Du är här

Cancerkompisar berättar

Visar inlägg inom #cancerkompisar berättar. Visa alla inlägg.

Malte och Selma vinkar till dig i himmeln varje dag!

Två koppar kaffe och ett wienerbröd, det var så allting började. Vår resa och kamp mot cancern.

Det var på cafe Schiller vi märkte att något inte stod rätt till. Stället som vi fikat på så många gånger förr. Barnen brukade få med sig något fint varje gång vi var på Väla, och sedan fikade vi med kaffe och kaka. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att den gången då vi tog kaffe och wienerbröd på idrottsrabbaten skulle bli den sista fikan tillsammans.

Den där jävla cancern tog ifrån mig den vackraste människan jag vet. Min bästa vän. Min mamma. Jag hoppas cancer får cancer och dör.

Det känns så tomt utan dig mamma.

Ångesten, sorgen och saknaden bankar på bröstet och trycker sig utanpå skinnet. Det är svårt att få luft. Tårarna ligger ständigt och lurar bakom ögonlocken. När jag minst anar det rinner de nerför mina kinder. Ljumna salta tårar.

Du har alltid, precis som pappa, stått vid min sida, stöttat mig i mina beslut och fått mig att våga tro på mig själv och på mina drömmar. Ni har poängterat att jag duger och är fin precis som jag är. Detta är något som jag kommer föra vidare till mina egna barn. Vikten av att tro på sig själv.

Du var så trygg. Hos dig kunde jag alltid känna mig säker. Jag kunde prata med dig om allt, du lyssnade och var förstående. Du var så positiv trots motgångar och såg alltid till att göra det bästa utav olika situationer. Du satte alltid andra före dig själv. Du hade ett hjärta av guld.

Din trio av barnbarn var det bästa du visste. Jag vet att du älskade dem av hela ditt hjärta precis som dem gör med dig.

Du var en riktig mormor. Malte och Selma vinkar till dig i himmeln varje dag. Selma vill gärna skicka upp en kopp kaffe till dig. Malte hoppas att du ser ett flygplan där uppe och kan få skjuts med det ner tillbaka till jorden. Jag hoppas också på det.

Det gör så fruktansvärt ont varje gång jag tänker på att du inte får vara med på deras fortsatta resa i livet och att de mist sin älskade mormor. Det gör så ont när jag tänker på att du inte får vara med när Ebbe lär sig gå, Maltes första skoldag eller när Selma har dansuppvisning. Det är skit, rent ut sagt.

Jag är glad över allt fint vi gjort tillsammans, alla stunder vi fått och minnen vi skapat.

När sorgen har lagt sig kommer jag plocka fram allt detta, skratta och gråta om vartannat, men minnas med glädje. Sorgen kommer förhoppningsvis minska, men saknaden kommer för alltid att vara kvar.

Älskar dig så, mamma!

Hälsningar från Marie, cancerkompis

Behovet av att få ur sig ...

En dialog på Cancerkompisars onlineforum. Tack Vee för att vi får dela detta:

- Hoppas ni inte lackar ur på mig för att jag skriver igen.

Det där behovet av att få ur sig när det inte finns några kvar att prata med. Jag läste någonstans att när man blir änka så försvinner 70% av ens sociala nätverk. Det stämmer.
Ser här och i gruppen på FB hur nära och kära dör av cancern och även den oundvikliga väntan på när den dagen kommer.

Berörs av det.

Den eländiga tragedin för oss som står på sidan om och blir kvar. All energi som dränerats ur oss.

Hur vi varit sambandscentral och informatörer till alla vänner och släkt som undrat. Sen slår dammluckorna igen. På olika sätt samlar vi ihop resterna och går låghalta vidare.
Själv har jag en hylla i ett glasskåp med bilder och minnen av min man. Saker som hans pass och halskedja.

