Du är här

Cancerkompisar berättar

Visar inlägg inom #cancerkompisar berättar #partner. Visa alla inlägg.

Sommar och sol, eller inte...

Hej alla! Vi efterlyser sommarberättelser. Många firar semester och glömmer bort att det finns andra som har det tufft. Här kommer den första berättelsen från cancerkompisen Anna.

Du som berätta, eller veta mer, skriv till inga-lill.lellky [at] cancerkompisar.se

Varma hälsningar från oss på Cancerkompisar / Inga-Lill

Hej alla!

Här kommer min berättelse om denna sommar då jag förlorade min sambo.

 Hemska, vidriga sommar!

Från och med nu förknippar jag årstiden sommar med en stor förlamande sorg! Får man ens säga så? Är det inte typ olagligt i Sverige att tala illa om denna älskade tid på året? Bara tanken på att använda orden sommar och sorg i samma mening borde väl åtminstone leda till konsekvenser för den som tänkt eller uttalat detta? Jag tar straffet i så fall - för inget kan vara värre än det som blivit. För hur kan den ljusa årstid som man längtar så efter fått förvandlas till en mörk mardröm?

Solen har visserligen lyst nästan varje dag och det har varit varmt ute - tror jag. Jag har sett ljuset utanför fönstret och hört glada röster från dem vars liv bara fortsätter. Men det borde ha varit åska, grå himmel och regn varje dag. Vinden borde ha slitit och kylan borde ha varit obeveklig denna sommar. Vädret borde ha anpassat sig och sympatiserat med mitt inre. Men solen sällar sig till det som nu gjort allt outhärdligt, till läkarna som denna sommar gav ett besked som ingen nånsin vill få: Upptäckten av tumören i hans kropp som förtär, och till slut helt förtärde honom på så kort tid. Honom som jag skulle blivit gammal med.

Efter ett år av vardagslunk, och med en försiktig tillförsikt efter vaccinering, borde sommaren nu bestått av en välförtjänt ledighet. Dagarna skulle spenderats vid kust och salta hav, av utflykter på landsbygden och av umgänge med andra semesterfirare. Vi borde ha suttit på altanen och ätit skaldjur. Han skulle som vanligt nöjt sig med räkorna medan jag glupskt hade slukat både kräftor och krabba. Jag skulle ha badat i vågorna och som vanligt kallat honom för en hopplös badkruka. Han skulle pysslat med båten och kanske äntligen fått målat huset. På senkvällarna hade vi tjafsat lite om hur mycket sovrumsfönstret ska vara öppet under natten. Han frös alltid- och jag är för varm. Vi skulle som vanligt ha oroat oss om vår katt inte hade kommit in när mörkret börjat krypa på. Vi skulle turats om med att gå ut och ropa, även om vi vet att katter endast kommer när de själv behagar. Kanske hade vi gått ner till bryggan för att titta på månen och stjärnorna innan vi gick och la oss på kvällarna. Vi hade vaknat på morgnarna till måsarnas skrik, till vinden som ruskar i det halvöppna fönstret eller av smattrande sommarregn mot rutorna.

Sommaren har nu i år istället blivit lika med smärta, mediciner, akuta sjukhusvistelser, ständiga bakslag, ångest, hospice och till slut död. Denna tid som ska handla om att ladda batterierna och få ny energi, borde inte kunnat fått ersättas med en enorm och förlamande sorg och med en sjukdom som på några veckor så skoningslöst brutit ned oss fullständigt. Honom fysiskt - och mig psykiskt. En sjukdom vars namn jag får ta sats inför för att ens orka säga. Ordet som har vänt upp och ner på allt. Cancer. 

Sommaren borde inte få vara den tid när jag frenetiskt har bitit mig i läppen för att inte hela tiden gråta inför den som det faktiskt egentligen var mest synd om - honom. Syskon och åldriga föräldrar borde inte behöva åka tvärs över landet för att träffa sin bror/son för sista gången. Att fåglarna glatt kvittrar ute och att solen strålar samtidigt känns bara som ett hån. 

