Du är här

Cancerkompisar berättar

Visar inlägg inom #cancerkompisar berättar. Visa alla inlägg.

Samtal under några juldagar

Det började med ett inlägg på forumet från Veronica som på ett par dagar under julen fick massor av stöd från flera cancerkompisar. Behöver du också stöd? Registera dig på Cancerkompisar.se och få kontakt med andra som är i samma situation som du är.

-Jag känner mig som en idiot som inte klarar av att få styrning på livet. Den där tornadon som virvlar runt i skallen. Det där hålet i mellangärdet. De där bränderna jag försöker släcka med en blomspruta. Alla dörrar jag rycker i men inte får upp en enda. Det är snart 1,5 år sedan jag för sista gången klev ut från sjukhuset med några kassar tillhörigheter i händerna. Ensam. Med mig fick jag hans ord - fortsätt vara nyfiken på livet och bli kär igen. Bo kvar i huset tills du landat och vet vad du vill göra, vart du vill ta vägen. Jag gör mitt bästa men det går sådär. Det verkar ta lång tid att bli den glada änkan men det är dit jag strävar. Veronica 

-Varje tid har sin tid, ta den tiden du behöver för landa , en vacker dag öppnas plötslig en dörr... för dig…, Anonym

-Jag förstår att det tar tid och har kapitulerat för den tanken. Men det är frustrerande. Jag får fortsätta rycka i dörrar, Veronica

-Det tar tid, jag var naiv och trodde på det här med ett sorg år, sen blev det bättre. Det tog mig 2 år. Plötslig en dag slapp det tunga bandet som satt runt mitt bröst. Jag är inte helt 100% tillbaka till mitt gamla jag,här 2 år och 3 månader efter, men jag mår bra, har fått mitt humör tillbaka, igen att kunna skratta från hjärtat känns bra, energin är bra och jag kan jobba full tid. Så där kommer en dag där du också börjar känna en indra glädje. Kram till dig. Helle

-Jag trodde också att det skulle ta 1 år. Det är vad alla säger att det ska ta. Tror att det tar längre tid för jag förlorade även mamma och bästa kompisen några månader efter maken. Hade riktigt bra samtal med en väninna som blev änka för 20 år sedan. Hon pratade om bubblan som plötsligt försvann bit för bit. Kram Veronica

-När jag förlorade min Älskade för nästan tre år sedan, gick jag sönder. Var inte sjuk men nästan. Vi hade fått 45 år tillsammans och två nu vuxna barn. Har träffat en ny kärlek, som befinner sig i samma situation. Har fortfarande stunder som är svåra men har börjat reflektera på mitt tidigare liv med glädje. Styrke Kramar Christer

-Mina föräldrar fick 50 år tillsammans. 8/1 är det 1 år sedan min mamma dog. Jag hoppas min pappa hittar någon i samma situation. Han behöver någon. Jag träffade en man i samma situation. Det slutade abrupt och han sårade mig. Inser att jag behöver bli hel och stark innan jag släpper någon inpå igen. När jag klarar av att åka på en smäll helt enkelt. Annars kommer det här att ta än längre tid. Och jag känner tacksamhet och glädje över de 20 år jag fick med min man, kram Veronica

- Det tar tid och bli inte förvånad om det plötsligt känns bättre och sen sämre igen! Vi har alla våra bättre o sämre dagar men vi måste också tillåta oss det. Min fru dog för 3 år och 5 månader sen.. vi får kämpa vidare ! Mänga kramar till dig Matz

- Trodde inte att det skulle bli såhär att bli änka. Som att lära sig gå igen. Tar några steg, faller och slår pannan i asfalten och sen på det igen. Skör för intryck. Det jag saknar så är samhörighet och tillhörighet. Läste nyss en bok av cancerläkaren och professor i palliativ vård. Så länge vi lever av Peter Strang. Suverän bok! Han skriver att människan måste få känna tillhörighet och samhörighet för att bli lycklig. Kommer jag få uppleva det igen? Är jag ens älskvärd? Vi kämpar på. En är ju nybörjare... Kram Veronica

-Sitter snart i din situation och har två barn som ska försöka förstå varför allt detta händer. Ser inte fram emot den dagen jag och barnen ska försöka börja om. Skickar massor av styrkekramar till dig! Anonym

 -Ja, det är en konstig känsla hur allt fortsätter omkring en. Som att befinna sig i en snabb och rörlig folkmassa när man själv har knapp styrfart. Bra att det här forumet finns för den som inte varit med på vår cancerresa förstår inte, även om de vill. Kram Veronica


-Så väldigt bra skrivet - TACK! Jag är snart där och det känns skönt att veta att någon/några varit där i det hemska innan mig. Kjjaaam Anonym

-Tack! Ja, det är inte lätt att vara den som blev kvar och föreställa sig hur det ska bli för man hamnar på helt otrampade stigar. Vi hade ju planer för framtiden. Någon plan B att bli änka vid 48 fanns inte. Hur du kommer reagera vet du inte nu men för mig går det väldigt sakta framåt. Kram och värme till dig, kram Veronica

 

Jag som ambassadör för Cancerkompisar säger STORT TACK till er alla som godkänt att vi får använda oss av era inlägg.