Jag har fyllt skrivbok efter skrivbok med brev till honom. Och jag har planterat ett vårdträd i trädgården till minne av honom. Han ville att jag skulle göra det. Det är fint. Och som jag saknar honom för nu har jag ingen att luta mig emot. Lycklig att jag hittade honom då för 22 år sedan. En vacker man så full av liv. Kram Vee

Kommentar: Många kramar till dig Vee ! "vänner" försvinner,bekanta kommer och går men ingen kan ta ifrån en minnen! /P

Sant, P! Jag har fått nya bekantskaper genom att jag är öppen för det och aldrig tackar nej. Kram Vee

Tacksam över alla gungor du puttat ...

 - Inatt sover hela familjen i "storsängen". Jag ska ligga tätt intill mina barn och min man, krama dem, lukta på dem, känna deras andetag mot min hud.

Älskade fina barn, vad skulle jag gjort utan er?

Idag, strax efter 10.00, fick vi beskedet. Beskedet som jag innerst inne redan tänkt på.

Beskedet som jag varit så rädd för. Beskedet som jag hoppades att jag aldrig någonsin skulle få höra.

Beskedet om att min mamma inte kommer att överleva den jävla cancern och att slutet är nära. Nära, nära, nära. Snart är det över. Jag är så ledsen mamma. Tårarna slutar aldrig att rinna. Det är så orättvist.

Jag är så ledsen mamma, över allt du inte får vara med på. Ebbes 1 års dag, Maltes första skoldag, Selmas dansuppvisning, Maltes första fotbollsmatch, Ebbes första steg, sommaren vid havet, pappas 70 års dag.

Samtidigt är jag så tacksam över allt vi gjort tillsammans och allt du gjort för barnen;

alla gungor du puttat

alla sandslott du byggt

alla pannkakor du stekt och makaroner du kokat

alla sagor du läst och teckningar du målat.

pärlor du pärlat, dockor du lekt med

lera du byggt och bollar du sparkat.

Jag är så tacksam över våra lediga fredagar tillsammans,

våra besök till lekplatser, Leos lekland, tropikariet och hembygdsparken.

Jag är så tacksam för dina varma kramar, din omtänksamhet och ditt hjärta av guld.

Jag saknar dig så, mamma.

Kramar från cancerkompisen Marie

Carpe Diem!

NÄR LIVET FÖRÄNDRADES ÖVER EN NATT

Hej alla cancerkompisar!

En hel del har hänt i mitt liv sedan jag skrev senast. Blev ju ensam den 5 aug 2018 då min sambo gick bort. Trodde då att mitt liv skulle bli ensamt, men så har det inte blivit. Har haft tur att funnit kärleken igen

Jag är så tacksam över att fått träffat andra i samma situation. Bland annat på Hjärtats hus, en mötesplats för cancerdrabbade och anhöriga. Denna plats där jag och sambon kunde få träffa andra i samma situation och få landa. 

 

Jag träffade min förra sambo 2009. En dag i april 2016 förändrades livet totalt. Han fick då veta att han hade obotlig cancer, tumör i tjocktarmen och metastaser i levern.

 Efter detta hände en hel del. Första operationen som gjordes var att göra en tillfällig stomi. Jag hjälpte honom med detta under 7 månader. Under tiden genomgick han flera cellgiftsbehandlingar. Man upptäckte att han även fått metastaser i levern, så i nov 2016 opererades levern, och några veckor efter det ytterligare en op där man la tillbaka stomin. Efter dessa operationer har han fått genomgå flera cellgiftbehandlingar. 

Vi hade obotlig cancer, de metastaserna han fick tillbaka i levern efter operationen kunde inte tas bort. 

 I maj 2018 fick vi beskedet av läkaren att det inget mer fanns att göra.

Men hoppet fanns ju att det ska komma ut någon ny medicin. 

Utöver detta att sambon hade cancer så blev jag sjukpensionär för 4 år sedan, pga fibromyalgi och psoriasis, har smärta i kroppen dygnet runt. 