Hjärtat säger att jag är ensammaste i världen om att gå igenom detta. Hjärnan vet nog att jag inte är det. I kaoset kan inte hjärta och hjärna samarbeta och allt är bara ett ångestfyllt töcken. Det var honom det var synd om, det var han som fick sjukdomen, men det är jag som är kvar här. Jag sörjer att han inte kommer att få vara med i världen längre. Jag sörjer honom och det jag förlorat, det som nu inte kommer att bli. 

Denna sorg har gjort mig elak och missunnsam. Jag stirrar på andra människor och undrar vad de har för rätt att bli gamla när inte Han har fått det. Försöker göra mig en uppfattning av om de verkligen har gjort sig förtjänta av det. Äldre par som går hand i hand får min mage att nästan vända sig ut och in. Jag vill bara ställa mig och skrika hur orättvist det är att Han och jag inte kommer att få det så. Denna fruktansvärda sommar när kändisarna är ”lyckligare än någonsin” och våra bekanta i olika sociala medier visar hur underbart de har det på sin semester. Jag vill inte se deras lycka, jag förmår inte att unna dem det. 

 Jag vill inte höra någon prata om honom och att han alldeles för tidigt gått bort - för då blir det till verklighet. Då kan jag inte låtsas att jag bara befinner mig i en mardröm som jag kommer vakna upp ur. Tankarna snurrar ständigt. Jag undrar hur mitt liv nu ska bli, hur jag nu ska klara mig utan honom. Efter så många år tillsammans var vi så underligt hopväxta, på gott och ont, jag visste hur han förhöll sig till världen - och till mig. Vi visste vad som gjorde den andra glad och arg. Vi delade de interna och fjantiga skämten som bara vi förstod. Det går inte att ersätta. I min egocentriska självömkan glömde jag ibland att fråga vad han tänkte på och hur han mådde. Jag glömmer nu att andra runtomkring också är förtvivlade över vad som skett. Jag har fastnat i orättvisan av att han borde fått ha många år kvar att leva, och att jag är för ung för att bli lämnad ensam kvar.

 Har vi varit ett unikt och perfekt par? Tror jag att jag beskriver det fasansfulla slutet på århundradets kärlekssaga? Var vårt liv ”en dans på rosor”? Nej, verkligen inte. Vi har absolut haft åtskilliga mindre bra dagar. Men det är så orättvist att en skoningslös sjukdom nu fått skilja oss åt. Det är som om högre makter tyckt att vi nu har det för bra och då bestämt sig för att dra undan mattan helt.

Det jag nu definitivt fått bekräftat är att livet inte är rättvist. Finns det värre öden än vårt? Ja, såklart! Men det här är MIN sorg och den vill jag själv få känna och bestämma storleken på!!

 Denna sommar har varit den värsta i mitt liv. Hur nästa sommar kommer att se ut är en senare fråga. Kanske kommer jag någon gång att kunna förknippa årstiden med något fint igen, jag hoppas på det. Det är ju inte sommarens fel det som hänt, det är ju den vidriga sjukdomens. Men… hur kan man ens kan existera eller förlika sig med att den man älskar dött i förtid? Hur lång tid tar det innan jag förstått att det inte är han som jag tycker mig se när jag är ute och går? Hur lång tid tar det innan jag slutar att sträcka ut handen på morgonen för att känna efter hans varma kropp i sängen? Hur lång tid tar det innan jag kan prata om honom utan att bryta ihop? När kommer jag att kunna vakna på morgonen utan att känna denna förlamande ångest och tomhet?

Jag vill egentligen inte få svar på dessa frågor. Jag vill bara att det ska vara som det var innan, att det hemska aldrig hade hänt. Jag vill ju bara att Han ska leva.

