Du är här

Ambassadörsbloggen

Visar inlägg inom Att vara Ambassadör. Visa alla inlägg.

Pauline - Ambassadör har ordet

- Det tog mig två och ett halvt år att byta status från levande till död pappa. Jag som skriver detta inlägget är Ambassadör för Cancerkompisar och jag vill dela med mig av mina erfarenheter. Det är mitt sätt att bidra till att öka kunskap om hur det är leva nära cancer fast jag själv inte var sjuk.

PÅ BILDEN: jag i mitten när jag förbereder mig inför mitt första uppdrag som moderator på CancerkompisarLive2017 i Malmö. Bredvid mig till vänster står Alexandra Lellky, en av grundarna till Cancerkompisar och Cecilia Anderberg, Ambassadör.

När jag registrerade min profil här första gången så satt jag i min pappas kök i Genarp, i byn där jag är född och uppvuxen. Pappas fru behövde komma ut och få andas och träffa människor så jag var hos pappa hela den dagen, tog ledigt från jobbet och pysslade om honom så gott jag kunde. Pappa låg i sängen hela denna dag så jag pendlade mellan sovrummet och köket, han ville vara mycket för sig själv, var inte bekväm med att ha mig där hela tiden, led av att jag var tvungen att se honom så, även om jag skulle vilja sitta där varenda minut för min egen skull var jag tvungen att respektera hans önskan. Så mellan varven satt jag i köket och försökte registrera mig här men såg knappt tangenterna för alla tårar.

När pappa kallade och ville något, torkade jag tårarna, tog med lite fruktpuré och gick in till honom och försökte hålla undan tårarna och det var sista dagen han var hemma, ett dygn senare åkte vi in till Hospis i Lund, det visste jag ju såklart inte då.

Hans fru orkade inte längre när han ramlade då han skulle gå på toaletten trots att hon hade köpt så att han kunde göra det utan att gå upp. För henne blev det inte värdigt att se honom så och inte kunna ta hand om honom på bästa sätt. Hon fick ett OK av honom att inte dö hemma som egentligen var hans önskan men trots att han var drogad, utmattad och inte sig själv så förstod han att det inte skulle gå.

Efter 19 timmar på Hospis somande han in. Vi var samlade, hans fru, jag och min sambo, min ena bonusbror och pappas bror med fru. Det gjorde så ont så det går inte att beskriva, och gör det fortfarande när man väl tänker på situationen. Nu när jag skriver och uppdaterar här (2,5 år senare, har inte orkat innan) är det första gången på länge som jag gråter, tårarna bara forsar och det känns som att jag är i det där hemska rummet igen med min älskade pappa som hade förvandlats från en positiv, levnadsglad, skämtsam, glad livsnjutare till en förtvinad, tunn och mager kropp och en själ som hade gett upp hoppet, t.o.m. han som alltid såg möjligheterna hade varit tvungen att inse att det var bara att acceptera läget.

Det enda man kan tänka för att orka igenom den stunden och tiden som följde är att han hade fått ro och frid och att han i himlen återigen kan skratta, skämta, pussa alla damer på kinden, dricka vin och resa, det kunde han inte längre här på jorden, där kunde han bli Jan igen.

Tiden som har gått sedan han dog, snart 2,5 år, känns som en evighet och samtidigt som en kort liten stund. Jag tror att jag har lagt locket på emellanåt för att fortsätta orka leva livet, för mig själv och min familjs skull, inte minst vår dotter som var 5 år när morfar dog och som också kämpar med att hantera sin stora sorg efter hennes absoluta favorit i livet, efter mamma och pappa.

När jag tänker på pappa kommer frågorna naturligtvis, sade jag till pappa att jag älskade honom, visste han verkligen att jag älskade honom över allt annat, umgicks jag tillräckligt med honom när han var frisk och ja, jag är nöjd med mina beslut och mitt handlande och vet att pappa fortfarande vet, där uppe på molnet, att jag fortfarande älskar honom stort.

Jag saknar honom så att det gör ont, jag som ville ha så många fler år tillsammans med honom men njuter när jag tänker tillbaka på tiden jag hade tillsammans med honom, min älskade pappsen!

Med vänliga hälsningar

Pauline Algstam

Vill du bli Ambassadör, vill veta mer, läs här: AMBASSADÖR