Lite trist eftersom det begränsar mig att göra allt som behövs göras eller vill göra här hemma. Men jag förträngde min egna sjukdom och fokuserade mig på min sjuka sambo.

Lyckades med att fixa så sambon kunde komma hem efter 2 dygn på lasarettet, det sista sjukhusbesöket.  Han kom hem fredagen 3 aug 2018 och somnade in på morgonen den 5 aug. En morgon jag aldrig kommer att glömma. Hade inte trott att jag skulle få uppleva kärlek igen.. Men träffade under hösten 2018 en man jag under 2 år tid känt på Hjärtats hus. Även han mist sin partner. Vår vänskap övergått till kärlek. Vi är nu sambo och förlovade.  Vi tar tillvaro på dagarna, kärleken och njuter av att ha varandra. 

Under sambons sjukdom hade jag tur att kunna gå till Hjärtats hus, en mötesplats för cancerdrabbade och anhöriga. Denna plats där jag och sambon kunde få träffa andra i samma situation och få landa. 

 De vänner vi träffade gav mig energi och tröst under sjukdomstiden. Och som tack för allt de underbara vännerna  gjort för mig så har jag sedan maj 2018 varit volontär där. Det är mitt sätt att tacka alla för det de gjort mig och jag hoppas kunna hjälpa och stötta andra som är drabbade eller kommer att drabbas. 

 Så, vi vet att livet kan ändras över en natt så vi njuter av livet, tar dagarna som de kommer och är rädda om kärleken och varandra.

Sköt om er alla. Kram till er alla. 

Carpe diem

Kristina

Har försökt ta till mig devisen Carpe Diem

  Av naturliga skäl upptäcker många detta forum i förtvivlan, sorg, desperation,ängslan...  Hej alla därute!Av naturliga skäl upptäcker många detta forum i förtvivlan, sorg, desperation, ängslan mm. Så gjorde även jag. Jag delar alla dessa tillstånd men hoppas att jag ändå kan förmedla lite hopp mitt i allt. Min älskade fru fick sommaren 2017 diagnosen obotlig njurcancer i stadium 4 dvs slutstadiet.Jag kraschade totalt. Hon fick brutal information av en läkare om att hon hade väldigt kort tid kvar, troligen dagar, möjligen veckor då metastaser fanns i stora delar av kroppen.   Idag 1 år och 9 månader senare efter kraftig behandling med strålning, Votrient samt immunterapi mår hon bra!Hon lever ett normalt liv dvs har smak, känsel mm. Självklart fortfarande sjukskriven då cancern först upptäcktes då hennes vänstra knä fick tumörer vilket för all framtid kommer att hindra att hon går utan smärta.Men hon lever !   Jag har långsamt försökt ta till mig devisen Carpe Diem och det går märkligt nog bättre. Vi vet att vår tid tillsammans är begränsad men vi kan idag ta vara på varje dag tillsammans på ett sätt som tidigare var otänkbart.Så, kompisar därute, vi vet inte vad nästa dag innehåller men vi vet åtminstone vad vi har idag!                                                                                                                                 Kramar till er alla som kämpar på!                                                                                                                                  Peter       

Cancerkompisen Anders berättar

Så jag har Cancerkompisar att Tacka för Mycket!

En av våra cancerkompisar som varit med oss länge skriver så här:

- Ja, nu när jag varit på båda sidor av denna hemska sida av cancer. Först min fru som var sjuk i 17 år och sen jag själv.

Men jag hade tur som vart opererad i allra sista stund och klarade mig utan spridning. Så nu kan jag äntligen åka och sitta vid min älskade MIAS GRAV där jag trivs bäst och får mest ro.

Det var inte roligt att inte kunna åka dit på flera månader. Men nu kan jag fråga henne om råd och söka tröst. Min saknad efter henne har nog blivit mera nu.

