Ambassadörsbloggen

När livet som barnfamilj snurrade på som bäst hände något som fick hela familjen Nermarks liv att stanna upp. Allt började med en oförklarlig viktnedgång hos Åsas man Mikael.

– När både jag och Mikaels kollega reagerade på viktnedgången bad jag honom gå till läkaren. Det var så konstigt att han blev smalare, utan att han försökt gå ner i vikt, säger Åsa Nermark och berättar att hon oroade sig för cancer.

Proverna hos vårdcentralen visade att något inte stod rätt till. Mikael remitterades vidare till en avdelning på sjukhuset i Södertälje. Där skulle han röntgas och träffa läkare på ett och samma besök.

– Tankarna snurrade. De måste ha sett något som var riktigt illa. Både jag och Mikael kände på oss att det skulle bli dåliga besked, och bad en god vän följa med som chaufför, säger hon.

Flera sätt att bearbeta traumat:

När Åsa så småningom blev aktiv i nätverket ”Cancerkompisar” fick hon ännu ett sätt att bearbeta allt hon varit med om.

– Det dröjde några år innan jag var redo. Men i dag är jag ambassadör och delar mina egna upplevelser för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra, säger hon.

LÄNK till hela artiklen

https://www.mabra.com/medicin/asa-miste-sin-man-i-tarmcancer-livet-ar-fortfarande-vart-att-leva/11482123

Från en dag till en annan förändras livet, plötsligt blir vi anhörig till någon med allvarlig cancersjukdom, vi är de som går bredvid, de som försöker parera tankarna som studsar mellan hopp och förtvivlan, de som försöker stötta, hålla i trådarna, se till att det ”vanliga” rullar på. Vi försöker förstå vad som just hänt, vägrar acceptera, skjuter bort tankarna, får en rännil av ångest när det går upp för oss att det är på riktigt och det finns inget vi kan göra för att förhindra situationen.

Alla läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal är varma och fina mot oss, det går inta annars, vi blottar hela vårt hjärta där bland totala främlingar i ett provtagningsrum någonstans, vi är maktlösa, rädda och behöver bli omhändertagna, men det säger vi inte,

Vi fixar och trixar, går som på löpande band, känner inte, stänger av.

Så kommer en dag när man inte klarar fasaden längre, man vänder sig till någon med sin rädsla men den fattar ingenting utan svarar mest att det ordnar sig. ”Vad fan vet du om det ” har man lust att skrika.

Till Cancerkompisar söker vi oss inte i livets ljusaste stunder utan i den mest utsatta och mest sårbara tiden i våra liv. Fint att du har hittat hit, välkommen.

På Cancerkompisar kan du hitta en annan anhörig som går igenom liknande som du, en anhörig som vet vad du menar, en anhörig som fattar och som kan bekräfta och stötta dig.

Glöm inte att fylla i din profil, markera om du vill matchas med andra i liknande situation. Därifrån är du nu nära att kunna svara på och skicka vänförfrågningar till andra anhöriga på sidan.

Lycka till.

Tillsammans blir vi starkare! Omtanke och kramar till alla kämpar.

Varma hälsningar Åsa