Cancerkompisar berättar

Anders och Peter skriver och berättar för oss om att våga. Att våga berätta, våga prata och vad det gör och har betytt för dem under dessa åren. De har bägge profiler på Cancerkompisar.se och sktiver både i det öpnna flödet (väggen) och mellan varandra och ibland i den slutna Facebook-gruppen Cancerkompisar. De har träffades genom Cancerkompisar 2018 på en träff i Stockholm och har haft kontakt sedan dess.

Anders:

Hej alla jag tycker det är så viktigt att man kan läsa här (onlineforumet) och se vad ni säger till andra och varandra.

Och om ni bara skickar direkt till den som har det jobbigt så hjälper det inte andra för man vill så gärna läsa vilka råd ni ger dem. Det kan ju hjälpa andra som sitter med samma problem så snälla skriv gärna så vi alla kan läsa för det är ju i alla fall bara bara vi som är medlemmar som kan läsa vad som skrivs.

Jag har varit med här snart 13år och skrivit mycket och fått många vänner och många minnen som sätter sig.

En av de största är en jätte rar tjej, Emmeli, om jag följt sen hon skrev om sin Mamma ooh hennes resa (den berörde mig djupt i hjärtat) och som jag gjorde allt för att hon med mina ord skulle må bättre och som idag har sin lilla familj .

Sen har jag Peter som jag lärde känna på en Cancerkompis träff i Stockholm 2018 och vi har i stort sett ett telefonmöte en gång i veckan sen dess.

Och sen har jag ett par till bl a Matz och Krestina. Och sen drabbades jag själv av cancern som jag hoppas ska hålla sig borta. Men drabbades av komplikationer efter en operation senare och hamnade i koma. Och den har ju ställt till det men den gjorde att jag fick komma till andra sidan och träffa min Älskade Mia och se hur hon har det. Och kan bara säga som tröst till alla det är en vacker och plats där...

Med vänlig hälsning, Anders

Peter

Hej på er, både Anders och alla andra anhöriga som kämpar.

Att en del får personliga kontakter är helt naturligt och självklart jättebra men som Anders skriver så är ju hela syftet med Cancerkompisar att man inte ska känna sig ensam i sin sorg,kamp mm då tyvärr samhällets stöd till anhöriga milt sagt kan kännas bristfälligt.

Just därför hoppas jag också att alla som hittat hit vill och vågar öppna sig, visa/skriva om sina ofta mörka känslor inför en situation man inte kunnat påverka och som på inget sätt är normal.

Om ingen annanstans så i alla fall här kan man uttrycka sådant som man kanske inte känner för i andra sammanhang då vi alla är här av samma mer eller mindre outhärdliga anledning.

Min fru fick sommaren 2017 den obotliga cancerdiagnosen och förlorade kampen december 2021.

Jag gick i pension dagen efter vid 60 års ålder för att kunna fokusera helt på henne då jag visste att varje minut jag inte fick med henne skulle vara en minut jag aldrig skulle få tillbaka. Sedan dess så pågår från min sida en bitvis ojämn kamp för att hantera en tillvaro som i bästa fall kan kallas annorlunda men aldrig kan bli densamma igen.

Jag har fått för mig att framförallt män har svårt att uttrycka känslor som kärlek,ömhet,sorg, smärta mm - kvinnor är oftast så mycket bättre på det.

Anders och jag har som Anders skriver här kontakt, ofta flera gånger i veckan; ibland för att prata om det outhärdliga, ibland bara för att "slänga käft" som en ventil mot det mörka.

Hälsningar Peter

Cancerkompisar vision: Du ska inte behöva vara ensam om det här. Cancerkompisar hjälper dig att hitta en cancerkompis – någon som upplever eller har upplevt samma sak som du gör nu. Välkommen att gå med.

#cancerkompisar #vågaprata #vågaberätta #anhörigstöd #cancerkompis