Men jag fick stöd här på cancerkompisar när jag var sjuk. Och förra veckan fick jag världens finnas blombukett av en Cancerkompis som jag följt och stöttat i fem år nu och hon har stöttat mig dubbelt nu.

 

Så jag har Cancerkompisar att Tacka för Mycket. Det är så viktigt att få stötta någon och få stöd själv i denna hemska sjukdom.

Kram på er alla!

Anders R

Samtal under några juldagar

Det började med ett inlägg på forumet från Veronica som på ett par dagar under julen fick massor av stöd från flera cancerkompisar. Behöver du också stöd? Registera dig på Cancerkompisar.se och få kontakt med andra som är i samma situation som du är.

-Jag känner mig som en idiot som inte klarar av att få styrning på livet. Den där tornadon som virvlar runt i skallen. Det där hålet i mellangärdet. De där bränderna jag försöker släcka med en blomspruta. Alla dörrar jag rycker i men inte får upp en enda. Det är snart 1,5 år sedan jag för sista gången klev ut från sjukhuset med några kassar tillhörigheter i händerna. Ensam. Med mig fick jag hans ord - fortsätt vara nyfiken på livet och bli kär igen. Bo kvar i huset tills du landat och vet vad du vill göra, vart du vill ta vägen. Jag gör mitt bästa men det går sådär. Det verkar ta lång tid att bli den glada änkan men det är dit jag strävar. Veronica 

-Varje tid har sin tid, ta den tiden du behöver för landa , en vacker dag öppnas plötslig en dörr... för dig…, Anonym

-Jag förstår att det tar tid och har kapitulerat för den tanken. Men det är frustrerande. Jag får fortsätta rycka i dörrar, Veronica

-Det tar tid, jag var naiv och trodde på det här med ett sorg år, sen blev det bättre. Det tog mig 2 år. Plötslig en dag slapp det tunga bandet som satt runt mitt bröst. Jag är inte helt 100% tillbaka till mitt gamla jag,här 2 år och 3 månader efter, men jag mår bra, har fått mitt humör tillbaka, igen att kunna skratta från hjärtat känns bra, energin är bra och jag kan jobba full tid. Så där kommer en dag där du också börjar känna en indra glädje. Kram till dig. Helle

-Jag trodde också att det skulle ta 1 år. Det är vad alla säger att det ska ta. Tror att det tar längre tid för jag förlorade även mamma och bästa kompisen några månader efter maken. Hade riktigt bra samtal med en väninna som blev änka för 20 år sedan. Hon pratade om bubblan som plötsligt försvann bit för bit. Kram Veronica

-När jag förlorade min Älskade för nästan tre år sedan, gick jag sönder. Var inte sjuk men nästan. Vi hade fått 45 år tillsammans och två nu vuxna barn. Har träffat en ny kärlek, som befinner sig i samma situation. Har fortfarande stunder som är svåra men har börjat reflektera på mitt tidigare liv med glädje. Styrke Kramar Christer

-Mina föräldrar fick 50 år tillsammans. 8/1 är det 1 år sedan min mamma dog. Jag hoppas min pappa hittar någon i samma situation. Han behöver någon. Jag träffade en man i samma situation. Det slutade abrupt och han sårade mig. Inser att jag behöver bli hel och stark innan jag släpper någon inpå igen. När jag klarar av att åka på en smäll helt enkelt. Annars kommer det här att ta än längre tid. Och jag känner tacksamhet och glädje över de 20 år jag fick med min man, kram Veronica

- Det tar tid och bli inte förvånad om det plötsligt känns bättre och sen sämre igen! Vi har alla våra bättre o sämre dagar men vi måste också tillåta oss det. Min fru dog för 3 år och 5 månader sen.. vi får kämpa vidare ! Mänga kramar till dig Matz