Varma hälsningar

Inga-Lill Lellky

Samtal mellan anhöriga

Känner mig som en idiot som inte klarar av att få styrning på livet. Den där tornadon som virvlar runt i skallen. Det där hålet i mellangärdet. De där bränderna jag försöker släcka med en blomspruta. Alla dörrar jag rycker i men inte får upp en enda. Det är snart 1,5 år sedan jag för sista gången klev ut från sjukhuset med några kassar tillhörigheter i händerna. Ensam. Med mig fick jag hans ord - fortsätt vara nyfiken på livet och bli kär igen. Bo kvar i huset tills du landat och vet vad du vill göra, vart du vill ta vägen. Jag gör mitt bästa men det går sådär. Det verkar ta lång tid att bli den glada änkan men det är dit jag strävar. Veronica

Det tar tid, jag var naiv och trodde på det här med ett sorg år, sen blev det bättre. Det tog mig 2 år. Plötslig en dag slapp det tunga bandet som satt runt mitt bröst. Jag är inte helt 100% tillbaka till mitt gamla jag,här 2 år och 3 månader efter, men jag mår bra, har fått mitt humör tillbaka, igen att kunna skratta från hjärtat känns bra, energin är bra och jag kan jobba full tid. Så där kommer en dag där du också börjar känna en indra glädje. Kram till dig, Helle

Jag trodde också att det skulle ta 1 år. Det är vad alla säger att det ska ta. Tror att det tar längre tid för jag förlorade även mamma och bästa kompisen några månader efter maken. Hade riktigt bra samtal med en väninna som blev änka för 20 år sedan. Hon pratade om bubblan som plötsligt försvann bit för bit. Kram Veronica

När jag förlorade min Äkskade för nästan tre år sedan, gick jag sönder. Var inte sjuk men nästan. Vi hade fått 45 år tillsammans och två nu vuxna barn. Har träffat en ny kärlek, som befinner sig i samma situation. Har fortfarande stunder som är svåra men har börjat reflektera på mitt tidigare liv med glädje. Styrke Kramar Christer

Mina föräldrar fick 50 år tillsammans. 8/1 är det 1 år sedan min mamma dog. Jag hoppas min pappa hittar någon i samma situation. Han behöver någon. Jag träffade en man i samma situation. Det slutade abrupt och han sårade mig. Inser att jag behöver bli hel och stark innan jag släpper någon inpå igen. När jag klarar av att åka på en smäll helt enkelt. Annars kommer det här att ta än längre tid. Och jag känner tacksamhet och glädje över de 20 år jag fick med min man. Kram Veronica

Mänga kramar till dig Det tar tid och bli inte förvånad om det plötsligt känns bättre och sen sämre igen! Vi har alla våra bättre o sämre dagar men vi måste också tillåta oss det Min fru dog för 3 år och 5 månader sen.. vi får kämpa vidare, kram Matz

 Trodde inte att det skulle bli så här att bli änka. Som att lära sig gå igen. Tar några steg, faller och slår pannan i asfalten och sen på det igen. Skör för intryck. Det jag saknar så är samhörighet och tillhörighet. Läste nyss en bok av cancerläkaren och professor i palliativ vård. Så länge vi lever av Peter Strang. Suverän bok! Han skriver att människan måste få känna tillhörighet och samhörighet för att bli lycklig. Kommer jag få uppleva det igen? Är jag ens älskvärd? Vi kämpar på. En är ju nybörjare... Kram Veronica

 

Det tar tid och det är svårt. Som att sitta i en bubbla där ingen annan är med. Även om alla som varit med om samma situation faktiskt förstår och kan stötta. Man är ändå i sin bubbla av overklighet samtidigt som livet pågår för alla andra. Jag fick väldigt mycket stöd i föreningen VIMIL som blev min livlina. Cancerkompisar fanns inte då jag drabbades men som jag önskade att den hade funnits, då man satt där ensam och var så orolig för framtiden. Varm kram till dig! ANONYM

Ja, det är en konstig känsla hur allt fortsätter omkring en. Som att befinna sig i en snabb och rörlig folkmassa när man själv har knapp styrfart. Bra att det här forumet finns för den som inte varit med på vår cancerresa förstår inte, även om de vill. Kram Veronica

Cancerkompisar från ett av våra events, #cancerkompisarlive 

Varma hälsningar till er alla!

Inga-Lill, Ambassadör

 

PS. Samtliga anhöriga har godkänt att deras inlägg publiceras och allt är kopierat ordagrannt.

Jag har lärt mig saker och blivit en finare människa pga av detta ...

Först vill jag säga detta: TACK från hela mitt hjärta för att ni finns här!

Att kunna dela med sig mina tankar och funderingar som jag är väldigt öppen med. Men varför ska man skämmas för att tankarna på olika saker rör sig i huvudet.  Här är nog det enda stället man kan skriva och få kommentarer som inte är dömande fast ämnena ibland är lite tabubelagda.  Jag saknar min fru som faan fortfarande och jag kan förstå att som kvinna kan det vara jobbigt då jag nämner Sara emellanåt men va faaan ! Vi har ju två barn ihop som är 50% Sara  och 50% mig så klart som faaan jag påminns hela tiden. Jag vill inte heller glömma Sara jag älskade henne till sista andetaget.

