnan vet nog att jag inte är det. I kaoset kan inte hjärta och hjärna samarbeta och allt är bara ett ångestfyllt töcken. Det var honom det var synd om, det var han som fick sjukdomen, men det är jag som är kvar här. Jag sörjer att han inte kommer att få vara med i världen längre. Jag sörjer honom och det jag förlorat, det som nu inte kommer att bli. 

Denna sorg har gjort mig elak och missunnsam. Jag stirrar på andra människor och undrar vad de har för rätt att bli gamla när inte Han har fått det. Försöker göra mig en uppfattning av om de verkligen har gjort sig förtjänta av det. Äldre par som går hand i hand får min mage att nästan vända sig ut och in. Jag vill bara ställa mig och skrika hur orättvist det är att Han och jag inte kommer att få det så. Denna fruktansvärda sommar när kändisarna är ”lyckligare än någonsin” och våra bekanta i olika sociala medier visar hur underbart de har det på sin semester. Jag vill inte se deras lycka, jag förmår inte att unna dem det. 

 Jag vill inte höra någon prata om honom och att han alldeles för tidigt gått bort - för då blir det till verklighet. Då kan jag inte låtsas att jag bara befinner mig i en mardröm som jag kommer vakna upp ur. Tankarna snurrar ständigt. Jag undrar hur mitt liv nu ska bli, hur jag nu ska klara mig utan honom. Efter så många år tillsammans var vi så underligt hopväxta, på gott och ont, jag visste hur han förhöll sig till världen - och till mig. Vi visste vad som gjorde den andra glad och arg. Vi delade de interna och fjantiga skämten som bara vi förstod. Det går inte att ersätta. I min egocentriska självömkan glömde jag ibland att fråga vad han tänkte på och hur han mådde. Jag glömmer nu att andra runtomkring också är förtvivlade över vad som skett. Jag har fastnat i orättvisan av att han borde fått ha många år kvar att leva, och att jag är för ung för att bli lämnad ensam kvar.

 Har vi varit ett unikt och perfekt par? Tror jag att jag beskriver det fasansfulla slutet på århundradets kärlekssaga? Var vårt liv ”en dans på rosor”? Nej, verkligen inte. Vi har absolut haft åtskilliga mindre bra dagar. Men det är så orättvist att en skoningslös sjukdom nu fått skilja oss åt. Det är som om högre makter tyckt att vi nu har det för bra och då bestämt sig för att dra undan mattan helt.

Det jag nu definitivt fått bekräftat är att livet inte är rättvist. Finns det värre öden än vårt? Ja, såklart! Men det här är MIN sorg och den vill jag själv få känna och bestämma storleken på!!

 Denna sommar har varit den värsta i mitt liv. Hur nästa sommar kommer att se ut är en senare fråga. Kanske kommer jag någon gång att kunna förknippa årstiden med något fint igen, jag hoppas på det. Det är ju inte sommarens fel det som hänt, det är ju den vidriga sjukdomens. Men… hur kan man ens kan existera eller förlika sig med att den man älskar dött i förtid? Hur lång tid tar det innan jag förstått att det inte är han som jag tycker mig se när jag är ute och går? Hur lång tid tar det innan jag slutar att sträcka ut handen på morgonen för att känna efter hans varma kropp i sängen? Hur lång tid tar det innan jag kan prata om honom utan att bryta ihop? När kommer jag att kunna vakna på morgonen utan att känna denna förlamande ångest och tomhet?

Jag vill egentligen inte få svar på dessa frågor. Jag vill bara att det ska vara som det var innan, att det hemska aldrig hade hänt. Jag vill ju bara att Han ska leva.

 /Anna K

Lite vardagsfest är inte fel

Hej alla cancerkompisar! 

Ibland tar det emot... Sista veckan har varit tung. Den 12´e januari var vi på kvartals-röntgen av Helenas skelett och organ. Vi såg redan kvällen efter att de hittat fler metastaser i hennes skelett i både bäcken och rygg. En del av de gamla metastaserna hade också växt till sig ytterligare. Det som var värst var egentligen att hon även fått en misstänkt metastas i ena hörnet av levern. Så bevisen hopar sig: - Denna bromsmedicin fungerar inte längre... Så nu har det varit funderingar och sökande av uppgifter på internet om just denna progress som hennes cancer nu tagit, sista veckan. 

Härfinns hela bloggeninlägget: Ett fönster mot himlen

Kramar från oss

Helana och Peter

Dag 597 i cancerlandet

Här kommer ett nytt blogginlägg från Peter;

- Tänk ändå vad tiden är lurig. Ibland känns det som att man inte hinner med att ta in allt - och ibland står tiden och stampar. Snart är vi på 600 dagar från dagen då vi sänktes av cancerbeskedet. Samtidigt som jag är oerhört glad över den extratid vi fått tillsammans, så kan jag inte riktigt förstå hur vi hamnat här. Min mamma väntade och kämpade emot i sitt hem länge.

När hon blev intagen på sjukhus så fick hon dag 6 besked att hon hade cancer. 6 dagar efter detta så somnade hon in. Givetvis så gick man in i en form av chock, då det var svårt att ta in det snabba förloppet. Helenas och min första reaktion på hennes cancerbesked, var ju att det inte skulle vara så lång tid kvar tillsammans. Så skönt att vi fått dessa 597 dagar att samla oss på. Vi hoppas givetvis på många fler dagar, som är värda att leva. Just nu så är värken hyfsat bromsad med ganska så höga doser smärtstillande. Diabetesen är mer balanserad än på länge. Hennes MS är för tillfället vilande, så nu är det tid att pusta ut - men också att våga leva. Vi har absolut inga garantier för hur länge detta stadie varar.

Här hittar du hela inlägget i bloggen ETT FÖNSTER MOT HIMLEN

KRAMA LIVET

Hej alla kompisar!

Snart 6 månader sedan in man somnade in. Känner mig nöjd efter helgen (som förvisso inte är slut ännu, men som hittills varit fin). Utbjuden på middag av en vän, tillika kollega till min man, i fredags. Det var flera år sedan vi sågs, då han bor/jobbar i ett grannland, men det var sååå kul att ses igen. Den natten sov jag en hel natt, nästan 7 timmar, i sträck - utan sömntablett!!!!
På lördagen var jag med tre väninnor och såg Mia Skäringer, med en trevlig middag innan showen - en fantastiskt trevlig kväll, det med - och jag sov gott inatt också.

Vet dock att natten mot måndagen kommer att bli sämre, så då blir det en tablett.

Mina vänner säger att "du är så stark", och samma sak fick jag höra när min man var sjuk, innan han somnade in - men jag har aldrig varit svagare....men jag tror att alla kan plocka fram en "yttre" styrka (yttre = det som omgivningen ser, eller det man tillåter omgivningen att se), men att man kanske har en stor, inre "svaghet" - så kändes/känns det för mig.
Kände bara att jag ville skriva något "positivt" också. Känner att jag lätt fokuserar på allt negativt som händer runt omkring mig (och det är mycket, EXTREMT mycket dåliga saker som händer just nu, slag i slag), och att jag måste försöka uppskatta det som faktiskt är BRA också.


För livet går vidare, för mig och min omgivning, och jag måste ju välja om jag ska LEVA det, eller om jag bara "ska vara".
Jag väljer det först nämnda, för mina barns skull, för min skull, och för min mans skull - han fick aldrig chansen att leva sitt liv fullt ut.

  KRAMA LIVET! Helena