Relationen förändras innan ett avsked
Att vara anhörig till någon som har cancer innebär mycket mer än att finnas där praktiskt – det är ofta en emotionell resa som börjar långt innan ett slut. Många berättar om hur relationen förändras gradvis. Det kan handla om samtal som tystnar, skratt som blir färre, eller hur rollerna i relationen förskjuts.
Du som partner, vän, barn eller syskon kanske plötsligt också är den som tar ansvar, påminner om mediciner, håller koll på vårdbesök – och samtidigt försöker hålla ihop vardagen och känslorna.
Mitt i allt detta börjar en sorts saknad smyga sig på.
Saknaden efter det som var.
Efter de samtal som brukade komma naturligt.
Efter den energi, värme eller närhet som en gång fanns där – men som nu förändrats, kanske försvagats.
Det svåra är att personen fortfarande finns här. Ändå börjar du sörja. Det skapar en inre konflikt:
”Har jag rätt att känna så här?”
”Borde jag inte vara stark?”
”Vad händer med mig – är jag redan på väg att ta farväl?”
Sådana tankar är helt vanliga. Du är inte konstig. Och du är definitivt inte ensam.
Många anhöriga vittnar om samma erfarenhet. Den sortens sorg är svår att prata om, eftersom omgivningen ofta inte ser den. De ser att personen lever, och förstår inte att relationen redan börjat förändras.
Och det är just där – i det tysta, svåra – som Cancerkompisar finns. Här möts vi som varit där. Som vet hur det känns när man börjar sakna någon som ännu lever. Här är det tillåtet att säga ”det här är tungt” – utan att behöva förklara eller försvara.
Du behöver inte bära detta själv.
Här finns andra som också förstår, på riktigt.
Lämna gärna en kommentar om du känner igen dig.
ps. Detta är tankar och funderar som anhöriga har, det är kanske inte just din sanning, men det är någons.