Men nu ska jag skriva lite om nutiden: 
Vad har hänt på dom här 3 åren som gått sen min fru dog juli 2015. Det var längesen jag skrev något.

Jaaa... var ska man börja, har ju försökt med några relationer men tyvärr har ingen fungerat fullt ut. Det känns som det finns något som gör att det är svårt för en person som inte gått igenom samma sak kan förstå mina känslor, Ibland upp ibland ned men jag längtar ju såå efter någon att älska. Kanske det händer kanske inte.

Jag har lärt mig saker och blivit en finare människa pga av detta.

Måste avbryta nu men fortsätter skriva senare idag.

Kramar till er alla

Matz

Den sången jag skrev till Sara, klicka på länken här;  Jag håller inne med smärta och vill inte be om hjälp.

Två cancerkompisar, Anders Rudert och Matz Lindell

Niklas och Lisa blev ett par

Hej alla cancerkompisar!

Även om livet kan kännas tungt, motigt och man känner sig helt uppgiven, så fortsätter livet. Nu ska ni få höra vår berättelse om hur cancerkompisar var starten för vårt fortsatta liv.

Jag och Lisa blev i hopmatchade via cancerkompisar då våra respektive var sjuka i cancer. Jag har två barn och även Lisa har två barn. Vi började prata och delade erfarenheter, tankar, känslor som man har som närstående när ens respektive är sjuk.

Vi pratade ofta i telefon och kunde stötta varandra när det var tungt.Tyvärr så förlorade båda våra respektive kampen mot denna fruktansvärda sjukdom. Efter det blev våran kontakt en mer stark o värdefull och vi hjälpte varandra med begravningar och hantera livet, med barn och allt som hör till.Ett tag efter bestämde vi oss för att träffas och allt kändes väldigt bra.

Avståndet på 50 mil mellan oss gjorde inte allt helt självklar.

Nu två år senare har vi flyttat ihop och har nu fyra fantastiska barn tillsammans. Att vi har delat samma erfarenheter gör det lättare för oss och även för barnen. och på ett naturligt sätt lever våra respektive med oss.

Med två små barn fans inte alternativet att sluta leva och det var inget våra respektive hade velat heller. Med detta har vi fått många erfarenheter och vi tar nu ännu mera vara på livet, då man vet hur snabbt det kan förändras.

Ta hand om er!

Hälsningar Niklas o Lisa

Stort tack för att ni vill dela detta med oss.

Inga-Lill Lellky

Ambassadör Cancerkompisar

Tack Peter, Therese, Anders, Anna-Karin, Ingela och många fler...

Inne på Cancerkompisars onlineforum möts anhöriga med mängder av olika frågeställningar. Funderingarna växlar över tid beroende på var i cancerresan man befinner sig. Då och då sammanställer vi olika frågeställningar med syfte att sprida kunskap om hur det är att vara anhörig. Ett återkommande samtalsämne är begreppet SORG.

Vad är sorg? När känner jag sorg? När jag förlorat någon? När jag lever någon cancersjuk som fortfarande lever med sin cancer?

Så här beskriver några det:

Sorg är när pratet har tystnat, skrattet lyser med sin frånvaro. Sorg är ensamhet i en tvåsamhet. Sorg är när livet inte är levande. Sorg är att se sin älskades krafter försvinna. Sorg är att stå bredvid och ändå inte riktigt förstå......./Anonym

Jag håller med om att sorgen för ont, är riktigt smärtsam när den är som värst. Men jag tror att den också är en läkeprocess för den mentala hälsan. Det tar olika tid för oss men till slut övergår sorgen i djup saknad och vi orkar resa oss så sakta igen. /Peter

För mig är just nu sorg något som börjat och som det känns kommer bli omäktigt .
När man får följa en sjukdom som man vet kommer leda till slutet så känner man sig maktlös och hela kroppen skriker av sorg. /Therese

Sorg är något som gör ont och gör att man inte funkar som man ska. Och att man inte ser ljust i tunneln./ Anders

Sorg äter upp en innifrån.Den gör mig stundvis förlamad både kroppsligt och själsligt. Nu är vi ju i sorg fast min man är fortfarande i livet. Vågar inte tänka på hur sorgen efteråt kommer vara, den kommer jag ju inte ha att dela med honom. /Anna-Karin 

Sorgen är ständigt närvarande. Som en klangbotten i livet efter. Livet är tomt och kallt. Sorgen får mig att tvivla på meningen med allt, allt min älskade var tvungen att genomlida. Allt fruktansvärt som vi gick igenom tillsammans. All sorg, oro och ångest under sjukdomstiden och nu, efteråt ensam. Han är borta. Sorgen har förändrat mig för alltid och gör det svårt för mig att känna hopp. Det gör så ont. /Ingela

Tack för att du delar med dig!