- Trodde inte att det skulle bli såhär att bli änka. Som att lära sig gå igen. Tar några steg, faller och slår pannan i asfalten och sen på det igen. Skör för intryck. Det jag saknar så är samhörighet och tillhörighet. Läste nyss en bok av cancerläkaren och professor i palliativ vård. Så länge vi lever av Peter Strang. Suverän bok! Han skriver att människan måste få känna tillhörighet och samhörighet för att bli lycklig. Kommer jag få uppleva det igen? Är jag ens älskvärd? Vi kämpar på. En är ju nybörjare... Kram Veronica

-Sitter snart i din situation och har två barn som ska försöka förstå varför allt detta händer. Ser inte fram emot den dagen jag och barnen ska försöka börja om. Skickar massor av styrkekramar till dig! Anonym

 -Ja, det är en konstig känsla hur allt fortsätter omkring en. Som att befinna sig i en snabb och rörlig folkmassa när man själv har knapp styrfart. Bra att det här forumet finns för den som inte varit med på vår cancerresa förstår inte, även om de vill. Kram Veronica


-Så väldigt bra skrivet - TACK! Jag är snart där och det känns skönt att veta att någon/några varit där i det hemska innan mig. Kjjaaam Anonym

-Tack! Ja, det är inte lätt att vara den som blev kvar och föreställa sig hur det ska bli för man hamnar på helt otrampade stigar. Vi hade ju planer för framtiden. Någon plan B att bli änka vid 48 fanns inte. Hur du kommer reagera vet du inte nu men för mig går det väldigt sakta framåt. Kram och värme till dig, kram Veronica

 

Jag som ambassadör för Cancerkompisar säger STORT TACK till er alla som godkänt att vi får använda oss av era inlägg.

Varma hälsningar

Inga-Lill Lellky

Samtal mellan anhöriga

Känner mig som en idiot som inte klarar av att få styrning på livet. Den där tornadon som virvlar runt i skallen. Det där hålet i mellangärdet. De där bränderna jag försöker släcka med en blomspruta. Alla dörrar jag rycker i men inte får upp en enda. Det är snart 1,5 år sedan jag för sista gången klev ut från sjukhuset med några kassar tillhörigheter i händerna. Ensam. Med mig fick jag hans ord - fortsätt vara nyfiken på livet och bli kär igen. Bo kvar i huset tills du landat och vet vad du vill göra, vart du vill ta vägen. Jag gör mitt bästa men det går sådär. Det verkar ta lång tid att bli den glada änkan men det är dit jag strävar. Veronica

Det tar tid, jag var naiv och trodde på det här med ett sorg år, sen blev det bättre. Det tog mig 2 år. Plötslig en dag slapp det tunga bandet som satt runt mitt bröst. Jag är inte helt 100% tillbaka till mitt gamla jag,här 2 år och 3 månader efter, men jag mår bra, har fått mitt humör tillbaka, igen att kunna skratta från hjärtat känns bra, energin är bra och jag kan jobba full tid. Så där kommer en dag där du också börjar känna en indra glädje. Kram till dig, Helle

Jag trodde också att det skulle ta 1 år. Det är vad alla säger att det ska ta. Tror att det tar längre tid för jag förlorade även mamma och bästa kompisen några månader efter maken. Hade riktigt bra samtal med en väninna som blev änka för 20 år sedan. Hon pratade om bubblan som plötsligt försvann bit för bit. Kram Veronica

När jag förlorade min Äkskade för nästan tre år sedan, gick jag sönder. Var inte sjuk men nästan. Vi hade fått 45 år tillsammans och två nu vuxna barn. Har träffat en ny kärlek, som befinner sig i samma situation. Har fortfarande stunder som är svåra men har börjat reflektera på mitt tidigare liv med glädje. Styrke Kramar Christer