 /Anna K

Lite vardagsfest är inte fel

Hej alla cancerkompisar! 

Ibland tar det emot... Sista veckan har varit tung. Den 12´e januari var vi på kvartals-röntgen av Helenas skelett och organ. Vi såg redan kvällen efter att de hittat fler metastaser i hennes skelett i både bäcken och rygg. En del av de gamla metastaserna hade också växt till sig ytterligare. Det som var värst var egentligen att hon även fått en misstänkt metastas i ena hörnet av levern. Så bevisen hopar sig: - Denna bromsmedicin fungerar inte längre... Så nu har det varit funderingar och sökande av uppgifter på internet om just denna progress som hennes cancer nu tagit, sista veckan. 

Härfinns hela bloggeninlägget: Ett fönster mot himlen

Kramar från oss

Helana och Peter

Dag 597 i cancerlandet

Här kommer ett nytt blogginlägg från Peter;

- Tänk ändå vad tiden är lurig. Ibland känns det som att man inte hinner med att ta in allt - och ibland står tiden och stampar. Snart är vi på 600 dagar från dagen då vi sänktes av cancerbeskedet. Samtidigt som jag är oerhört glad över den extratid vi fått tillsammans, så kan jag inte riktigt förstå hur vi hamnat här. Min mamma väntade och kämpade emot i sitt hem länge.

När hon blev intagen på sjukhus så fick hon dag 6 besked att hon hade cancer. 6 dagar efter detta så somnade hon in. Givetvis så gick man in i en form av chock, då det var svårt att ta in det snabba förloppet. Helenas och min första reaktion på hennes cancerbesked, var ju att det inte skulle vara så lång tid kvar tillsammans. Så skönt att vi fått dessa 597 dagar att samla oss på. Vi hoppas givetvis på många fler dagar, som är värda att leva. Just nu så är värken hyfsat bromsad med ganska så höga doser smärtstillande. Diabetesen är mer balanserad än på länge. Hennes MS är för tillfället vilande, så nu är det tid att pusta ut - men också att våga leva. Vi har absolut inga garantier för hur länge detta stadie varar.

Här hittar du hela inlägget i bloggen ETT FÖNSTER MOT HIMLEN

KRAMA LIVET

Hej alla kompisar!

Snart 6 månader sedan in man somnade in. Känner mig nöjd efter helgen (som förvisso inte är slut ännu, men som hittills varit fin). Utbjuden på middag av en vän, tillika kollega till min man, i fredags. Det var flera år sedan vi sågs, då han bor/jobbar i ett grannland, men det var sååå kul att ses igen. Den natten sov jag en hel natt, nästan 7 timmar, i sträck - utan sömntablett!!!!
På lördagen var jag med tre väninnor och såg Mia Skäringer, med en trevlig middag innan showen - en fantastiskt trevlig kväll, det med - och jag sov gott inatt också.

Vet dock att natten mot måndagen kommer att bli sämre, så då blir det en tablett.

Mina vänner säger att "du är så stark", och samma sak fick jag höra när min man var sjuk, innan han somnade in - men jag har aldrig varit svagare....men jag tror att alla kan plocka fram en "yttre" styrka (yttre = det som omgivningen ser, eller det man tillåter omgivningen att se), men att man kanske har en stor, inre "svaghet" - så kändes/känns det för mig.
Kände bara att jag ville skriva något "positivt" också. Känner att jag lätt fokuserar på allt negativt som händer runt omkring mig (och det är mycket, EXTREMT mycket dåliga saker som händer just nu, slag i slag), och att jag måste försöka uppskatta det som faktiskt är BRA också.


För livet går vidare, för mig och min omgivning, och jag måste ju välja om jag ska LEVA det, eller om jag bara "ska vara".
Jag väljer det först nämnda, för mina barns skull, för min skull, och för min mans skull - han fick aldrig chansen att leva sitt liv fullt ut.

  KRAMA LIVET! Helena