Du är här

Cancerkompisar berättar

Visar inlägg inom cancerkompisar. Visa alla inlägg.

Cancerkompisarna Ulla och Marie-Louise

Hur viktigt är det för er att ha varandra?

-Åh jag är så tacksam för Cancerkompisar finns, jag hade nog inte klarat det utan er och Ulla, ja sen har vi en tredje cancerkompis också Anette. berättar Marie-Louise, som träffade sin cancerkompis Ulla via cancerkompisar.se. I år kom de tillsammans på eventet Cancerkompisar Live 2017.

Det började med att Ulla skrev i flödet inne på Cancerkompisars forum om någon i Malmö var intresserad av en caféträff. Det blev nästan tio stycken som kom till fontänen utanför triangeln i Malmö och möttes upp, nu har många av dem fortfarande kontakt, två av dem är Ulla och Marie-Louise.

- För mig var det nästan två år sedan min man dog" berättar Ulla, "men för Marie-Louise är det lite längre, men då vi båda miste våra män har vi funnit varandra i det, det är svårt att förklara men det betyder väldigt mycket.

- Ja idag är vi väldigt goda vänner fyller Marie-Louise i och inte bara cancerkompisar, vi träffas på stan och fikar, går på bio. Vi kommer vara vänner för resten av livet!

Sluta inte, vad du än gör så sluta inte

Sluta inte, vad du än gör så sluta inte för du kommer behöva det. Rådet kom enhälligt från mina löparkompisar när sambons dom kom – en småcellig lungcancer med spridning i hjärnan. En mycket allvarlig situation med andra ord.

Strax efter beskedet gick det inget vidare. Jag bytte om till löparkläder, gick ut på gatan, bröt ihop och gick in igen. Sa till sambon att jag tappat lusten bara. Försökte igen och efter ett par försök kunde jag börja springa. Höll mig dock nära hemmet för ett tu tre fick jag panik och var tvungen att kasta mig hem till sambon. Inte så att han for illa på något sätt, han mådde bra, alltihop satt i mitt huvud.

Jag såg mina små löpturer som ett tillfälle till att släppa ut alla känslor, då kunde jag gråta för mig själv var tanken. I början fungerade det inte alls. Jag försökte, men det blev på sin höjd ett par hulkningar. Men så en dag hände det – efter ett par kilometer släppte allt och jag sprang och stortjöt med tårarna forsande nerför kinderna. Så skönt! Gråten höll i sig under kanske 10 minuter och därefter kände jag hur ett lugn spred sig medan jag joggade vidare. Det där upprepade sig sedan varje gång jag sprang under en lång period. Jag upptäckte att det var som jag och mina löparkompisar trodde, löpningen hjälpte mig något otroligt att orka inte bara finnas till i det helvete vi blev satta i, utan också att orka stötta och peppa sambon i sin kamp. Och såhär efteråt att kunna hantera den brutala saknaden.

Det lugn löpningen skapar betyder otroligt mycket för mig. Under en löprunda och timmarna efter sprider sig en inre frid, säkerligen är det det stora endorfinpåslag som löpning ger. Självklart åker jag rakt ner i ”svarta hålet” ibland, men de stunder jag får av frid ger mig möjlighet till lite vila och återhämtning. Jag åkte på träningsresa till Portugal i mars. Nu i april var jag i Connemara och sprang ett sagolikt vackert maraton. Jag ska springa ett maraton i Sunne nästa helg, Stockholm maraton sista maj och i juni ska jag tillbaka till Irland för ytterligare ett maraton. Jag tuffar på i lugn och ro utan tidspress, tittar på omgivningarna och framför allt njuter jag av endorfinerna som lugnar och läker min själ.

Connemara marathon för två veckor sedan