Mina föräldrar fick 50 år tillsammans. 8/1 är det 1 år sedan min mamma dog. Jag hoppas min pappa hittar någon i samma situation. Han behöver någon. Jag träffade en man i samma situation. Det slutade abrupt och han sårade mig. Inser att jag behöver bli hel och stark innan jag släpper någon inpå igen. När jag klarar av att åka på en smäll helt enkelt. Annars kommer det här att ta än längre tid. Och jag känner tacksamhet och glädje över de 20 år jag fick med min man. Kram Veronica

Mänga kramar till dig Det tar tid och bli inte förvånad om det plötsligt känns bättre och sen sämre igen! Vi har alla våra bättre o sämre dagar men vi måste också tillåta oss det Min fru dog för 3 år och 5 månader sen.. vi får kämpa vidare, kram Matz

 Trodde inte att det skulle bli så här att bli änka. Som att lära sig gå igen. Tar några steg, faller och slår pannan i asfalten och sen på det igen. Skör för intryck. Det jag saknar så är samhörighet och tillhörighet. Läste nyss en bok av cancerläkaren och professor i palliativ vård. Så länge vi lever av Peter Strang. Suverän bok! Han skriver att människan måste få känna tillhörighet och samhörighet för att bli lycklig. Kommer jag få uppleva det igen? Är jag ens älskvärd? Vi kämpar på. En är ju nybörjare... Kram Veronica

 

Det tar tid och det är svårt. Som att sitta i en bubbla där ingen annan är med. Även om alla som varit med om samma situation faktiskt förstår och kan stötta. Man är ändå i sin bubbla av overklighet samtidigt som livet pågår för alla andra. Jag fick väldigt mycket stöd i föreningen VIMIL som blev min livlina. Cancerkompisar fanns inte då jag drabbades men som jag önskade att den hade funnits, då man satt där ensam och var så orolig för framtiden. Varm kram till dig! ANONYM

Ja, det är en konstig känsla hur allt fortsätter omkring en. Som att befinna sig i en snabb och rörlig folkmassa när man själv har knapp styrfart. Bra att det här forumet finns för den som inte varit med på vår cancerresa förstår inte, även om de vill. Kram Veronica

Cancerkompisar från ett av våra events, #cancerkompisarlive 

Varma hälsningar till er alla!

Inga-Lill, Ambassadör

 

PS. Samtliga anhöriga har godkänt att deras inlägg publiceras och allt är kopierat ordagrannt.

Jag har lärt mig saker och blivit en finare människa pga av detta ...

Först vill jag säga detta: TACK från hela mitt hjärta för att ni finns här!

Att kunna dela med sig mina tankar och funderingar som jag är väldigt öppen med. Men varför ska man skämmas för att tankarna på olika saker rör sig i huvudet.  Här är nog det enda stället man kan skriva och få kommentarer som inte är dömande fast ämnena ibland är lite tabubelagda.  Jag saknar min fru som faan fortfarande och jag kan förstå att som kvinna kan det vara jobbigt då jag nämner Sara emellanåt men va faaan ! Vi har ju två barn ihop som är 50% Sara  och 50% mig så klart som faaan jag påminns hela tiden. Jag vill inte heller glömma Sara jag älskade henne till sista andetaget.

Men nu ska jag skriva lite om nutiden: 
Vad har hänt på dom här 3 åren som gått sen min fru dog juli 2015. Det var längesen jag skrev något.

Jaaa... var ska man börja, har ju försökt med några relationer men tyvärr har ingen fungerat fullt ut. Det känns som det finns något som gör att det är svårt för en person som inte gått igenom samma sak kan förstå mina känslor, Ibland upp ibland ned men jag längtar ju såå efter någon att älska. Kanske det händer kanske inte.

Jag har lärt mig saker och blivit en finare människa pga av detta.

Måste avbryta nu men fortsätter skriva senare idag.

Kramar till er alla

Matz

Den sången jag skrev till Sara, klicka på länken här;  Jag håller inne med smärta och vill inte be om hjälp.

Två cancerkompisar, Anders Rudert och Matz Lindell

Niklas och Lisa blev ett par

Hej alla cancerkompisar!

