Cancerkompisar berättar

Sommar och semester, förväntningar och förhoppningar inför det som väntar, både sådant man ser fram emot och sådant som man som anhörig fasar inför.

Det är en utmaning att hitta balansen och svårt att riktigt kunna slappna av.

Man kan ju aldrig ta semester ifrån anhörigskapet så det är svårt att njuta av ”lediga” dagar. Särskilt svårt kan det vara när man på sociala medier ser alla bekantas fantastiska sommarbilder som ska likas.

Jag minns hur ont det gjorde när jag scrollade igenom andras semesterbilder med vetskapen om att det där kommer jag aldrig få uppleva. I alla fall var det så jag kände då. Man kan ju undra varför man utsätter sig för att titta på sociala medier när det gör som ondast men för mig var det också en sorts ventil eller kran för att släppa ut tårar, missunnsamhet och frustration, och kanske hade det ett visst syfte ändå. Nu är detta flera år sedan och idag har jag faktiskt semester, jag upplever igen och jag likar mina bekantas semesterbilder.

Det som blev annorlunda i mitt liv har visat sig också kunna bli bra.

Jag hittade lycka bakom nästa hörn, för att låna några ord från ett tidigare inlägg från en anhörig här. Styrka till er alla kämpar. En dag i taget. Hitta en eller flera cancerkompisar du också. Det är så viktigt att tänka på "mig själv" för att orka leva mitt i eller som efterlevande.

Vi finns på www.cancerkompisar.se och på Facebook i en sluten grupp som heter Cancerkompisar samt på instagram med samma namn.

Kram Åsa

Har ni blivit irriterade på varandra ännu?

Den frågan fick jag av en sjuksköterska en gång när jag var med på ett läkarbesök. Där och då blev jag sårad över frågan och tyckte att det var osmidigt av henne att ställa den. Jag tänkte att vi väl hade andra bekymmer än att reflektera över irritation mellan oss. Och dessutom tänkte jag att hon inte hade med det att göra.

Frågan grep dock tag i mig och gnagde hela dagen. Jag insåg att hon hade träffat en öm tå. Jag var trött, orolig, hade humörsvängningar , hjärtklappning och var så less på allt som hade med cancer och undersökningar att göra, jag var irriterad. Den där förbjudna känslan. Jag vågade inte känna den känslan utan trängde bort den när den kom.

Frågan gjorde att jag kände mig avslöjad och blottad i den svåraste av situationer. Jag skämdes över mina känslor och bet tyst ihop. I efterhand tänker jag att sjuksköterskan lyfte en viktig fråga som vi borde prata om mer och på ett öppet sätt men den ställdes i helt fel forum, det fanns ingen som kunde fånga upp den eller följa upp den i situationen där den ställdes.

Den blev utelämnande och läts falla fritt.

Jag hade behövt ett skyddsnät att landa tryggt och mjukt i då. Det nätet fick jag långt senare, dels här på Cancerkompisar men också på Randiga Huset.
I kontakt med andra i liknande situation vågade jag vara öppen med alla känslor och det önskar jag att fler får uppleva.

Tillsammans kan vi ge varandra omtanke och kraft.

Styrkekramar Åsa

Anders och Peter skriver och berättar för oss om att våga. Att våga berätta, våga prata och vad det gör och har betytt för dem under dessa åren. De har bägge profiler på Cancerkompisar.se och sktiver både i det öpnna flödet (väggen) och mellan varandra och ibland i den slutna Facebook-gruppen Cancerkompisar. De har träffades genom Cancerkompisar 2018 på en träff i Stockholm och har haft kontakt sedan dess.

Anders:

Hej alla jag tycker det är så viktigt att man kan läsa här (onlineforumet) och se vad ni säger till andra och varandra.

Och om ni bara skickar direkt till den som har det jobbigt så hjälper det inte andra för man vill så gärna läsa vilka råd ni ger dem. Det kan ju hjälpa andra som sitter med samma problem så snälla skriv gärna så vi alla kan läsa för det är ju i alla fall bara bara vi som är medlemmar som kan läsa vad som skrivs.

Jag har varit med här snart 13år och skrivit mycket och fått många vänner och många minnen som sätter sig.

En av de största är en jätte rar tjej, Emmeli, om jag följt sen hon skrev om sin Mamma ooh hennes resa (den berörde mig djupt i hjärtat) och som jag gjorde allt för att hon med mina ord skulle må bättre och som idag har sin lilla familj .

Sen har jag Peter som jag lärde känna på en Cancerkompis träff i Stockholm 2018 och vi har i stort sett ett telefonmöte en gång i veckan sen dess.

Och sen har jag ett par till bl a Matz och Krestina. Och sen drabbades jag själv av cancern som jag hoppas ska hålla sig borta. Men drabbades av komplikationer efter en operation senare och hamnade i koma. Och den har ju ställt till det men den gjorde att jag fick komma till andra sidan och träffa min Älskade Mia och se hur hon har det. Och kan bara säga som tröst till alla det är en vacker och plats där...

Med vänlig hälsning, Anders

Peter

Hej på er, både Anders och alla andra anhöriga som kämpar.

Att en del får personliga kontakter är helt naturligt och självklart jättebra men som Anders skriver så är ju hela syftet med Cancerkompisar att man inte ska känna sig ensam i sin sorg,kamp mm då tyvärr samhällets stöd till anhöriga milt sagt kan kännas bristfälligt.

Just därför hoppas jag också att alla som hittat hit vill och vågar öppna sig, visa/skriva om sina ofta mörka känslor inför en situation man inte kunnat påverka och som på inget sätt är normal.

Om ingen annanstans så i alla fall här kan man uttrycka sådant som man kanske inte känner för i andra sammanhang då vi alla är här av samma mer eller mindre outhärdliga anledning.

Min fru fick sommaren 2017 den obotliga cancerdiagnosen och förlorade kampen december 2021.

Jag gick i pension dagen efter vid 60 års ålder för att kunna fokusera helt på henne då jag visste att varje minut jag inte fick med henne skulle vara en minut jag aldrig skulle få tillbaka. Sedan dess så pågår från min sida en bitvis ojämn kamp för att hantera en tillvaro som i bästa fall kan kallas annorlunda men aldrig kan bli densamma igen.

Jag har fått för mig att framförallt män har svårt att uttrycka känslor som kärlek,ömhet,sorg, smärta mm - kvinnor är oftast så mycket bättre på det.

Anders och jag har som Anders skriver här kontakt, ofta flera gånger i veckan; ibland för att prata om det outhärdliga, ibland bara för att "slänga käft" som en ventil mot det mörka.

Hälsningar Peter

Cancerkompisar vision: Du ska inte behöva vara ensam om det här. Cancerkompisar hjälper dig att hitta en cancerkompis – någon som upplever eller har upplevt samma sak som du gör nu. Välkommen att gå med.

#cancerkompisar #vågaprata #vågaberätta #anhörigstöd #cancerkompis