Du är här

Ambassadörsbloggen

Visar inlägg inom #cancerkompisar berättar #mamma #pappa. Visa alla inlägg.

Jennie Anhörig+Ambassadör

Hej alla cancerkompisar!

Jag är själv anhörig, är fördd på 80-talet bor i Skåne.

I  januari 2010 förlorade jag min mamma i sarkom och i oktober 2015 diagnostiserades min pappa med bukspottskörtelcancer och efter bara drygt fem veckor avled han efter en kort men intensiv kamp.

Sitter på jobbet och känner mig ofokuserad och ledsen. Ni vet den där känslan av saknad som bara väller över en ibland och nästan kväver en. Frågetecknen i huvudet som inte går att reda ut - vad hände egentligen? Vart tog mamma och pappa vägen? Sorgen efter mamma har jag inte bearbetat än. När jag släpper fram den känns det som att jag ska gå sönder i en miljard små bitar. Hon var min allra bästa vän och vi ringde varandra varje dag. När hon fick cancer ville hon inte prata om sjukdomen utan hela familjen tassade runt och låtsades att allt var som vanligt. Min älskade lilla mamma ville säkert skydda både oss och sig själv. Det var mycket som blev osagt och jag kände mig långt ifrån min mamma, samtidigt som vi var sådär nära som alltid. När hon sen föll ihop och dog på sjukhuset skrek jag hur mycket jag älskar henne. Jag brukar tänka att det var mitt hjärta som skrek, för jag var inte riktigt närvarande själv. Det var som att jag stod jämte mig själv, såg alltihop och hörde mig själv skrika. Orden bara kom utan att jag kunde tänka eller hejda dem - och det var min innerliga kärlek till mamma och förtvivlan över att hon skulle försvinna som kom ut. Hörseln är det sista som lämnar människan sägs det, så jag hoppas att hon hörde mig. Älskade lilla mamma. Jag glömmer aldrig när jag såg blicken slockna och hon föll ihop, eller mina ord. Den värsta stunden i mitt liv. Vill skicka en stor KRAM till alla fina medlemmar härinne! Tillsammans är vi starka. Jennie Ambassadör Cancerkompisar