Även om livet kan kännas tungt, motigt och man känner sig helt uppgiven, så fortsätter livet. Nu ska ni få höra vår berättelse om hur cancerkompisar var starten för vårt fortsatta liv.

Jag och Lisa blev i hopmatchade via cancerkompisar då våra respektive var sjuka i cancer. Jag har två barn och även Lisa har två barn. Vi började prata och delade erfarenheter, tankar, känslor som man har som närstående när ens respektive är sjuk.

Vi pratade ofta i telefon och kunde stötta varandra när det var tungt.Tyvärr så förlorade båda våra respektive kampen mot denna fruktansvärda sjukdom. Efter det blev våran kontakt en mer stark o värdefull och vi hjälpte varandra med begravningar och hantera livet, med barn och allt som hör till.Ett tag efter bestämde vi oss för att träffas och allt kändes väldigt bra.

Avståndet på 50 mil mellan oss gjorde inte allt helt självklar.

Nu två år senare har vi flyttat ihop och har nu fyra fantastiska barn tillsammans. Att vi har delat samma erfarenheter gör det lättare för oss och även för barnen. och på ett naturligt sätt lever våra respektive med oss.

Med två små barn fans inte alternativet att sluta leva och det var inget våra respektive hade velat heller. Med detta har vi fått många erfarenheter och vi tar nu ännu mera vara på livet, då man vet hur snabbt det kan förändras.

Ta hand om er!

Hälsningar Niklas o Lisa

Stort tack för att ni vill dela detta med oss.

Inga-Lill Lellky

Ambassadör Cancerkompisar

Tack Peter, Therese, Anders, Anna-Karin, Ingela och många fler...

Inne på Cancerkompisars onlineforum möts anhöriga med mängder av olika frågeställningar. Funderingarna växlar över tid beroende på var i cancerresan man befinner sig. Då och då sammanställer vi olika frågeställningar med syfte att sprida kunskap om hur det är att vara anhörig. Ett återkommande samtalsämne är begreppet SORG.

Vad är sorg? När känner jag sorg? När jag förlorat någon? När jag lever någon cancersjuk som fortfarande lever med sin cancer?

Så här beskriver några det:

Sorg är när pratet har tystnat, skrattet lyser med sin frånvaro. Sorg är ensamhet i en tvåsamhet. Sorg är när livet inte är levande. Sorg är att se sin älskades krafter försvinna. Sorg är att stå bredvid och ändå inte riktigt förstå......./Anonym

Jag håller med om att sorgen för ont, är riktigt smärtsam när den är som värst. Men jag tror att den också är en läkeprocess för den mentala hälsan. Det tar olika tid för oss men till slut övergår sorgen i djup saknad och vi orkar resa oss så sakta igen. /Peter

För mig är just nu sorg något som börjat och som det känns kommer bli omäktigt .
När man får följa en sjukdom som man vet kommer leda till slutet så känner man sig maktlös och hela kroppen skriker av sorg. /Therese

Sorg är något som gör ont och gör att man inte funkar som man ska. Och att man inte ser ljust i tunneln./ Anders

Sorg äter upp en innifrån.Den gör mig stundvis förlamad både kroppsligt och själsligt. Nu är vi ju i sorg fast min man är fortfarande i livet. Vågar inte tänka på hur sorgen efteråt kommer vara, den kommer jag ju inte ha att dela med honom. /Anna-Karin 

Sorgen är ständigt närvarande. Som en klangbotten i livet efter. Livet är tomt och kallt. Sorgen får mig att tvivla på meningen med allt, allt min älskade var tvungen att genomlida. Allt fruktansvärt som vi gick igenom tillsammans. All sorg, oro och ångest under sjukdomstiden och nu, efteråt ensam. Han är borta. Sorgen har förändrat mig för alltid och gör det svårt för mig att känna hopp. Det gör så ont. /Ingela

Tack för att du delar med dig!